Man hör ofta att ”Du är värdefull, du duger” – men när man inte känner så? Är det sant eller inte?
Man hör ofta att ”Du är värdefull, du duger” – men när man inte känner så? Är det sant eller inte?
EN AV LÖGNERNA som välmenande kristna kan försöka smälla i människor är att allt kommer att kännas superbra så fort man blir kristen. Vi kommer att se livet i softa färger, det kommer alltid att kännas som varm sensommarkväll i solnedgång med snyggaste tjejen vid sidan, bästa musiken på repeat och en back Coca Cola inom räckhåll. Det kan vara smärtsamt att falla från den illusionen. Men att lura folk in i Guds rike, det går inte.
Gör man sig föreställningen att precis allt kommer att kännas som ett stort halleluja kommer man att bli så besviken. Sanningen är i stället att det blir större kontraster: mer av både svärta och djup, men också av färgrik, sprudlande glädje.
Detta går igen i hur man kommer att se på sig själv. När en kristen ser sig i spegeln blir det med nya glasögon – eller rättare sagt: de rosa glasögonen har lyfts av, man ser mer av verkligheten.
Nej, du duger inte …
Många har blivit peppade av sina föräldrar under uppväxten: ”Det där klarar du!” Kompisar har hjälpt till: ”Ge inte upp, du är snygg, smart och världsbäst!” Och när man har sett sig i spegeln, har man kanske tyckt att det stämt. Det är inte oviktigt att på det sättet ha fått en stark självkänsla. Man vågar mer och man klarar mer än man trott.
Men när samma självkänsla försöker göra sig gällande i tron är det något som inte fungerar längre. Trons ögon tar av sig de rosa glasögonen och låter oss se verkligheten. Verkligheten är att jag inte kan tro. Jag kan inte bli en bättre människa. Jag kan inte kvalificera mig till den himmelska banketten, jag kan inte … jag kan inte …
Detta är helt rätt. Vi kan inte. Vi kan inte, varken resonera oss fram till eller kämpa oss fram till en kristen tro. Vi kan jobba på att bli bättre människor, jo, något kan vi göra på ytan, men vi kommer aldrig åt de verkligt svarta djupen i vårt inre där mörkret faktiskt regerar. Lämnade på egen hand är vi hjälplösa.
… men du är det värdefullaste av allt! Att du duger kan gälla hur mycket som helst i det jordiska, men när det gäller tro och himmel är det något annat som gäller, nämligen att du är värdefull!
Att vara värdefull hör ihop med att ha fått livet i gåva, inte bara från mamma och pappa utan faktiskt från Gud. Han önskade ditt liv. Du är värdefull för att han ville dig och ditt liv. Detta gäller hela vägen, från det att du var en liten människa som utvecklade huvud, hjärta, armar och tår i mammas mage, tills den dag då medvetandet inte längre är med fullt ut och kroppen sakta bereder sig på en avveckling. Hela tiden, hela ditt liv, är du önskad och värdefull för Herren Gud. Därför vill han lyfta av dig alla slags förvanskande glasögon och ge dig en ny frisk syn – trons friska ögon som ser verkligheten om både dig själv och Gud.
Du får se med trons ögon hur fantastiskt värdefull du är i Herrens ögon.
Du får se med trons ögon att din faktiska oduglighet att leva som Gud vill har sin motpol i hur Gud Fadern i sin stora kärlek till dig lät Jesus straffas för din oduglighet och dödas i ditt ställe och ge dig sin duglighet i utbyte. Genom honom duger du: ” … och nu duger inte mer jag, utan Kristus som lever i mig och duger för mig …”1
ATT SE LIVET SÅ, med friska ögon, utan vare sig färgade glasögon eller skygglappar, innebär att livet visst får både färg och lyster. Det blir sanna färger, och sant skimmer, för där kommer att speglas något av himmelsk färgglädje också i ditt liv.
ANDERS GÖTH,
Malmö
1. Parafras på Rom. 2:19b–20: Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre
jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i
tron på Guds Son som har älskat mig och utgett sig för mig.