För någon är övertygelsen om Guds verklighet en orubblig barnatro. För filosofen Stefan Lindholm är det inte så. Hans väg kom att gå via tonåringens nyfikenhet och studentens tvivelsmättade frågor. Här berättar han om hur han både fick upptäcka och skakas om i sin tro på Gud.
För någon är övertygelsen om Guds verklighet en orubblig barnatro. För filosofen Stefan Lindholm är det inte så. Hans väg kom att gå via tonåringens nyfikenhet och studentens tvivelsmättade frågor. Här berättar han om hur han både fick upptäcka och skakas om i sin tro på Gud.
JAG ÄR INTE UPPVUXEN i ett kristet hem. Men eftersom jag växte upp i ett småländskt samhälle där kyrkligheten en gång var stark och har lämnat traditioner efter sig konfirmerades jag i kyrkan. Under konfirmationsundervisningen upptäckte jag att jag faktiskt började bli mer intresserad av vad som sades, än av buset och suset bland kompisarna som hade svårt att sitta still (Okej, det hade väl jag med). Efter ett år kunde jag till min stora förvåning stämma in i vad som undervisades. Jag upptäckte att jag talade för och utifrån den kristna tron. Att bli kristen var alltså inte något jag medvetet sökt eller ens längtat efter, utan en upptäckt att något hade hänt inom mig.
Jag kom efter konfirmationen med i en varm kristen gemenskap som blev som en riktig familj för mig. Det var en viktig tid då grunderna i min tro lades fast. Men att bli kristen är inte alltid samma sak som att förbli kristen. Man kan säga att jag sedan konfirmationen gjort mitt bästa, både för att fortsätta vara kristen och för att sluta vara kristen. Ibland rentav på samma gång. Att bli kristen var inte en process som kännetecknades av kritiska resonemang, utan av en djuplodande känsla av att höra hemma med dem som kallades för kristna och ett lite tafatt försök att bli allt mer som de bästa och godaste av dem. Att ha blivit kristen var för mig som att fått på sig för stora kläder som jag nu försökte växa i.
Frågorna ställs
En del i växandet var att börja ställa frågor om tron. Nyfikenheten på de stora frågorna har funnits med mig sedan barndomen. (Utan att veta det höll jag då med om vad Aristoteles skrivit: ”All filosofi har sin början i förundran.”) Ett av mina första minnen är att jag var ute och gick med min far och plötsligt med förtjusning utbrast: ”Tänkt om allt det vi ser inte är verkligt, att det bara är något som vi tänker!” Denna och liknande frågor har följt mig genom livet – ibland åtföljda av barnets förtjusning, ibland av dess förtvivlan och frustration.
Som ung kristen i sena tonåren kom frågorna om den kristna tron med stor dramatik. Faktiskt är deras intåg det närmaste en omvändelseupplevelse jag kommit: från starkt troende till … ja, tveksam och tvivlande. Jag vet var jag var och hur det kändes första gången den där malande frågan plötsligt kom upp till ytan när jag, som då var ungdomspastor, frågade mig själv: ”Tänk om allting jag tror på inte är sant?” Det blev startskottet på en tid av intensivt sökande genom samtal, funderingar, resor och, givetvis, böcker. Det var med stor hunger jag kastade mig över Jean Paul Sartre, Pascal och Augustinus. De talade ett språk som jag försökte lära mig. Till en del människors förfäran och andras glädje började jag tala och ställa frågor på ett helt nytt sätt. Barndomens förtjusning inför frågorna fanns kvar, men jag upptäckte också det djupa allvaret i dem.
Försök att vara ateist
Inte bara för att försöka ’lösa’ mina problem, utan för att få möjlighet att fortsätta fundera, började jag läsa teologi och filosofi i Lund. Nu var det ännu fler som förfärades och bad emot mitt beslut. Själv upplevde jag att jag fann flera sammanhang som drevs av att tala det där nyfunna språket. Att sedan sömlöst kunna röra sig mellan varma och välmenande kristna, tvivlare och kristendomskritiker var på det stora hela mycket spännande och givande. Jag försökte under en period verkligen att ge upp min kristna tro och försöka leva som om det inte var sant. Det verkade som det mest ärliga eftersom jag hade så många frågor. Mitt försök att vara ateist gav mig en slags ny frid över vissa saker som jag kände att jag borde tycka och göra. Samtidigt gav det mig en djup otillfredsställelse och vilsenhet.
Smygbedjaren
Ett par saker som gjorde att jag inte helt släppte min tro på Gud under den här tiden har etsat sig fast i minnet. Jag försökte plocka isär hela den kristna tron och tyckte ibland att jag lyckades ganska bra, men det var ett så kallat gudsbevis som jagade och irriterade mig. Det ontologiska gudsbeviset är kanske det mest suspekta av alla gudsbevis och säger i princip att Gud, om han är det högsta av alla möjliga väsen, måste finnas. Om det verkligen är Gud jag tänker på måste Gud existera utanför min tanke eftersom ett högsta möjliga väsen rimligen måste existera utanför mitt eget huvud. I dag anser jag att det finns bättre varianter av detta ’bevis’ och är relativt kritisk till dess filosofiska framgång. Men för en tid var det oerhört viktigt för mig.
Det andra som kittlade mina tvivel var att jag hade svårt att sluta be. Inte för att jag någonsin varit eller är en stor bedjare. Men tanken på att jag nu inte kunde tilltala någon, förutom ett opersonligt universum, när jag släckte lampan i studentrummet tedde sig allt mer absurd. Under min tid som projektanställd ateist ’vänstrade’ jag med Gud på nätterna. ”Gud, om du nu finns …” Så började alltid mina bönesuckar.
Tillräckliga svar
Till slut var jag tvungen att inse att jag inte var någon vidare god ateist. Men inte heller någon vidare kristen. Och att bli agnostiker var liksom aldrig tilltalande. Jag hade fått brottas med de stora frågorna och fått svar på en del av dem. Inte alla, men, om jag var ärlig mot mig själv, på tillräckligt många för att kunna börja ta små steg som kristen igen. Jag hade förlorat min ungdomliga naivitetet i tron, men jag hade fått behålla det mest grundläggande att bygga vidare på. Kanske kan man säga att min tro övergick från en ungdomsförälskelse till kärlek. Och kärlek är inte något man klarar av en gång för alla och så är det klart. Kärlek är ett dagligt givande till, och mottagande från, den man älskar.
SÅ VARFÖR ÄR JAG KRISTEN? Det korta svaret är: därför att jag tror att det är sant. Grunden för tron har visat sig vara sann i mitt liv. Men ytterst sett måste jag säga att jag ändå är kristen för att Guds nåd har vunnit mig och verkar fortsätta att vinna över mig. Att jag blev och förblir kristen är inte ett verk jag kan berömma mig av.
STEFAN LINDHOLM, doktor i filosofi, Träthult