På Trettondedag jul får vi höra om männen från österlandet som följde stjärnan som inte ”leder bort men hem”. Vi känner dem som de tre vise männen, men vilka var de och var de egentligen så visa?
Varför inkluderade Matteus episoden om stjärntydarna (Matt. 2:1–12)? Evangelisterna hade ett begränsat antal sidor till sitt förfogande och var tvungna att sovra i sitt material (jfr Joh. 21:25) så det måste ha funnits en god anledning, något viktigt att förmedla till läsarna då liksom nu.
De österländska stjärntydarna (Bibel 2000) eller de vise männen (Svenska Folkbibeln) brukar ofta beskrivas som representanter för det bästa i hednavärlden, dess vishet och öppenhet mot den sanne Guden, som de som söker Jesus genom en uppenbarelse i naturen. Därav beteckningen ”vise män”. Men var det så man uppfattade dem på Jesu tid? Framhävandet av männens vishet som något positivt uppstår faktiskt ganska sent i utläggningshistorien och betonas först under upplysningstiden. Om tidigare utläggningar överhuvudtaget tar upp stjärntydarnas vishet är det oftast för att kritisera den som falsk kunskap och falsk religion. Beteckningen ”vise män” är därför något missvisande och jag använder i stället ”mager”, den beteckning Matteus använder (magoi).
Vad gör de här?
Vilka var dessa? Magerna var ursprungligen en stam i Medien (dagens Iran) som hade prästerliga uppgifter och som specialiserat sig på att tolka drömmar. I våra källor, grekisk-romersk och judisk litteratur, fungerar de i regel som tjänare till kungar, inte som kungar som de ofta framställs i julspel. Själva ordet mager kom senare att användas om dem som hade övernaturlig kunskap, särskilt astrologer och spåmän och ligger bakom vårt ”magiker”. I Bibeln omnämns de för första gången i den grekiska översättningen av Daniel 2:2: ”Då kallade kungen till sig kaldéernas spåmän, mager och trollkarlar.” När kungen ber dem tala om vad han drömt svarar de att det är omöjligt och att ingen ”vis man, mager eller kaldé” någonsin blivit ombedd att göra det (Dan. 2:10). I Daniel 2 kontrasteras dessas oförmåga och okunskap mot Daniels gudagivna vishet. För en jude i Jesu samtid förknippades magerna med ockult kunskap, de var tjänare till härskare som ofta förtryckt Guds folk, de dyrkade inte den sanne Guden utan var ovisa när det gällde sann kunskap och fromhet. Ingen kunde förvänta sig att några mager skulle komma och söka efter judakonungen som var förutsagd i Skriften. Därför är det inte så konstigt att Matteus inleder med ett ”Se”! ”Se, mager från öster kom…”. De tidigaste åhörarna och läsarna måste ha frågat: Vad gör de här?
Vilse – men leds rätt
Matteus berättar inte hur besökarna kommit till slutsatsen att den iögonfallande stjärnan avsåg en nyfödd judisk kung. Utläggare hänvisar ofta till Bileams messianska profetia i 4 Mos. 24:17: En stjärna träder fram ur Jakob … Men hur och om magerna överhuvudtaget kände till den säger Matteus inget om. I stället tycks han betona deras okunskap i detta avseende. De måste få hjälp från Skriften för att hitta till Betlehem, något de får först i Jerusalem. De har inte heller fullt ut förstått vem barnet verkligen är. De kommer för att hylla honom som en vanlig jordisk monark. De för med sig gåvor som är passande för en vanlig kung. De verkar till och med övertygade om Herodes ’goda’ intention. Bara ett ingripande från Gud avvärjer katastrofen att de återvänder till honom och avslöjar var den konkurrerande, nyfödde kungen befinner sig.
Magerna framstår som allt annat än visa män vars lärdom leder dem till Kristus. I stället är de okunniga människor för vilka Gud uppenbarar Kristus. Genom stjärnan, den naturliga uppenbarelsen, och Skriften, den särskilda uppenbarelsen, leds de till Kristus.
Berättelsen om magerna ingår i en röd tråd i Matteusevangeliet som senare uttrycks i dessa ord av Jesus:
Jag prisar dig, Far, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. Ja, Far, så var din goda vilja. Allt har min Far överlämnat till mig. Och ingen känner Sonen utom Fadern, inte heller känner någon Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för (Matt. 11:25–27).
Petrus bekände Jesus som Messias och den levande Gudens son, men Jesus berömde inte Petrus för hans insikter (Matt. 16:16–17). I stället förklarade Jesus Petrus salig för att hans himmelske Fader hade uppenbarat för honom vem Jesus var och lett honom till den riktiga bekännelsen. På ett liknande sätt hade också Gud fått ingripa och sända en ängel för att Josef skulle förstå Guds frälsningsplan (Matt. 1:20-21). Det är den som ödmjukar sig och blir som ett ovist barn, som de små, som är den störste i himmelriket (Matt. 18:3).
Förebilder som följer Skriften och tillber Kristus
Berättelsen om magerna framhäver hur Gud uppenbarade sanningen om Kristus för en grupp okunniga hedningar medan de som hade både tillräcklig kunskap och vishet (översteprästerna och de skriftlärda) missade det. Hur ofta har inte det upprepats under kyrkans historia? Magerna står där som en förebild när det gäller att barnsligt böja sig för det som Gud uppenbarat. De står där också som en förebild i sitt förhållningssätt till Jesus. När de föll ner för att hylla Jesusbarnet avsåg de nog inte mer än en jordisk hyllning förbehållen kungar och överhet. Men evangelisten väljer att använda det grekiska ordet proskyneo om deras hyllning, ett ord som är mångtydigt och också används om tillbedjan av Gud. Magerna handlade bättre än de själva visste och Matteus såg i denna ett förebådande av den tillbedjan som de kristna efter Jesu uppståndelse skulle rikta till honom varje gång de samlas till gudstjänst. I båda dessa avseenden, inställningen till Skriften och till Kristus, står magerna som en förebild för alla lärjungar i alla tider, judar såväl som hedningar, lärda och olärda.
Daniel Johansson
lektor i Nya Testamentet, Göteborg