Fann styrkan i svagheten

Jag träffar Daniel Engelbrekt en ovanligt vintrig vinterdag på hans kontor på Missionsgården Strandhem med utsikt över den vackra Hjälmsjön. Sedan nio år tjänstgör han som kursansvarig på Strandhems bibel- och lärjungaskola och när jag möter honom kommer han direkt från ett planeringsmöte. Jag frågar lite om hans bakgrund och han berättar att han själv har gått två bibelskolor, dels på Luthersk missions højskole i Hillerød, Danmark, dels på en dansk skola i Israel, Ordet og Israel.

Daniel hade tidigt ett intresse för teologi och för att läsa. Redan i tjugoårsåldern blev han predikant och efter flytten till Örkelljunga dröjde det inte många år innan han blev ordförande i ELM-föreningen där. Daniel berättar att han hade stora visioner och framtidsplaner men att en cancerdiagnos vände upp och ner på tillvaron. Han fick omvärdera hela grunden för sitt liv.

– I mars 2015 visade det sig att jag hade cancer. Det var en cancertyp som med rätt behandling ger mycket goda chanser till överlevnad. Däremot följde med sjukdomen en stor trötthet. Jag fick stryka allt i kalendern och visste inte när jag skulle få tillbaka krafterna. En känsla växte sig stark: ”Vem är jag när jag inte kan prestera?” Jag kunde inte hjälpa till med barnen eller hemmet. Det var hemskt att ligga och se på när min hustru Hanna fick ta allt ansvar.

Fick omvärdera mycket

Som ordförande för missionsföreningen kunde Daniel ibland känna att folk inte riktigt hängde med i visionerna. Fanns det egentligen något andligt liv i gemenskapen?

– När jag fick lämna allt såg jag en annan sida: medlemmarna kom hem till oss och skötte trädgården, de lagade mat och kom med blommor och hälsningar. För mig blev det en tydlig hälsning om att jag skulle värdesätta den kristna gemenskapen mer. Den är så helande när man behöver den! Vi behövde mycket hjälp under den perioden och fick det verkligen också.

Daniel upplever att många människor, när de är friska, satsar på sina privata projekt, allt de ska hinna med att göra och uppleva. Han önskar att fler i hans egen generation skulle se värdet i att bygga uthålliga relationer.

– Det är en utmaning för kristenheten att lyfta fram värdet av gemenskapen. Eftersom vi hade en kristen gemenskap blev jag också sjuk i gemenskapen. Men är man ensam är man också sjuk ensam. Vi mår bättre i gemenskap – och det framför allt när vi mår dåligt!

I relation till grannar och vänner gjorde den svaghet som Daniel visade att också de vågade visa sig svaga. Grannar utan uppenbar tro sa att de bad för honom och den delen av deras relation finns kvar.

– Att möta människor i sjukdom och svaghet måste vara det bästa sättet att möta folk med evangeliet. Men tyvärr lyfter vi genom våra attityder ofta i stället fram den lyckade och präktige.

Daniel berättar att han brukar säga till eleverna på bibel- och lärjungaskolan att det är nyttigt att de får bryta ihop och tycka att året är jobbigt.

– Jag vet att det är lite krasst och tillspetsat, men det är den erfarenhet jag själv fått göra. Tidigare var min identitet baserad på att jag var engagerad som predikant, ordförande och lärare, men Gud fick lära mig vem jag är när jag måste bli buren. När jag nu samtalar med min själavårdare gör jag det för att ännu mer söka förstå vad Guds nåd egentligen är och vad den får innebära för min identitet och i mitt liv.

Han berättar att också begränsningarna som sjuk blev ett sätt på vilket han fick öva sig i att ta emot Guds nåd.

– När jag var sjukskriven läste jag nästan ingenting för det var så förknippat med arbete och det orkade jag inte med. De korta texterna blev värdefulla och jag fick inse att Guds nåd räcker, att den kan bära när jag inte kan själv.

Vill dela sin tro med andra

På sjukhuset fick Daniel lyssna på andra patienter som var inlagda och även själv dela sin ångest med dem. Men han träffade aldrig någon annan kristen patient. Inte ens de dödssjuka orkade tänka på Gud för de var så upptagna av att överleva för stunden.

Ändå kom sjukdomen längre fram att leda till nya möjligheter att dela sin tro, berättar Daniel. Under året som följde blev trädgårdsodling en stor hobby för honom. Den hjälpte honom att bearbeta händelserna.

– Odlandet har fått mig att tänka på livet, skapelsen och fysiskt arbete på ett nytt sätt. Jag går igång på ämnet för det passar så bra ihop med det kristna livet! Jag möter också andra som delar det intresset men som inte delar tron. Det ger möjligheter till evan­gelisation. Skapelsen är en utmärkt utgångspunkt för att dela och förklara evangeliet, säger han.

Kursföreståndare med visioner

Vi går över till att tala om arbetet på Strandhem och jag frågar om Daniels arbetsuppgifter.

– Jag är kursföreståndare och leder arbetet för planeringen och för arbetslaget. Först efter nyår 2016/2017 var jag tillbaka helt och hållet efter sjukdomen. Just nu är jag dock föräldraledig en dag i veckan.

Daniel arbetar med kursutbudet överlag, med bibeldagar och seniorakademin, all den kristna kursverksamhet som gården erbjuder. Varje år går han igenom Romarbrevet med eleverna.

– Även Romarbrevet fick en annan karaktär när jag var sjuk. Paulus talar där mycket om att det är en nåd att få lida för Kristi skull. Jag kunde nu exemplifiera det på ett annat sätt. Bibelordet betyder olika saker beroende på ens erfarenheter i livet.

Under nio år har Daniel Engelbrekt nu varit på samma arbete. Det måste väl betyda att han trivs, undrar jag.

– Ja, det gör jag verkligen. Jag tror att jag har det bästa jobb man kan tänka sig, både med tanke på miljön på Strandhem och samspelet med eleverna. Jag blir aldrig utan visioner här. Trots sjukdom i kollegiet och stunder av näst intill kaos i arbetet har de senaste åren varit de bästa. Välsignelsen har varit som störst och vi har ökat i antal elever på skolan.

Daniel tycker att det bästa är när det blir en debatt kring något som han har sagt. När eleverna frågar och ifrågasätter öppnar sig nya dimensioner hela tiden.

– Min pedagogiska grundsyn är att bara de som ställer frågor har förstått. Kan man ställa en motfråga eller problematisera har man också tillgodogjort sig något av bibeltexten i sitt eget liv. Vi i lärarlaget här har alltid fokus inställt på att vi måste få respons från deltagarna.

Något år efter att Daniel börjat sin tjänst på Missionsgården Strandhem var han med och startade upp Seniorakademin, en vecka per termin då äldre människor är tillsammans med eleverna på bibel- och lärjungaskolan. Dessa veckor ligger Daniel varmt om hjärtat. Yngre och äldre får träffas och när de bjuder in från båda sidor blir det en väldigt bra dialog.

Många lutherska bibelskolor har lagt ner de senaste åren. Men på Strandhem har det gått i motsatt riktning: från tidigare tjugo platser har man i dag trettio.

– Det är fantastiskt att ELM får ha en sådan roll och jag hoppas att ELMarna vet att vi gör det här utan statsbidrag och att vi måste få in gåvor. Vår skola är unik och vi måste satsa vidare på den.

Lekmannaandan har framtiden för sig

Vårt samtal går mot sitt slut och jag frågar Daniel Engelbrekt hur han ser på ELM i framtiden.

– Jag ser ett stort värde i att vi i lekmannarörelsen finansierar oss själva med frivillighet följt av böner och engagemang. Där man inte har lekmän i undervisningen präglas färre familjer av att man studerar Guds ord.

Daniel menar att ELMs lekmannaanda har framtiden för sig men att rörelsen lider av en brist på ledarskap och visionärt satsande på till exempel nyplanteringar.

– Fler skulle behöva ta ett andligt ledarskap och ibland behövs det anställningar till det. Framför allt tror jag att det behövs anställningar i de stora föreningarna. Lekmannainsatserna förblir jätteviktiga med det behövs anställda som kan leda evangelisationsarbetet på lokal nivå.

Själv ser sig Daniel som en produkt av ELMs arbete.

– Som 13-åring ombads jag inleda ett möte och efterhand fick jag växa in i en ledarroll. Vilket förtroende man i ELM ger oerfarna människor då man låter dem testa saker som man i andra sammanhang måste ha tre års akademisk utbildning för att få göra! När man får ett sådant förtroende växer man som människa.

Daniel berättar att situationen i dagens kyrka fick honom att välja bort präststudiet. Däremot kom han aldrig ifrån sin inre starka kallelse att arbeta i kristna sammanhang.

– Nu i efterhand ser jag värdet av min lärarutbildning och av att jag inte har gått in i ett fack där jag har varit tvungen att kompromissa med mitt samvete, säger han. Och jag är glad över att få möjlighet att förkunna som predikant i ELM.

Vad önskar då Daniel Engelbrekt av framtiden, frågar jag till sist.

– Inte bara att Strandhem växer utan att fler bibelskolor startar och att ELM kanske är en del av det. Den bönen har jag haft i många år och jag hoppas att få se den uppfylld.

Jag lämnar Daniel med en känsla av tacksamhet över Guds verk i människors liv. Tänk att hans eviga liv bor i oss och ofta blir som mest synligt när vi är svaga. I allt det svåra som Daniel fått gå igenom har Gud fått lära honom det allra viktigaste – att vila i hans nåd.

Stefan Nyholm,
Partille