Göra lärjungar – en till en

Efter att ha tagit emot nåden, upprättelsen och friden genom Jesus död och uppståndelse sänds lärjungarna ut för att göra fler lärjungar.¹ Vad innebär det då att göra lärjungar? Det var inte bara Jesus som i sin samtid hade lärjungar. Johannes döparen och fariseerna är andra exempel.² Lärjungar var studenter till en person, ”lärlingar” för att använda ett modernare ord, som inte bara ville lära sig ett visst ämne, utan ett levnadssätt, en mästares vishet och sätt att göra saker och ting på. En kristen lärjunge lär sig inte bara ett ämne, utan snarare en person, nämligen personen Jesus Kristus. Precis som för de första lärjungarna utgår lärjungaskapet från ett möte med Kristus. Vi ser något av vem Kristus är, drabbas av sanningen han förmedlar, tar emot och berörs av hans nåd och skådar hans härlighet – en process som genom Anden skapar tro i oss.³ Här är Guds ord centralt. När Guds ord talas, i en predikan, genom en sång eller i ett samtal med ett trossyskon, och vi samtidigt ber för mottagandet, är hans Ande verksam och skapar något nytt.

Mästaren att göra lärjungar

Av naturliga skäl borde väl Jesus anses vara mästaren på att göra lärjungar. Ändå stannar vi sällan upp inför hans exempel när det gäller lärjungaträning. Jag vill särskilt lyfta fram två aspekter av hur Jesus gjorde lärjungar. Dessa aspekter är viktiga både för att göra nya lärjungar och för att hjälpa de som redan är lärjungar att växa.

Ett delat liv

För det första delade Jesus livet med lärjungarna. Lärjungarna lämnade hem och arbete för att vandra med Jesus.⁴ De fick följa Jesus och se allt han gjorde, höra allt han hade att säga för varje specifikt tillfälle. Från särskilda tillställningar som en bröllopsfest eller en begravning, till vardagliga situationer vid middagsmåltider, eller i synagogan. I tre år följde de Jesus och evangelierna ger intrycket av att lärjungarna tillbringade den största delen av den här tiden tillsammans med Jesus.

I många kristna gemenskaper sker lärjungaträning huvudsakligen under söndagsgudstjänstens en till två timmar. För en del är detta enda tillfället att dela gemenskapen med den kristna familjen. Är det så, kan det bli negativt för gemenskapen, men också för mig själv. I värsta fall blir lärjungaträningen ett ”DIY”-projekt⁵ där jag utöver söndagspredikan genom Bibel och bön förväntas lära mig själv på egen hand. Vi tar inte vara på den nykristnes hunger att lära sig Kristus, när vi inte lärjungartränar dem genom att dela livet med dem. Men även den som varit kristen länge hämmas i sin tillväxt och mognad i Kristus.

Inte bara teori

Lärjungar på Jesus tid delade livet med sina mästare eftersom det inte bara var ”intellektuell” kunskaps­överföring och teori som de tog del av. Medan vi i västlig kultur har en tendens att betona den teoretiska och intellektuella läran så finns det, i alla fall hos Jesus, en betoning på praktiken och hantverket av Jesus lära och liv. I Lukas 6:40 säger Jesus: En lärjunge står inte över sin lärare. Men när han är fullärd blir han som sin lärare. Notera att målet är att bli som sin lärare, inte bara förstå dennes lära. I missionsbefallningen står det inte, ”lär dem att greppa, återge eller basunera ut” utan det står, ”lär dem att hålla allt som jag har befallt er”. Vi ska inte bara lära oss om Jesus kärlek, barmhärtighet och ödmjukhet, men också låta den manifesteras genom oss. Här är det viktigt att se att det finns olika sorters kunskap: jag kan lära mig en hel del om att spela piano genom att se på Youtube. Där finns timme efter timme om musikteori och teknik, men jag kommer inte att lära mig spela piano förrän jag sätter mig vid ett piano och övar. Allra bäst är det att öva med någon som kan spela piano – att se, härma och spela med dem. På samma sätt behöver jag också lära mig Kristus genom att se, härma och leva med andra lärjungar till Kristus. Genom att vara del av en hemgrupp som lär sig Kristus tillsammans, eller genom att ha en kultur i gemenskapen av att bjuda hem varandra på middag i vardagen, genom att ha en medvandrare eller regelbundna samtal med någon som vandrat längre med Jesus, får vi hjälpa varandra att ta ett steg närmre Honom.

En förebild på nåd

Paulus sätter ord på detta när han säger: följ mitt exempel liksom jag följer Kristi exempel.⁶ Paulus talar om kristna som ”härmare” eller ”imitatörer,” inte bara av Gud (Ef. 5:1) utan också av honom själv, eftersom han imiterar Kristus.⁷ Nya lärjungar kan alltså lära sig Kristus, genom Paulus! Samma sak gäller oss. När vi springer mot Kristus, fördjupar oss i hans nåd, och trots vår ständigt påtagliga brist försöker att lära oss hans väg, påverkar vi samtidigt alla vi möter (särskilt de vi möter ofta) att ta ett steg närmre honom. Det gör vi genom att bedjande dela Guds ord med Andens kraft, samtidigt som det Ordet, genom Anden, också får bli kött i våra liv. Vi påverkar människorna omkring oss. Kanske vi på grund av vår synd är obekväma att kalla oss förebilder. Men det är just vad Paulus återkommande kallar sig själv. Misstaget är kanske att tro att vi måste vara fullärda för att vara förebilder. Men hela poängen är ju att vi håller på att lära oss Kristus (vi är alltså ofärdiga!). Mitt i vår synd och brustenhet får vi också lärjungaträna, eftersom att vara lärjunge till Jesus också innebär att inse sitt totala beroende av Honom och Hans frälsning. Detta är också tydligt hos Paulus som skriver: Kristus Jesus kom till världen för att frälsa syndare – och bland dem är jag den störste! Men jag mötte barmhärtighet, för att Kristus Jesus skulle få visa hela sitt tålamod först mot mig, som en förebild för dem som ska komma till tro på honom och få evigt liv.⁸ Notera att Paulus i nästan samma andetag som han kallar sig för den störste syndaren även kallar sig för förebild. Just i detta – som mottagare av Kristus barmhärtighet, får han vara en förebild.

En till en-perspektivet

För det andra lärjungatränade Jesus ofta en till en. Här tror jag vi missar något i våra gemenskaper. Jesus lärjungatränade både stora skaror men också genom personliga möten. För att exemplifiera det kan vi se på hur Jesus lärjungartränar i ämnet ödmjukhet. I bergspredikan säger Jesus om ödmjukhet: Saliga är de fattiga i Anden, för dem tillhör himmelriket … Saliga är de ödmjuka för de ska ärva jorden.⁹ Det borde väl räcka – nu förstår väl lärjungarna? Men trots att Jesus uttalat Guds ord om ödmjukhet, sjunker innebörden och appliceringen av det inte in i lärjungarnas huvud alldeles omgående. Det offentliga ordet kompletteras av samtal en till en, eller i mindre grupp. I Matteus 18:1–5 frågar lärjungarna vem som är störst i himmelriket och får ett svar som pekar tillbaka mot bergspredikans undervisning om ödmjukhet. Senare (efter tre år av efterföljelse) har de fortfarande inte lärt sig ödmjukhet, de bråkar om vem som är störst.¹⁰ Och när Jesus ska tvätta Petrus fötter aktualiseras samma fråga. Petrus ovilja att låta Jesus tvätta sina fötter berodde på att han tyckte det var olämpligt att mästaren Jesus skulle ödmjuka sig så. Varje gång påminner Jesus om ödmjukheten som präglar Guds rike, som han själv exemplifierar på det allra djupaste sätt, då han ödmjukar sig i sin tjänande och frälsande död.¹¹ Alltså, genom en till en-perspektivet ges en en möjlighet att applicera den kollektiva undervisningen in i den enskildes liv.

Petrus och Filippus-perspektivet

Läser vi vidare efter evangelierna ser vi att en till en-perspektivet fortsätter praktiseras i den tidiga kyrkan. I Apostlagärningarnas predikas Guds ord kollektivt, som till exempel Petrus pingstpredikan (Apg. 2), men Guds ord delas också en till en, som Filippus gör för den etiopiske hovmannen (Apg. 8). Den kollektiva förkunnelsen lever sida med sida med att evangeliet delas personligt. Petrus-perspektivet är bekant i många sammanhang, men hur är det med Filippus-perspektivet?

Andlig föräldraskap

En till en-perspektivet träder också starkt fram i Paulus brev och hans språk om andligt föräldraskap. Paulus säger sig ha en föräldrarelation till Onesimus, Titus, thessalonikerna, och många fler. Likt en förälder har han ”fött” och ”närt” barnen i deras uppväxt.¹² Till thessalonikerna ville han inte bara ge evangeliet (det är väl inte så bara, Paulus?!) men också sitt eget liv. Han har en omsorg och en närhet till dessa människor på ett personligt plan. Ett syskon i tron satte nyligen så väl ord på det när han sa: ”Så väl känner Paulus ”sitt älskade barn” Timoteus (2 Tim 1:2) att han håller koll på hans maghälsa och kan ge konkret vägledning för dens medicinering”. Hur är det i våra gemenskaper? Finns relationer av andligt föräldraskap där de som vandrat längre i tron aktivt tar initiativ till att lärjungaträna nyare i tron, eller människor som går in i livsfaser som andra tidigare erfarit? Sådana relationer har varit vanliga i traditionen ELM står i, men kanske är allt mer ovanliga i dag. Kanske vi allt för ofta lämnat barnen, vars hjärta Faderns slår för, till att klara sig själva? Hos Jesus finns det rikt med nåd för oss som känner oss träffade.

Tillbaka till Jesus exempel. När Gud skulle frälsa en oräknelig skara av människor från alla folk investerade han särskilt i tolv enkla och helt vanliga judiska män. Han valde att nå många genom några få. För Sverigemissionen behöver vi göra samma sak. Att lärjungaträna en till en kanske inte verkar effektivt. Det innebär att vi investerar mycket tid i några få. Men om vi tror att Jesus är mästaren på att göra lärjungar, bör vi följa honom också när vi ska utföra det uppdrag han har gett oss. Låt oss följa Jesus genom att göra lärjungar genom att dela livet – en till en. †

Johannes Heule
missionssekreterare ELM, Malmö