”Men oktober och november och december äro grå.” Så slutar ramsan där man lär sig namnen på årets tolv månader. Jag har alltid undrat var den person bodde som diktade dessa rader. Oktober är oftast en färgsprakande månad, men november och december kan verkligen vara grå.
”Men oktober och november och december äro grå.” Så slutar ramsan där man lär sig namnen på årets tolv månader. Jag har alltid undrat var den person bodde som diktade dessa rader. Oktober är oftast en färgsprakande månad, men november och december kan verkligen vara grå.
Det kan också vara grått inombords under vissa tider i vårt liv. Det kanske var en sådan ”grå oktober” för den som diktade. Det kan vara grått i den kristna församlingens liv både när det är maj och oktober, även om det ser färgsprakande ut. När Paulus skriver till Timoteus om den yttersta tiden säger han att man kommer att ha ett sken av gudsfruktan (2 Tim. 3:5). Under detta sken förekommer allt ont som kan tänkas. Människorna ska på den tiden vara egenkära, penningkära, skrytsamma, övermodiga, olydiga mot sina föräldrar, gudlösa, otyglade, ohyfsade, besinningslösa, uppblåsta m.m. (2 Tim. 3:2 ff). Det stämmer ganska väl med vår samtid.
Hur mycket av allt detta som trängt in i den kristna församlingen vet endast Gud, men inte kan vi förneka att det finns alltför mycket vi känner igen, både när vi iakttar oss själva och när vi ser på alla dem som kallas och skulle vara kristna, vara salt och ljus i världen. Om man börjar betrakta allt detta blir det grått inombords. Det händer ingenting i mitt liv som kristen, det händer ingenting i den kristna församlingen, ingen väckelse, inget liv. Det som sker är att jag faller i synder, bönelivet blir förkrympt och hela min tillvaro tycks grå och intetsägande.
Käre läsare och vän! Det är ganska sant det du upplever. Det blir så för oss under vandringen. Det blir grått. Låt mig bara få säga dig en hemlighet. Jesus är inte grå och intetsägande. Du kommer väl ihåg vad som står om honom i Hebréerbrevets andra kapitel? Där sägs det att ”när Gud ville föra många av sina sönder till härlighet, handlade han som det anstår den, för vilken och genom vilken allt är till: Han fullkomnade genom lidanden den hövding, som skulle föra dem till frälsning”.
Det är underbara ord! Det är det fullkomliga som anstår Gud. Han har gjort vad intet öga har sett, vad intet öra har hört, vad ingen människas hjärta har kunnat tänka. Han har offrat sin egen Son i syndares ställe. Guds Son fick bli lik oss varelser av kött och blod, och genom sin död tillintetgjorde han ”den som härskar med dödens hjälp, alltså djävulen”. Och så står det att det inte är änglar – du är ju ingen ängel – utan det är Abrahams barn, människor av kött och blod, han tar sig an. Han är en ”trofast överstepräst i Guds tjänst, en som kunde försona folkets synder. Just genom att han själv lidit och blivit frestad, kan han hjälpa dem som frestas”. Vidare står det: ”Han som helgar och de som blir helgade har ju alla samme fader. Därför blygs han inte att kalla dem bröder.” Allt detta står i Hebr. 2. Jesus är inte grå. Han är livet självt. Han är hos dig. Han är din. Du är förenad med honom i dopet. Du är förenad med hans död och uppståndelse.
Han sviker inte, även om du har svikit. Frälsningens hjälm, som du bär på ditt huvud, har att göra med detta. I 1 Tess. 5:8 sägs att hjälmen är hoppet om frälsning. Det hoppet har du! Det är inte en känsla hos dig, det är en gudomlig realitet. Herren, som har köpt dig med sitt blod, ska föra dig hem. Denna sanning och visshet får du bära i ditt hjärta.
I ordet frälsning ligger alltså inte bara frälsningens fullbordande på Golgata. Däri ligger också framtidshoppet, knutet till den verklighet som Kristus har uppenbarat, den verklighet som du har fått del i genom dopets heliga sakrament, som du uppehåller i nattvardens sakrament, i bönen, i Ordet, i gemenskapen men dina syskon i tron. Det är en bestående verklighet, också när det blir grått och dimmigt för dig personligen och när du ser på församlingens brister och gråhet.
Glöm inte att du har en hjälm på huvudet, en hjälm som Herren själv har klätt dig i! Du har ett verkligt, ”levande hopp” (1 Pet. 1:3) om att en dag nå fram till den värld som är fullkomlig. Detta hopp om frälsning vilar inte på att du har så mycket tro i ditt hjärta utan det består i att Jesus är hos dig. Det är alldeles nödvändigt att du bär denna frälsningens hjälm för att kunna gå dristigt fram genom den svåra tid vi nu lever i. Herren är med dig!
Alfons Lindholm, kyrkoherde i Mörlunda