Matilda och Erik satt vid var sin sida om köksbordet. De hade just druckit förmiddagskaffe. Erik tittade i tidningen, och Matilda sorterade gamla brev.
Matilda och Erik satt vid var sin sida om köksbordet. De hade just druckit förmiddagskaffe. Erik tittade i tidningen, och Matilda sorterade gamla brev.
– Åh, här står den här sången, som jag har sjungit så många gånger! sa Matilda glatt. Titta här, Erik! Du minns väl när jag sjöng den i kyrkan för flera år sedan? Och sen sjöng jag den för doktorn, när jag var inlagd på sjukhuset förra året.
Matilda började gnola. ”Men som din dag är, kraft skall du få, det har Gud lovat ge oss ändå… ” Erik nickade lite förstrött. Han var inte lika intresserad av sång som Matilda. Hela sitt liv hade hon sjungit.
– Det är det som har hållit mig uppe, brukade hon säga. Tänk, nu är jag 89 år, och jag har sjungit varenda dag så långt tillbaka jag kan minnas. Hon gnolade vidare, medan hon plockade bland sina brev och tidningsurklipp. Tänk vad sångerna om Jesus fått betyda mycket för henne! Och för många andra, som hon sjungit för.
Det ringde på dörren. Matilda såg förvånat på Erik.
–Vem kommer vid den här tiden?
Det kan då inte vara vare sig Berit eller Allan. De är ju på sina arbeten. Erik sträckte sig efter käppen och började resa sig.
– Nej, vänta! sa Matilda. Jag öppnar. Hon linkade bort mot dörren. Det gick inte så fort, för hon hade ont i benen och svårt för att gå. Men hon och Erik klarade ändå själva de flesta sysslorna hemma i lägenheten. Och så hade de ju barnen och barnbarnen, som kom hem då och då. Det ringde en gång till, innan Matilda hann fram till dörren.
– God dag, hälsade damen, som väntade utanför. Hon log vänligt mot Matilda och sträckte fram handen. Förlåt att jag besvärar! Jag sökte grannarna en trappa upp, men de var inte hemma. Jag skulle lämna tillbaka pengar jag lånat av dem. Inte har ni möjligen papper och penna, så jag kan skriva ett meddelande och stoppa i deras brevlåda?
– Jo, det har vi väl, sa Matilda lite förvånat. Vänta lite bara! Hon tänkte stänga till dörren, men damen hade redan stigit in i hallen. Matilda letade på byrån. Hade hon inte lagt en penna där i morse? Jo, där var den. Och så ett block … Damen böjde sig ner över bordet och försökte skriva.
– Äh, nu har jag inte mina glasögon med mig. Skulle ni vilja skriva åt mig?
Hon vände sig mot Matilda.
– Jag vet inte om jag kan. Jag ser också dåligt. Och Erik kan då inte alls, sa Matilda.
Plötsligt upptäckte hon att det stod två personer till inne i hallen. Hon blev rädd, ja, alldeles kallsvettig. Vad ville de? Hon såg på Erik. Han hade också upptäckt dem. Varför hade de kommit in? Had de något ont i kikaren? Var de ute efter pengar?
Nu började Matilda förstå. Hon hade hört om personer, som lurat gamla människor på olika vis. Damen hade kanske bara hittat på det där om grannarna. Och så hade hon lämnat dörren på glänt, så de andra två kunde komma in…
Matilda darrade i hela kroppen. Hon kunde knappt stå på benen. Hur lätt skulle det inte vara att slå ner henne och Erik! Inte skulle de kunna försvara sig. Hon snart 90 och Erik ännu äldre. Och byrålådorna var olåsta … Och pengar fanns det i en av lådorna. Omedvetet lutade sig Matilda mot byrån som för att skydda lådorna.
Då reste sig Erik. Det såg ut som om han tog sats för att säga något. Han hötte med käppen mot damen vid bordet och skrek så högt han någonsin kunde:
– Försvinn! Försvinn! Ut härifrån! Annars…
Han fortsatte att vråla med sina lungors fulla kraft. Det fanns väl någon granne hemma, någon som kunde höra ropen.
De tre besökarna såg på varann. Så drog de sig mot dörren. Erik följde efter runt bordet. Han höll sig i bordskanten och svängde käppen i luften. Matilda stod som fastnaglad. Plötsligt var de borta, alla tre. Deras steg ekade i trapporna. Sen blev det tyst.
Erik drog igen dörren med en smäll och kände efter att den var riktigt låst. Så gick han tillbaka till köksbordet och sjönk ner på stolen. Matilda stod kvar vid byrån och darrade.
– Äh, åh … stönade hon. Åh, så rädd jag blev. Jag trodde inte… jag tänkte inte på att det fanns såna människor här i trakten. Då skulle jag aldrig ha öppnat. Damen verkade ju så vänlig… Erik sa ingenting. Han bara satt där, lite hopsjunken.
–Vad ska vi göra? jämrade sig Matilda. Ska vi ringa nån? Jag är så rädd. Tänk, om de kommer igen!
– Då öppnar vi inte, morrade Erik. Vi öppnar inte!
– Jag ringer till Greta. Hon vet kanske vad vi ska göra, sa Matilda och slog numret. Hon darrade fortfarande på rösten, när Greta svarade.
– Ring till polisen omedelbart, bad Greta. De måste få veta vad som hänt. Tala om hur de där människorna såg ut!
– Åh, det minns jag inte. Jag blev så rädd, så jag vet ingenting.
– Ring ändå!
Polisen som svarade var mycket vänlig.
–Vi kommer hem till er, sa han. Det är för illa att gamla människor ska behöva uppleva sånt här! Tyvärr är ni inte ensamma om det. Och det är svårt att få tag på de skyldiga. När vi kommer, ringer vi fyra korta signaler på dörrklockan, så då vågar ni öppna.
Matilda kände sig ändå lite ängslig, när hon öppnade dörren. Men nu var det ingen fara. Det var skönt att få berätta för de båda poliserna precis allt som hänt. Men det var svårt att beskriva hur de ovälkomna besökarna såg ut.
– Nej, jag minns ingenting, för jag blev så rädd, suckade Matilda. Men en sak vet jag. Det var Gud som beskyddade oss. Hon nickade liksom för sig själv.
– Ja, det gjorde han, fortsatte hon. Hur skulle vi annars ha klarat oss? Två gamlingar, som knappt kan gå!
–Vi har fått in anmälningar från fler här i stan, sa poliserna. Ni får vara försiktiga med att öppna i fortsättningen. De reste sig för att gå.
– Vänta lite! Jag ska sjunga en sång för er, sa Matilda, som repat mod och kände sig glad igen. Jag kan så många sånger utantill. Och nu måste vi tacka Gud!
Konstaplarna såg lite förvånade ut, men de satte sig ner igen. Och Matilda sjöng med klar och tydlig röst:
Men som din dag är, kraft skall du få, det har Gud lovat ge oss ändå, ljus på vår vandring, kraft i var strid, att vara med oss nu och alltid.
När Matilda dagen efter träffade grannfrun, som bodde en trappa upp, berättade hon vad som hänt. Frun stirrade förvånat på Matilda.
– Lånat ut pengar? Nej, vet du, det har vi då aldrig gjort. Tänk vad människor kan hitta på!
– Jag är så tacksam över att Gud skyddade oss, sa Matilda med eftertryck. Och så fick jag sjunga för poliserna också! Hon log med hela ansiktet.
– Hela eftermiddan i går gick jag och gnolade för mig själv. Och nu är jag inte rädd längre. Sången hjälpte mig. Matilda stängde dörren, och grannfrun fortsatte uppför trappan. Hon log för sig själv, när hon hörde gamla Matilda börja sjunga därnere: Herre kär, min tillflykt, mitt försvar, tack att hitintills du hulpit har…
Inga-Lisa Persson
(fritt efter Matildas egen berättelse, juli 1997)