Förra våren stod jag ute i våtmarken och såg några orkidéer i deras fägring. Under hösten återvände jag men letade förgäves. Inte ett blad fanns kvar. Platsen visste inte mer av dem.
Förra våren stod jag ute i våtmarken och såg några orkidéer i deras fägring. Under hösten återvände jag men letade förgäves. Inte ett blad fanns kvar. Platsen visste inte mer av dem.
Flaggan hade hissats på halv stång på skolan där jag arbetade. Många frågade varför. Ingen visste. Så småningom kom det fram att det var en f.d. lärare som var död. Det var 20 år sedan han pensionerades. Han var glömd av alla. På platsen där han utfört sitt livsverk visste ingen längre vem han var.
Sådan är allas vår lott. Vår historia är snart glömd på jorden. Det är som om den aldrig hade funnits. Det är bara Gud som minns och vet. Men det finns något som kan bryta förgängelsens mönster. Det är Herrens nåd! Ps. 103 talar om detta Livets trendbrott: ”En människas dagar är som gräset, hon blomstrar som ett blomster på marken. När vinden går över det, då är det inte mer, och dess plats vet inte mer av det. Men Herrens nåd varar från evighet till evighet över dem som fruktar honom.”
EN VÄLDIG NÅD
Herren nåd, detta undermedel som gör själva döden förgänglig, är inte någon bristvara. Den finns i stor rikedom. När Bibeln talar om Herrens nåd i rummets dimension, säger den: ”Så hög som himmelen är över jorden, så väldig är hans nåd…” När Skriften talar om nåden i tidens dimension, säger den: ”Hans nåd varar evinnerligen.” ”Så väldig är hans nåd”, skriver alltså David i Ps. 103. Biskop Sven Danell påpekar i ett sammanhang, att David här använder samma ord som finns i 1 Mos. 7:18, där det beskrivs hur väldig syndafloden blev – så väldig att den täckte hela jorden. Tänk, en flod av nåd, lika väldig som Noas flod! Det är det Gud genom Kristus ger oss: en översvämning, som dränker döden, ty den dränker all vår synd. Kanske är det detta som Paulus har i tankarna när han skriver: ”Där synden överflödade, där överflödade nåden ännu mer /flödade nåden över alla bräddar/.”
Detta är ett erbjudande till oss som nu har vår stund på jorden och som snart ska vara borta och glömda. Vi erbjuds livets vatten, ett hav av nåd, i vars djup Gud kastar all vår synd. Vi erbjuds ett motgift mot döden.
NÅDEN KOM GENOM JESUS KRISTUS
Guds nåd har en förutsättning. Av Jesu fullhet har vi alla fått, skriver Johannes, ”nåd utöver nåd”. När Jesus framträdde i världen, förkunnade han att nådens år brutit in. Nåden är knuten till Jesu gärning på korset. Vi äger ”förlossning genom hans blod, förlåtelse för våra synder, så rikt som bara hans nåd kan skänka den”. ”Av nåd är ni frälsta.” På det sättet har Gud bevisat oss ”sin nåds överväldigande rikedom”. Detta är NT:s centrum: försoningen. Alla blir vi ”rättfärdiggjorda, alldeles oförtjänt, av hans nåd, genom den förlossning som kommer till oss i Kristus Jesus”.
Det vore lätt att utöka detta collage av bibelord. Alla talar de om nådens rikedom, och alla understryker de att nåden har sin källa i det som Gud genom Kristus har gjort för oss. Vid Golgata lär vi känna ”Guds nåd sådan den verkligen är”.
STRAFF OCH NÅD
Nåd är inte ett enbart positivt ord. Det finns brott och straff i bakgrunden. Att be om nåd kan därför vara förnedrande. Det finns människor som hellre lider ett straff än ber om nåd.
Guds nåd handlar emellertid om mer än befrielse från straff. Nåden har nämligen två sidor: 1) Gud ger nåd åt brottslingar. Straffet för människors upprorshandlingar mot Gud efterskänks. Syndernas förlåtelse tillsäges och ges oss i heliga handlingar, och vi får ta emot den i tron. 2) Guds nåd upprättar brottslingen. Gud ”kröner oss med nåd och barmhärtighet”. Krönt med nåd! Det innebär att Gud upptar oss till sina barn, ger oss dödsdömda evigt liv, för att ”härligheten i hans nåd skall bli prisad”. Upproriska, dödsdömda människor erbjuds barnaskap hos Gud och evigt liv. Det är nåd! På den tiden då det fanns såväl dödsstraff som enväldig kungamakt i vårt land, hände det ibland att någon dödsdömd fånge fick nåd av kungen. Då räddades visserligen hans liv, men han var ändå hänvisad till brottslingens eländiga tillvaro. Inget var glömt; brottet fanns där i det förgångna.
Guds nåd är annorlunda. Den ger mer än frihet från straff. Låt oss – som en bild av Guds nåd – tänka oss att kungen i samband med benådningen meddelar att han adopterat den dödsdömde och gjort honom till prins och arvtagare av sitt rike.
UPPHÖJELSE OCH OFÖRTJÄNT ÄRA
I 2 Sam. 9 berättas att kung David frågar: ”Finns ingen kvar av Sauls hus, mot vilken jag kan visa barmhärtighet, såsom Gud är barmhärtig?” Sauls dynasti hade störtats. Enligt tidens sed var dess medlemmar i princip dödsdömda. De kunde ju tänkas göra anspråk på tronen.
David får veta att det finns en ättling kvar som heter Mefiboset, en sonson till Saul, ”ofärdig i fötterna”. Denne inställer sig för kungen med en skräckslagen fråga om vilken avsikt kungen kan ha, då han kallat till sig ”en sådan död hund” som han. Då händer något oväntat. David visar barmhärtighet (nåd) mot Mefiboset, inte bara så, att denne får leva, att dödshotet lyfts av – det är ju den ena sidan av nåden – utan också så, att Mefiboset återfår sin ställning som prins. Han får tillbaka sin släkts arvegods, och som bevis på sin nya värdighet får denne krympling äta vid kungens bord varje dag. Detta är den andra sidan av nåden: ynnest och välbehag, upphöjelse och ära. – En gripande bild av Guds nåd! Över oss alla vilar en dödsdom. Vi tillhör fel dynasti, den dödens kungadynasti som störtades på Golgata. Men vi kan slippa den eviga döden. Vi kallas att inställa oss hos Livets Konung, han som segrade på Golgata. Han erbjuder oss sin nåd. Dödsdomen lyfts av och vi får vara bordsgäster i Guds rike. Sådan är Guds nåd! Att få äta vid kungens bord – meditera över det, när du går till nattvarden nästa gång!
KUNGÖR GUDS NÅD – PREDIKA EVANGELIUM!
Människan söker inte av sig själv Guds nåd, eftersom hon inte inser sitt behov av nåd. Därför har Herren Jesus gett sitt folk uppdraget att ”vittna om Guds nåds evangelium”. Det är angeläget att vi är lydiga den kallelsen.
I Apostlagärningarna finner vi på flera ställen att evangelium, det nya budskap som förkunnades, kallas ”Ordet om Guds nåd”. Vi är anbefallda åt ”Gud och Ordet om hans nåd”. När Barnabas kom till Antiokia fick han se ”vad Guds nåd hade verkat”, och när han och Paulus lämnade en annan av de nya församlingarna, lade de dem på hjärtat att ”hålla sig till Guds nåd”. Filipperbrevet är skrivet till alla dem som med Paulus ”har del i nåden”.
Ibland sägs det att predikan bör ge svar på människors frågor. Det är till viss del sant. Problemet är bara, att den viktigaste av alla frågor ställer människan aldrig själv – hon frågar inte efter Guds nåd. Därför måste det ständigt förkunnas, att ”Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor”.
VÄX I NÅDEN!
Guds nåd är något att leva i varje dag. Det är med den som med luften vi andas – utan den dör vi. När allsköns främmande läror vill rycka oss bort, är det gott ”att få styrka sitt hjärta med nåd”. När Petrus känner att hans jordiska tälthus håller på att brytas ned, ger han den kristna församlingen i alla tider ett avskedsord: ”Väx till i nåd och kunskap om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus.” ”Se till, att ingen försummar Guds nåd”, vädjar Hebréerbrevets författare. Paulus förmanar: ”Hämta nu kraft av den nåd som finns hos Kristus Jesus.” I en svår situation fick han ett ord från Herren: ”Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet.” Det är ett ord också till oss. Abraham har vandrat med Herren i löftets land i 25 år, i ett kvarts sekel. Han har rest sitt tält och byggt altare, symboler för främlingskap och tillbedjan. Ingen son har han fått och inget land. Gud är tyst. Så en dag kommer Herren (1 Mos. 18). Vad har Abraham då att säga efter alla år av besvikelser? Det är märkligt, han har bara en fråga: ”Herre, har jag funnit nåd?”
Jag sitter här och skriver de sista raderna till denna artikel. Kanske ska jag snart möta Herren! Vad ska jag då säga? Jo, jag vet det! Mitt innersta vibrerar av en enda fråga: ”Herre, har jag funnit nåd?”
Rune Gustavsson