Några år in på detta sekel såg Johannes dagens ljus. Byns jordamor – barnmorskan Greta – var självlärd. Hon brukade ge Gud äran för att alla förlossningar där hon biträtt gått lyckligt.
Några år in på detta sekel såg Johannes dagens ljus. Byns jordamor – barnmorskan Greta – var självlärd. Hon brukade ge Gud äran för att alla förlossningar där hon biträtt gått lyckligt.
Greta, som var lutherläsare, bodde granne med Perssons och kom gärna för att hjälpa till, men denna gång blev det en svår förlossning, då fostret låg fel och kom med fötterna före. Jordamor fick orsak att mer än någonsin tidigare ropa till Skaparen och Livgivaren om hjälp, och hon blev bönhörd. Den gudfruktiga 79-åriga gumman kunde gå hem med lätta steg, tackande Gud.
Johannes växte upp, men någon sjukdom gjorde att han stannade i växten vid 12 års ålder. Han blev barnsligt lagd men var något av en mixtermakare. Många av oss i byn har haft honom som lekkamrat, när vi var i passande ålder och storlek. När vintern släppt sitt grepp och vår och sommar kom, brukade vi provflyga de lätta miniatyrflygplanen byggda av balsaträ. Att lossa båten och ro ut och fiska eller bada i den närbelägna sjön hörde också till våra sysselsättningar. När sen isen bundit böljorna och höstvinden börjat vina, var det dags att spänna seglen på isjakten och fara ut på spännande äventyr.
Det var trevligt hos Johannes, han roade och berättade. Han var vig och kunde plötsligt ställa sig på huvudet och balansera långa stunder. Det fanns gott om plats i hans gustavianska säng om någon ville övernatta. I hemmet fanns en hund, som familjen hade roligt med, mest för namnets skull. Han lystrade till namnet Somdu. När någon frågade vad hunden hette var det lockande att svara ”som du”, med missuppfattning som följd. Johannes var också brunnsynare, och många är de vattentäkter han träffat på med sin vidjeklyka.
Johannes var musikalisk. l sin ungdom spelade han dragspel vid danserna hemma i köket eller ute på sjöns is vid en värmande brasa. När han och hans jämnåriga for för att mönstra för värnplikt skojade kamraterna med honom och sade att han nog skulle bli uttagen till reveljblåsare, men han fick fara hem som ”kronvrak”.
Vid 26 års ålder möttes han av Guds kallande röst, när väckelsen gick fram över bygden. Den lille Johannes fick liksom den lille Sackeus ett möte med Jesus och kom till tro och fick barnslig tillit till sin Frälsare. Det var vid denna tid jag som tioåring fann en kamrat och vän i Johannes.
När hans föräldrar och syskon dött, flyttade Johannes vid 54 års ålder till ett ålderdomshem och tilldelades där ett trivsamt litet rum. Han fick en uppgift bland de inneboende. Ofta hälsade han på och läste för dem som ville höra Guds ord. Då TVn kom blev det Johannes som fick sköta knapparna. Det blev mest bara nyheter och väderrapporter han tillät. Han fruktade tydligen att kamraterna skulle bli ”tittare” i stället för ”läsare”.
Johannes var händig och pysslade mycket på terapin. Givmild som han var gav han gärna bort sina alster. Till och med sitt barndomshem gav han bort till en grannes son, som var hans sista lekkamrat.
När Johannes lade märke till att präster och predikanter kom i sina fina bilar för att hålla andakt på hemmet, kom han att tänka på och jämföra med BV:s predikanter i gamla tider. De cyklade i alla väder på sina långa predikoturer. Han mindes till exempel hur Ernst Håkansson och Ivar Ögren en midsommarhelg trötta kom cyklande för att predika i byn och sen fick bo hos Johannes och hans syster. Så länge han hade möjlighet var han angelägen om att ge vad han kunde till BV:s mission.
Numera behöver Johannes mycket vård. Händerna är hopknutna av värk och hela den lilla kroppen skakar. Biträdena är snälla och hjälpsamma mot honom och han tar tacksamt mot all hjälp han får. Hans kinder är ständigt mjuka, han saknar skäggväxt, och håret är mörkt, utan grå inslag.
En gång när vi kom för att hälsa på, låg den värkbrutne vännen och sjöng. Tryggt och trosvisst ljöd sången ”Salig för intet, frälst utav nåd”. Han sjöng sången till slut och sen bjöd han oss stiga på. En annan gång när jag satt hos Johannes, visade han sina händer och sa: ”Jag ska få nya händer.” ” Ja visst”, svarade jag, ”när du kommer till himlen, ska de bli bra igen.”
I många år har vi tänkt, när vi tagit avsked av honom, att det nog var sista gången. Många räknade med att han inte skulle komma att bli så gammal – nu är han 93 år. Man kan undra varför inte Herren tar honom hem till sig. Johannes tycks ju inte ha någon uppgift här i världen. Men det har han säkert. Han kan inte knäppa sina händer, men han ligger där och ber. Vilken välsignad uppgift!
Johannes har inga skatter här på jorden. Det enda som gör honom rik är att han äger Jesus – Frälsaren med de genomstungna händerna. Må Herren välsigna den lille missionären, medan han väntar på de friska händerna – på förlossningens dag – då han ska kunna spela på sin harpa till Guds ära. Då löftet som ges i Upp. 21:4 uppfylls:
”Och Gud skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.”
Einar Holmqvist