Kanhända är det en trend, möjligen ett tecken på den osäkerhet som Svenska kyrkans nya ämbetsordning framkallat. I varje fall tycks det ha blivit allt vanligare bland såväl manliga som kvinnliga företrädare för predikoämbetet att påfallande ofta och gärna tala om sin kallelse. Man åberopar en starkt upplevd, sällan ifrågasatt kallelse att predika. Sådant tal kan låta respektingivande. Vem vill ifrågasätta någons kallelse? Är den äkta rör det sig ju om en helig kallelse.
Men är det nu så säkert att varje uppgiven kallelse är från Gud? En gång myntades termen ”rätteligen kallad” (rite vocatus), just för att man insett, att kallelsen – och därmed profeten – kan vara falsk.
Bibeln ger oss ett tydligt mönster: Först kallelse till Guds rike, sen kallelse till tjänst. Gud kallar inga andra till tjänare än sådana som svarat ja på kallelsen genom evangelium och blivit Jesu lärjungar.
Profeten Jesajas kallelse utgör ett bra exempel: Först den erfarenhet inför den Helige Guden som tvingar fram ropet: ”Ve mig, jag förgås!” Jag är en syndare. Sen reningen genom det som tagits från altaret (dvs. genom korsets predikan). Först därefter kallelsen och svaret på denna: ”Se, här är jag, sänd mig.”
De rätteligen kallade bär i regel bestämda kännetecken: Jakobs hälta efter brottningen med Gud. – De som Herren kallar gör för det mesta motstånd. – Mose vädjan: ”Ack Herre, sänd ditt budskap med vilken annan du vill.” Jeremias tårar och klagan: ”Herrens ord har blivit mig till smälek och hån beständigt. Men när jag sade: ’Jag vill inte tänka på honom eller vidare tala i hans namn’, då blev det i mitt hjärta såsom brunne där en eld, instängd i mitt innersta, jag mödade mig med att uthärda den, men jag kunde det icke.” – Jeremias samtid sade: ”Våra präster skall icke komma till korta med undervisning… Vi behöver inte alls bry oss om vad han säger.” Men Herren sade: ”Jag har icke sänt dem. Det är de själva som profeterar lögn i mitt namn.” – Johannes Döparen – med ämbetstiteln en ropandes röst i öknen; inte en på eget initiativ ropande röst.
För att värna evangelium mot villoläror framhåller visserligen Paulus att han – såsom den ringaste – har fått kallelsen att vara en Kristi apostel, men mot slutet av sitt liv presenterar han sig bara som den störste bland syndare.
Uppenbarligen var Paulus själv ett av de få undantagen från den regel han hänvisar till i 1 Kor. 1: ”Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt. Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud. Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och förlossning, för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.”
Sens moral: Den predikare som berömmer sig av Herren är betydligt mera trovärdig än den som flitigt åberopar en starkt upplevd personlig kallelse. Den senare kan vara ren inbillning.
Det är den kärleksfulle Frälsaren som säger: ”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar” Matt. 7:15.
Sam-Arne Nilsson