Klockan 07:07 söndagen den 2 april får SOS Alarm ett samtal om att en buss har vält på E45 strax utanför Sveg i Härjedalen. Bussens passagerare var elever och lärare i Skene där Göran Landgren är kyrkoherde.
De som rest med bussen är drygt femtio åttondeklassare tillsammans med sina lärare från Ängskolan i Skene. Nyhetsförmedlingen går snabbt, men ännu snabbare sprids nyheterna via sociala medier, telefonsamtal och sms.
Ungefär ett halvår efter olyckan träffar jag prästen Göran Landgren för att samtal om hur olyckan och dagarna som följde påverkat människor och om vilken roll kyrkan fick spela när en bygd, min hembygd, drabbades av sorg.
De första timmarna
Göran berättar att han steg upp söndagen den 2 april och skulle förbereda sig för att leda gudstjänst i Örby kyrka.
– Jag såg på text-tv att det hade skett en bussolycka i Härjedalen och jag visste att några av våra konfirmander var på resa med Ängskolans idrottslinje. Jag tänkte: ”Bara det inte är dom.”
När Göran kom till kyrkan började det droppa in människor ganska tidigt. Man hade hört att det var bussen från Ängskolan som vält, att många var skadade, kanske döda.
– Vi visste fortfarande inte så mycket. En av diakonerna fick ge sig iväg till kommunens POSOM-grupp1. I kyrkans förbön bad vi för de drabbade. Mamman till en av lärarna var i kyrkan och efter gudstjänsten ringer hennes son och säger: ”Jag lever, men jag har hållit dem i mina armar som har dött.”
Senare på söndagen körde Göran ner till Ängskolan i Skene. Han berättar hur han möttes av konfirmander och andra ungdomar han kände. De kramade om varandra. Han hann se en kille som skulle varit med på resan, men stannat hemma.
– Jag tog några steg till. Sedan övermannades jag av media. Det enda jag kunde säga till journalisterna är att det som hänt är fruktansvärt, att vi gråter.
Respektfulla journalister
De följande dagarna blev Göran intervjuad många gånger och han tänkte att det kanske var bättre att han tog mötena med media och att ungdomarna fick utrymme att sörja. Men han tycker också att journalisterna, med något undantag, agerade väldigt respektfullt under den intensiva vecka då Marks kommun stod i centrum för svenska medias intresse.
Inne på Ängskolan och ute på skolgården gick ungdomar och personal omkring. Samtalade, grät, tände ljus och undrade vad som egentligen hänt, vilka som var skadade, vilka som var döda. Ganska snart visste man vilka tre som var döda. Inte bekräftat, men ändå ganska säkert. Göran berömmer skolans rektor Suad som han tycker gjorde en fantastisk insats.
Några dagar efter olyckan ordnade man en minnesceremoni på skolan och bad Göran att vara med.
– Att bli inkluderad på det sättet är inget man kan räkna med som präst, men det blev så. När jag kom dit hade man hade ställt fram foton av de tre avlidna ungdomarna. Det snörpte till i mig när jag såg dem.
Göran letar upp en bild i mobilen och visar. Han pekar på de tre, nämner deras namn.
– Det blev en väldigt fin stund. Enkelt, men med utrymme för sorg och saknad.
Senare samma dag – på torsdagen fyra dagar efter olyckan – ordnades en offentlig minnesstund på torget i Kinna för att hedra de omkomna. Flera hundra människor samlades. Någon framförde musik, de fyra idrottsföreningarna som ungdomarna varit med i fanns där, och man hade bett Göran hålla ett tal.
– På morgonen på olycksdagen läste jag i min bibel från Johannesevangeliets första kapitel: Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Det kom en man, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom (Joh. 1:5). Det som jag fick med mig i detta var att när det tragiska händer så är det en kallelse. Då måste Gud ge oss kraften. Vi klarar det inte annars. Och så fick jag lyfta fram i mitt tal att ljuset lyser i mörkret. Kärleken är starkare än hatet. Och även om jag inte kunde tala om Jesus så var det han som fanns där och som fick bära mig.
Följande dag kom statsminister Stefan Löfvén till Ängskolan för att visa sitt deltagande i sorgen. Men besöket fick avbrytas på grund av attentatet på Drottninggatan i Stockholm. I hast fick statsministern ge sig av, liksom media. Jag frågar Göran om vad han tror det betydde att medias intresse så snabbt vändes till något annat.
– Det var nog en fördel. Vi fick det lite lugnare och skolorna gick in i påsklov. Det blev ganska tydligt att den första mest intensiva fasen, från olyckan till minnesstunden, var över.
Göran berättar att den följande fasen sträckte sig fram till begravningarna några veckor senare. Han hade en av dem. Det blev också en högtid, och ett slags avslut. Men sorgen och smärtan finns kvar.
– När jag kör förbi huset där familjen som förlorade sin dotter och syster bor …
Göran tystnar, och fortsätter efter en stund:
– … en så fin familj, men så svårt. Sorgen och saknaden finns där för alltid.
Jag frågar vilken roll Örby-Skene församling, arbetslag och medlemmar, fick spela. Han förklarar att kyrkan inte har en given roll på förhand. Kommunen har en krisberedskap, liksom skolan. Och det fungerade bra. Men församlingen hade så många relationer i detta och ett förtroende fanns där som gjorde att också kyrkan kunde finnas med och hjälpa.
– Jag är imponerad av mina medarbetare och av kristna från andra församlingar som snabbt och med stor medkänsla gick in i olika uppgifter. Vår kyrkomusiker sa: ”Jag kan ju bara spela.” Men så satt hon på måndagen och spelade i tre timmar när elever och lärare från Örbyskolan besökte kyrkan för att tända ljus, sitta och gråta, småprata med varandra och söka tröst. Och nästa dag var hon tillbaka och spelade i två timmar till när en av de drabbade familjerna ville sörja i kyrkorummet. Det var så fint.
Göran fortsätter med att berätta om hur präster och diakoner hjälpt till med samtal och stöd på olika sätt, hur andra fixat fikat och skjutsat.
– Och all bön. Det betyder mycket. Också som stöd för oss när vi stod mitt uppe i allt. Sms och mejl med hälsningar: ”Vi ber för er.”
Göran återkommer flera gånger under samtalet till att det mitt i tragiken fanns en vilja att hjälpa, trösta och stötta. Kommunens organisation fungerade väl. Han nämner lärarna som så helhjärtat ställde upp för sina elever, samtidigt som de själva sörjde. Han nämner också barnen och ungdomarna i bygden.
– De tog hand om varandra, pratade med varandra. De såg till att alla var med.
Vi avslutar vår pratstund, men det är inte så lätt, Göran är engagerad. Det har gått lite tid sedan olyckan och det mest intensiva skedet. Han kan se med tacksamhet på mycket, också på att kyrkan så fint mötte ett behov, en kallelse, som plötsligt fanns.
– Men det är inget jag vill vara med om igen. Det var förfärligt. Alla de här ungdomarna kommer ha med sig detta hela livet.
Innan vi avslutar samtalet återkommer Göran till det kristna hoppet.
– Vi har ett hopp. Det har inte alla. Men vi får tala om att vi får vända oss till Jesus med vår nöd. Vi får berätta att till honom kan vi komma med alla våra frågor. Till honom som är uppståndelsen och livet. Jesus finns där nära oss i sorgen. Han följer oss över gränsen och möter oss på andra sidan. Han vet vad döden är och han har uppstått och besegrat den. Han visar att mitt i alla frågor och all sorg finns det ett hopp om evigt liv och gemenskap med Gud. Allt det finns i Jesu person och i tron på honom. Jag kan inte tänka mig någon tryggare hållning mitt i allt som drabbade oss då och som drabbar oss alla på olika sätt. Tänk att få veta att detta livet bara är en förgård till något så oändligt mycket större och att det börjar här och nu i gemenskapen med den uppståndne Jesus!
Erik Andersson,
missionsledare, Örkelljunga
- POSOM = Psykiskt och socialt omhändertagande vid stora olyckor och katastrofer. En svensk metod för att hantera krisberedskap (Wikipedia).