När man närmar sig Las Brisas möter man vanligtvis en rad minibussar. I framrutan kan man vid dagsljus läsa Mercado Modelo eller Bolognesi/ Hospital, beroende på vilken rutt det gäller. Halvvägs utanför bussen hänger ”kobradoren” (= den som tar upp betalning). Med sitt enformiga utropande av slutstationen försöker han dra till sig uppmärksamhet, så att folk i gathörnen ska välja att åka med just hans minibuss.
Själv kommer jag i en trehjulig motorcykeltaxi med plats för tre vuxna i passagerarsätet. Det är en ganska kylig och blåsig lördagskväll och jag är på väg till medlemsstudier i Las Brisas. Sista sträckan fram till missionens hus är en skumpig grusväg. Precis när jag stiger av taxin och ska betala ser jag Imelda och Hilarión komma gående från sitt hus två tomter bort. Klockan har passerat halv åtta och solen gick ner för en knapp timme sen. Det har inte kommit några andra. Vi småpratar under tiden vi går in.
Ända sedan 1989, då en av WMPL´s missionärer köpte huset, har åtskilliga ansträngningar gjorts att etablera en luthersk församling i Las Brisas. Varje försök har hittills runnit ut i sanden, mycket p.g.a. personal- och tidsbrist. Las Brisas är ett område med stark katolsk influens, vilket har gjort det särskilt svårt att nå männen, som dock gärna har skickat sina barn till den söndagsskola som sedan c:a tio år tillbaka hålls på förmiddagen varje lördag med 30‒45 barn. I den har Imeldas och Hilarións alla fyra barn gått. Varje fredag har man under åtta års tid på eftermiddagen samlats till sång, bön och bibelstudium. Dessa samlingar var ursprungligen tänkta för hela famljer men kom i praktiken att bli kvinnosamlingar. Söndagsskolan och fredagsbibelstudierna drivs i dag av peruaner. Som ett led i strävan att utbilda kvinnorna har man också under en period genomfört ett alfabetiseringsprojekt, en utbildning i finbageri m.m.
Imelda berättar att hon under årens lopp sett upp- och nedgångar i antalet deltagare. Hon säger att de som är kvar efter en nedgång är de som verkligen har behov av att höra Guds ord. Det är ju det som är målet, att tro och förstå att Gud blivit människa i Jesus, att följa honom och få del av hans styrka och mod att gå framåt i livet och att i honom ha en vän som är starkare än alla faror som kan möta oss i denna världen.
– Tänk om jag hade vetat detta tidigare, när mina barn var små! säger Imelda. Då hade jag kunnat förmedla mer kunskap till dem.
I samband med att familjen Gossman från USA kom till Chiclayo 1994 intensifierades det arbete som tidigare missionärer lagt grund för. För drygt två år sen startades en grupp för yngre tonåringar. I dag samlas ett tjugotal under ledning av peruanska ungdomar. Ett år senare tillkom en grupp för äldre ungdomar och ett femtontal intresserade leds nu av missionär Christy Buhl från USA.
Många gånger har man inbjudit hela familjer i bostadsområdet men det har ända till för ett år sen varit svårt att få dem att gemensamt fira gudstjänst. Under mer än ett halvår bestod stommen i församlingen av tre personer (förutom familjen Gossman) – Imelda, Hilarión samt Irma, en kvinna som brukade komma med sina barn.
Imelda och Hilarión har bott i Las Brisas sedan 1985. Hela familjen är på något sätt engagerad i missionens arbete. Mamma Imelda har deltagit i missionens samlingar i tio års tid. Pappa Hilarión är sen ett år tillbaka med i den grupp för vuxna som samlas varje lördagskväll. Det är en samling som egentligen är tänkt för hela familjen.
Han berättar att han är med vid dessa samlingar enbart för att han har ett intresse av att ta emot mer av Bibelns undervisning.
– Det är svårt att förstå hur Bibeln ska tolkas. Därför behöver jag vara med och lära mig mer. Man har alltid mer att lära sig, säger Hilarión och avslöjar samtidigt att anledningen till att det vid vissa tillfällen kan komma fler människor till missionens gudstjänster är, att man då får lite gott att äta eller att det finns möjlighet att söka ett stipendium (kontanter) att använda för barnens skolgång. Vid dessa gudstjänster brukar inte Hilarión infinna sig, eftersom han är lite tillbakadragen. Han tycker inte om när det är så mycket folk, särskilt inte när han vet att de är där enbart för att tjäna något på det.
Äldste sonen Jonny, 21, deltar i ungdomsgruppen som samlas varje fredag. Med Christy Buhl delar han dessutom ansvaret för en tonårsgrupp i Las Lomas. De äldsta döttrarna, Maria Elena, 19, och Isabel del Pilar, 17, är också med i ungdomsgruppen och lillasyster Rosa Milagros, 9, går i söndagsskolan.
Den tredje deltagaren vid lördagsgudstjänsterna, Irma, är gift med Rafael. Rafael blev omvänd först i början av detta år efter fyra års vänskap med familjen Gossman. Vid samma tid började även en annan familj, Manuel och Yelka, komma till gudstjänsterna på lördagskvällarna. Inom loppet av några veckor hade antalet trogna gudstjänstbesökare fördubblats.
Dörren öppnas och in kommer fler gudstjänstdeltagare. Vi hälsar på varandra och så småningom kommer vi i gång med bön, sång och genomgång av dagens lektion. Tiden går snabbt, för det finns alltid något att diskutera ur lektionen och det råder ett öppet samtalsklimat i gruppen.
Situationen för oss som nya, oerfarna missionärer kändes i början av 1998 tidvis rätt tung. Familjen Gossman var på väg från fältet för ordinarie hemmavistelse efter fyra år. Familjen Birgersson var på väg hem av hälsoskäl. Kvar stod vi, Sinnika och jag. Hur skulle vi kunna ta över ansvaret i detta mycket viktiga skede? Det hade precis börjat komma lite mer folk till gudstjänsterna, och det verkade som om det nu var tid att skörda efter många års sådd. Och det ansvaret gav Gud åt mig! Ja, Gud har då humor, tänkte jag för mig själv. Hem åker två teologer och så skickar han en sjuksköterska för att ta hand om arbetet. Frågor som: Hur tänker du, Herre ? Vad menar du med att kalla mig hit? var faktiskt inte viktiga. I stället ville jag gå i tro på att Gud visste vad han gjorde. Han vill ha äran. För allt. Därför är hans vägar outgrundliga. Det som förväntades av mig var att jag skulle vara trogen. Han skulle ta hand om resten. I dag tvivlar jag inte på att Gud kallat mig till arbete i Peru – inte på grund av att det gått bättre eller sämre, utan för att han har välsignat oss med sin frid och glädje mitt i detta arbete. Han har gett mig visshet om att jag gjorde rätt som svarade ja på kallelsen till missionär. Hur många gånger har jag inte under dessa månader tackat Gud för alla de tillfällen jag själv som tonåring fått ta del av god bibelundervisning på ungdomsläger och möten och även dela gemenskapen med kristna vänner. All denna kunskap och erfarenhet har jag haft oerhört stor nytta av under denna tid.
I dag står vi mitt i processen att avsluta en genomgång av medlemskursen (som i stort sett är en genomgång av Lilla Katekesen). Vi håller på att brottas med att skilja på lag och evangelium. Vad är att tro? Är det att äga en kunskap om Gud som man en gång för alla tillägnat sig och sen tar till då det kniper eller är det att ha ett ständigt behov av personlig förlåtelse och därför tvingas fly till den enda personen som kan ge den: Jesus, vår Frälsare? Vad innebär det i praktiken att älska sin nästa som sig själv? Hur ska jag bete mig när mina föräldrar visar en positiv sida på möten och en helt annan sida i hemmet, full av egoism och kärlekslöshet? Från min personliga kamp kan jag nämna: Hur ska jag låta Guds ord få tala i sin fulla styrka och samtidigt inte brista i kärlek till min medmänniska? Här tror jag det visar sig att arbetet i Guds rike från början till slut är beroende av Andens ledning. (Även om erfarenhet och personliga gåvor självklart är viktiga ingredienser.)
Bröder och systrar i tron! Det är ett viktigt arbete vi fått ansvar för – att föra ut Guds evangelium till andra människor. Jag vill uppmana er att be för de peruaner som håller på att komma till tro på Jesus. Be att de ska få nåd att tro evangelium! Be att de ska få mogna i sin relation till Jesus och förstå vad det är Bibeln säger till oss om synd och dom, nåd och förlåtelse! Be att de ska kunna ta konsekvenserna av detta i praktiken, så att de kan lämna sitt gamla liv bakom sig och vilja börja ett nytt liv i Anden!
Håkan Ekström