Möt Naaman – mannen med men

Karin Gunnarsson låter oss möta ännu en bibelperson, Naaman. I januarinumret skrev hon om Hanna i Första Samuelsboken.

Naaman, den arameiske kungens härhövitsman, hade stort anseende hos sin herre och var högt aktad, ty genom honom hade Herren gett seger åt Aram.” Så börjar berättelsen om en man som var hedning och fiende till Israel. Hans yttre framgångar berodde ändå på Herrens vilja och makt. ”Han var en tapper stridsman, men spetälsk.” Naaman hade ett men i sitt liv, kanske ännu inte synligt och uppenbart för alla i hans omgivning. Han var spetälsk. Familjen visste om det, kungen kände till det.

Även den mest framgångsrika i denna värld har ett personligt men, kanske inte synligt för alla, men det finns där och Gud vet om det. Hans önskan är att frälsa: ”Hans vägar har jag sett, men nu vill jag hela honom och leda honom och ge honom och hans sörjande tröst.” (Jes. 57:18.)

Utan att Naaman förstått det, hade han fått en välsignelse till sitt hus genom en flicka, som tagits till fånga vid en av hans räder in i Israel. Hon förstod Naamans men och familjens sorg över detta, men hon kände också till botemedlet. ”Om ändå min herre varit hos profeten i Israel!” Också ett barns eller en ung människas tro och vittnesbörd kan vara av avgörande betydelse. ”Redan barnet röjer sig i sina gärningar, om dess leverne är rättskaffens och redligt.” (Ords. 20:11.) ”Ur barns och spenabarns mun har du berett dig lov.” (Matt. 21:16.) Även när vi kommer in i sammanhang som vi inte tänkt oss eller som är oss främmande, har Herren en mening och vill använda oss som sina vittnen.

Även den mest framgångsrika i denna värld har ett personligt men,
kanske inte synligt för alla, men det finns där och Gud vet om det.
Hans önskan är att frälsa.

Nu handlas det snabbt. Naamans hustru för ärendet till kungen i Aram. Han är inte sen att beordra Naaman att bege sig till Israel. Naaman tar med sig guld, silver och högtidsdräkter som gåvor, och kungen ger honom ett följebrev till kungen i Israel. ”Nu, när detta brev kommer dig till handa, må du veta att jag har sänt till dig min tjänare Naaman, för att du må befria honom från hans spetälska.” Det var nog naturligt att Naaman genom hovet i Israel skulle få närmare anvisningar, men formuleringen uppfattas som en direkt provokation. Att befria någon från spetälska är ju en omöjlighet! Lika omöjligt som att en människa kan ge någon annan människa liv eller göra henne syndfri. ”Är jag då Gud? Se nu hur han vill komma i tvist med mig.”

Elisa sänder bud till kungen, och påminner om var hjälpen finns. ”En konung segrar inte genom sin styrka, en hjälte räddas inte genom sin kraft. Se, Herrens öga är vänt till dem som fruktar honom, till dem som hoppas på hans nåd.” (Ps. 33:16, 18). När Naaman kommer till honom, bryr sig Elisa inte ens om att se honom. Han skickar bara en hälsning, att Naaman ska bada sju gånger i Jordan. Nu är det Naaman som blir uppretad. Varför skulle han bege sig till ett främmande land och bada i en flod där, när det fanns mycket renare vatten i hans eget land? Han har bestämda förväntningar om hur han ska bli botad. Åtminstone borde ju profeten titta på det angripna stället. ”Jag tänkte, att han skulle gå ut till mig och träda fram och åkalla Herrens, sin Guds, namn och föra sin hand fram och åter över stället och så ta bort spetälskan.”

Naaman har en klok tjänare. ”Om profeten hade förelagt dig något svårt, skulle du då inte gjort det?”

”Ont skall med ont fördrivas” är ett talesätt, som ligger djupt förankrat i människans natur. Ritualer, pilgrimsfärder, självplågeri och allmosor ligger nära till hands, likaså förfinad och mindre uppenbar gärningslära, allt för att uppnå frälsning. Vi gör oss egna föreställningar om frälsningen och livet i Guds gemenskap. Vi har svårt att förstå att Ordet, evangelium, är tillräckligt och verksamt. Många undrar varför de små barnen skall döpas. ”Men när Gud, vår Frälsare, uppenbarade sin godhet och sin kärlek till människorna, då frälste han oss, inte på grund av gärningar som vi hade gjort, utan för sin barmhärtighets skull, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i helig Ande, som han frikostigt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare.” (2 Tit. 3:4–6).

Naaman följer tjänarens råd att lyda profeten. ”Och hans kött blev då åter sig likt, friskt som en ung gosses kött, och han blev ren.” I glädje återvänder han till Elisa och bekänner: ”Se, nu vet jag att ingen Gud finns på hela jorden utom i Israel.” Elisa vill inte ta emot några gåvor. Herren ska ensam få tack och lov. Det finns alltid en risk att vi ser mer på redskapet. Herren, och inte profeten, var det som hade verkat.

Elisa vill inte ta emot några gåvor. Herren skulle ensam få tack och lov. Det finns alltid en risk att vi ser mer på predikanten. Herren, och inte profeten, var det som hade verkat.

Hur ska nu Naaman få det med sin tro och sitt nya liv, när han återvänder till sin gamla miljö? Detta talar han med Elisa om. Märkligt nog ger Elisa inga direktiv utan överlämnar Naaman i Guds omsorg med orden: ”Far i frid.” För dig och mig gäller i dag orden: ”Må nu Gud själv, han som är fridens Gud, helga er till hela er varelse och bevara er välbehållna och oförvitliga till ande, själ och kropp vid vår Herres Jesu Kristi återkomst. Trofast är han som kallar er, han skall också fullkomna sitt verk.” (1 Tess. 5:23–24).

Karin Gunnarsson, missionssekreterare, Kristianstad