Djupt inne i de vida skogarna i Norrlands inland låg för några decennier sen den lilla byn Granhult, som fanns med på BV-predikanters turlista.
Djupt inne i de vida skogarna i Norrlands inland låg för några decennier sen den lilla byn Granhult, som fanns med på BV-predikanters turlista.
Inom Jörns församling hade väckelsevindar från Gud gått fram med kraft och fört människor från mörker till ljus. Det fanns hunger efter det livgivande Ordet. I Granhult bodde Olof Lindkvist, Granhult-Oll, med sin gamle far och tre av sina söner och deras familjer.
Gammelfarfar gav sig en vinterdag ut på en skidtur till en grannby. Det var gott om skidspår och farvägar och den gamle kom vilse. Hungrig och utmattad åt han sin medhavda matsäck och lade sig sen ner invid en stor fura. Det blev hans sista läger. – Kom han månne att vila i Herrens frid?
– Under den långa natten föll rikligt med snö och stoftet blev gömt under den vita svepningens dräkt. Alla spår var borta och ingen kunde finna den saknade. Inte förrän vårens västanfläkt gått fram fann sonsonen Engelbrekt sin avsomnade farfar. På södra sidan om Degerträsket står furan som vårdträd med minnesruna.
Olof blev med tiden förlamad. I 17år låg han uppbäddad i gungstolen i köket. Klar i huvudet ledde han arbetet på gården men han måste ha sina närmastes hjälp t.o.m. med att tända pipan. Även hustrun Lotta kom att bli bunden vid sängen i åtta år.
När de avsidestagna ville fira nattvard brukade de kalla på kyrkoherden i Jörn, D.A.G. Brundin. En dag när prästen infann sig kom också en sonson, Harald. På en liten motorcykel kom han knattrande längs en nybruten cykelväg, endast en meter bred, som ledde från hans hem några kilometer bort till farfars. Han ville visa farfar och farbröderna den nya lättviktaren och gjorde nu några svängar runt husen utan att ha reda på att man där inne just förberedde en högtids-stund. När han blivit vänligt upplyst om att dagen var olämplig för uppvisning återställdes friden och så fick det prövade Granhults-folket höra de ljuvliga orden: ”För dig utgiven, för dig utgjutet.
”Tanken går till predikanters mödosamma och farofyllda resor i gångentid. Till fots och vintertid på skidor fick de ta sig fram långa sträckor i nästan väglöst land. De har uthärdat mycket för att få bära fram bjudningen: ”Kom, ty allt är nu redo!” Och Herren har gått med och välsignat sitt utsäde.
Ingen har fått sätta livet till, även om det varit nära för några.
Predikanten Arvid Andersson skulle en snövädersdag färdas mellan två byar. Han hade stannat lite för länge iden första byn och det började skymma när han gav sig iväg. Mycket snö hade fallit och i mörkret råkade han komma vid sidan av vägen. Snön nådde honom till midjan och det blev omöjligt för honom att gå. Han fick lägga överrock och väska framför sig och krypa fram bit för bit. Det blev många bönerop till Gud om hjälp och Gud hörde hans bön. Efter att en långstund ha ålat sig fram i mörker och pinande blåst fick han syn på ett ljussken och lyckades kämpa sig fram till det hus som ljuset kom ifrån.
Både Arvid själv och husets folk blev överväldigade av den hjälp han fått. Frun i huset hade nämligen råkat glömma att släcka det ljus som fick bli predikanten till vägledning. Vem är det som står bakom sådant? Alla förnam att Herren Gud hade gripit in. Hans vittne skulle inte flytta just då utan få fortsätta ytterligare en tid att förkunna Guds frälsande och livgivande nåd.
Einar Holmqvist
F.d. sågverksarbetare, Kåge