”Det enda som bär…”
Det är en alldeles speciell känsla att kunna gå ut på en sjö sedan man försäkrat sig om att isen bär. Särskilt om isen är blank och genomskinlig kan man få en hisnande känsla när man går över de mörka djupen med fasta steg. Isarna ger oss nya områden att röra oss på. Vad en bärande is är för kroppen det är Guds löften för människosjälen. Guds löften håller att gå på. Det fick Josua uppleva. Han stod dels inför det nya, stora uppdraget att vara folkets ledare efter Mose och dels inför det nya att gå in i Kanaans okända land. Men över alla de skrämmande, okända djupen av ovisshet lade Herren ut sina löften som en bärande glansis: ”Var frimodig och oförfärad… Herren är den som går framför dig, han skall vara med dig, han skall inte lämna dig eller överge dig. Du må inte frukta och inte vara förfärad” 5 Mos. 31:7‒8. (– – –) Att lita på Guds löften, att gripa fast i dem och sätta ned hela sitt hjärtas tyngd på dem, det är att tro.
Fredrik Sidenvall i Hälsning från Församlingsfakulteten 1/99
Bekännelsetrogen extremism
(I en artikel om studieresa till Missourisynoden i USA:)
Även konfessionalismen har sina faror: Man kan falla offer för en fraktionspolitik, där minsta uttalande vägs på guldvåg; andligt och akademiskt sett finns risken att man kan drabbas av en intellektuell lättja där man i förväg ”vet” svaren på de flesta frågor; teologernas bibeltolkning riskerar att inte bli fräsch och relaterad till människors existentiella situation och problematik utan stereotyp, förutsägbar och inte särskilt relevant; det finns en fara i att man hamnar i en okunnighet om och bristande generositet mot andra kristna traditioner.
Rune Imberg i Hälsning från Församlingsfakulteten 1/99