Intressanta fynd
I en artikel i dagen skriver Daniel Wärn om cancerforskaren Lennart Möller, intresserad av dykning och arkeologi, och hans fynd i Mellanöstern, på väg att dokumenteras i en populärvetenskaplig bok, som kommer att ges ut av det danska förlaget Scandinavia Publishing House.
Möller har också en hel del att berätta om Abrahams brorson Lot och städerna Sodom och Gomorra. Vid platsen för det som Möller antar en gång var Gomorra har han låtit göra en lång rad kemiska analyser av märkliga mineraler.
– Platsen där städerna låg har varit kända sedan urminnes tider. Där finns, på ett litet område – kanske tre gånger två kilometer – extrema mängder svavel, medan det i områdena runt omkring inte finns något svavel alls, säger han. (– – –)
Lennart Möller identifierar också både Josef och Mose i den egyptiska historien. När det gäller uttåget ur Egypten menar han att Mose och hela Israels folk inte gick den väg man tidigare trott.
Det traditionella Sinai berg på Sinaihalvön är svårt att koppla ihop med bibeltexten och det finns inte heller några arkeologiska fynd som stöder den lokalisationen, menar Möller. Att det finns olika förslag till berg skulle i sig vara ett tecken på osäkerhet.
Möller tror att Israel korsade Sinaihalvön längs den traditionella handelsvägen, men att de efter att ha nått området i närheten av dagens Eilat vände söderut och gick ner i Sinai. Övergången av Röda havet skedde sedan enligt Möller tvärs över Akabaviken.
– Kusten längs Akabaviken är oerhört brant och är på de flesta avsnitt omöjlig att nå för ett folk på vandring, utom på ett ställe. Där finns också en dalsänka genom bergsmassivet, där man i dag anlagt en stor väg, och då man kommer fram till havet finns det en stor öppen plats som kunde rymma hela Israels folk och Faraos armé.
Akabaviken är genomgående mycket djup, ibland upp till 2 000 meter. Men vid det ”övergångsställe” Lennart Möller pekar ut finns en slät platå – 100 meter djup på det djupaste stället – som leder över till Saudiarabiens kust på andra sidan.
Där har Lennart Möller lett dykarexpeditioner och gjort sensationella iakttagelser som finns fotograferade i boken. Fynden visar det som Lennart Möller tror är resterna av Faraos armé: Människoskelett, trasiga vagnar, hjul och hästskelett, ibland liggande huller om buller.
Arabernas tur?
Varför skall vi rikta in oss på den arabiska halvön? Därför att Gud älskar dessa folk och har gett oss löften om att han skall komma till dem och ta sig an dem (Jes. 42; 60:7‒9), och vidare för att det är en plats där det finns stammar som aldrig hört Guds ord och vi bör förkunna det för dem för att påskynda Herrens dag (2 Petr. 3:12; Matt. 24:14). En ny anda av enighet håller på att växa fram i området och lägga grunden till större sammanhållning. En kristen arab har sagt: ”Vi har inte kunnat drömma om ens hälften av vad Gud håller på att verka här.”
Det är tid att Guds folk i skilda länder engagerar sig. Kristna araber tar själva allt fler initiativ. Marken har beretts genom noggrann kartläggning. Samarbetet växer. Kristna över hela världen innesluter allt mera intensivt arabvärlden i sina förböner. En respekterad person, som arbetar i området, har sagt sig vänta en snar skörd bland araberna ”tack vare ökande medvetenhet och förbön bland de heliga överallt i världen”.
Förväntningarna växer. En kristen man som länge arbetat i området sammanfattar läget så här: ”Vi tillhör den generation som kommer att få bevittna ett dramatiskt andligt genombrott i arabvärlden.” En arabisk historiker och teolog sade: ” Jag tror att Guds Ande snart kommer att göra något stort i kyrkan i arabvärlden. Jag har i många år studerat kyrkohistoria. Alla andra områden har upplevt väckelser utom vårt. Nu är det vår tur!”
Herren give, att så blir fallet!
Ur artikeln ”Den arabiska halvön – en öppning i centrum av 10/40-fönstret” i Mission Frontiers, October 1999
Amerikansk fariseism
Han betraktar sig som en konservativ kristen, men är ändå starkt kritisk till sin egen grupp som han menar alltför ofta är moralistisk.
– Sammanfattningsvis tycks de mena att man är en god kristen om man uppträder som man bör göra. De talar om lydnad för Ordet och för ledarskapet – jag kallar det konformitet och fariséism. Det är en dödlig sjukdom, inte minst eftersom den verkar biblisk. Men moralism är bara ytlighet – kristendom går på djupet. I Matteusevangeliets 23:e kapitel kan vi läsa om vad Jesus tyckte om detta.
Det enda som händer är att församlingen blir en plats där man låtsas, vilket är det sista Guds församling borde vara. (– – –) Hans grundtes är att det dåliga i människan inte kan förbättras, det måste ersättas.
Håkan Arenius i artikel i Dagen om psykoterapeuten och författaren Larry Crabb
Inte bara poesi
I strömmen av ord och åsikter om Bibeln växer sig den poetiska rösten allt starkare. Texterna tillskrivs främst en poetisk funktion. I en stum och sluten värld kan orden i de urgamla texterna oväntat öppna tillvaron och ge rymd och djup runt våra liv. (– – –) Så skjuts det in en effektiv kil mellan ordens definition och ordens funktion. (– – –) Med en förnyad aktualitet av Bibeln som litteratur behövs också ett förnyat samtal om den världsbild som hävdas i texterna. För oss sentida människor, som kippar efter andan i ett stängt och slutet universum, kan det vara djupt befriande: Vi är en skapelse som inte existerar i kraft av oss själva. I varje nu får vi livet av en personlig makt långt väldigare än vi själva. Han har suverän kontroll över sin skapelse. (– – –) Om det övernaturliga finns, då kan det övernaturliga ske. Och har skett, säger författarna till Bibeln, och berättar om Guds mäktiga gärningar i historien.
Att många texter i dag reflexmässigt karakteriseras som skröna eller myt beror förstås på att vi läser dem utifrån vår starkt beskurna horisont, utan en levande Gud. Men det är just budskapet om Honom som är livsnerven och själva ärendet i de bibliska texterna. Plockar vi bort Honom finns det inte mycket till budskap kvar. Oavsett den poetiska slagkraften. Det är en viktig uppgift att slå vakt om Bibelns litterära kvalitéer. Men att reducera dess funktion till språkmystik är att sätta munkavel på vår kulturs skarpaste sanningssägare.
Stefan Gustavsson i ”Kommentar” i Dagen, 29 sept. 1999