Tro är att lita på något man inte sett, att acceptera som faktum något man inte känt till, att räkna som emottaget det man ej fått i sina händer och att leva med en sådan övertygelse.
Det finns ingen som inte har något slags tro. Vad man tror på kan väl vara olika men alla människor tror på någonting. När vår Herre Jesus Kristus samtalade med den samaritiska kvinnan sade han: ”Ni tillber, vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna.” (Joh. 4:22.)
Vi kan inte veta något om vad sann tro är utom genom Bibeln. I 1 Kor. 3:11 skriver Paulus om vad som är grunden för vår tro: ”Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, Jesus Kristus.” Den som säger sig vara kristen bör alltså varje dag pröva sig själv inför Ordet, för att se efter om hans tro verkligen är byggd på den sanna grunden, som är Jesus Kristus.
I Apg. 4:12 förklarar Petrus vidare grunden för vår frälsning, då han säger: ”Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himmelen något annat namn som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.”
Frälsning finns alltså inte i något annat namn än i Jesu namn. I Fil. 2:9‒11 läser vi att i det namnet skall alla knän böja sig ”i himlen och på jorden och under jorden och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren”.
Vi läser vidare i Joh. 11:38‒42 att vår Herre Jesus Kristus har makt över både levande och döda. Genom sin gudomliga auktoritet uppväckte han Lasarus, som legat i graven i tre dagar. Maria tvivlade på den när hon sade att den döde redan luktade. Men Jesus påminde henne om att han tidigare sagt henne, att om hon trodde, skulle hon få se Guds härlighet.
VÄLSIGNELSER GENOM TRON
”Abraham trodde på Herren och det räknades honom till rättfärdighet.” När vi läser 1 Mos. 12:1‒7, ser vi att Gud kallade Abraham och befallde honom att gå ut ur sitt land och sitt folk och bege sig till ett land som han inte kände. Han skulle gå från ett känt land till ett okänt, från ett bekant folk till ett obekant. Tack vare att Abraham lydde utan att tvivla, fick han – utan att betala något, helt och hållet av nåd – ta i besittning det land som Gud lovat att ge honom, ett land som flöt av mjölk och honung.
I likhet med Abraham, som blivit arvinge till Kanaans land, är vi kristna på väg till det himmelska Kanaan, det land som vi, utan att ha betalat något, av nåd allena, är arvingar till genom tron på Kristus.
Men när vi jämför det land som Abraham ärvde och det land som vi såsom Guds barn är arvingar till, ser vi att skillnaden är oändligt stor. Det Kanaan som Abraham ärvde var jordiskt och förgängligt, medan de kristnas Kanaan, det himmelska Kanaan, är evigt och oförgängligt. Om detta läser vi i i 2 Kor. 5 att det inte är byggt med människohänder; det är något som inget mänskligt öga skådat, något som inte kan beskrivas av mänsklig tunga.
I 1 Kor. 13:12 skriver Paulus om det land som vi i tron blickar fram emot, att vi nu ser dunkelt, som i en spegel, men att vi då skall se ansikte mot ansikte. När vi fått ut arvet, skall vi se det klart; det vi nu endast delvis vet något om, skall vi då känna lika helt och fullt som Gud känner oss. Allt detta blir en verklighet för oss, om vi får nåd att hålla fast vid Herren intill slutet. ”Åt den som är trogen intill döden, skall jag ge livets krona” Upp. 2:10.
Enligt Guds ord befinner vi oss i trångmål, så länge vi lever här i världen. Paulus skriver I 2 Kor. 4:7 ff, att vi har skatten i lerkärl, för att kraften skall visa sig vara Guds och inte från oss. Vi möts av svårigheter från olika håll men vi blir inte nedslagna. Ofta ser vi inte någon utväg, men vi förlorar ändå inte hoppet. Fiender förföljer oss, men vi är inte utan vänner. Vi blir slagna och faller till marken, men vi dödas inte. För att Jesu liv skall bli synligt i vår dödliga kropp, bär vi alltid Jesu död i vår kropp, medan vi vandrar här på jorden.
Gud give, att vi finner tröst i dessa ord och får kraft till den fortsatta vandringen här på jorden! Må Herren hjälpa oss, så att vi en gång får vara med i den skara som är beskriven i Upp. 7:13‒14: ”En av de äldsta frågade mig: ‘Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån har de kommit?’ Jag svarade: ’Min herre, du vet det.’ Då sade han till mig: ’Dessa är de som kommer ur den stora nöden, och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita I Lammets blod.’”
Om någon mig utspörja vill min grund till salighet,
om det ej hörer mera till, som man bör hava med,
förutom Jesu blod och sår,
som man så ofta höra får,
jag svarar då: Min grund är god,
den heter Jesu blod.
Det är den fasta klippegrund,
som evigt skall bestå,
ja, ock uti min sista stund
jag vilar tryggt därpå.
Och när jag hän från världen går,
så sjunger jag om Jesu sår,
och Lammets blod är nyckelen
till själva himmelen.
Bahta Bezuamlak ordförande i LCEt, Etiopien