Högtidsdagar på Vikbolandet

För första gången i Missionssällskapet Bibeltrogna Vänners historia hölls årsmöte utanför Stockholm – ett välordnat och uppbyggligt möte i en sommarfager del av Östergötland.

Det är med stor förväntan jag kliver ur bilen. Jag vädrar nyklippt gräs och solen strålar från en så gott som molnfri himmel. Vi har färdats från ljuset i norr ner till den östgötska slätten och känner oss lite trötta, men samtidigt glada över att vara framme och få sträcka på våra gamla kroppar. Jag ska väl i och för sig inte klaga, som har fått sitta bredvid och ta det lugnt hela resan, körkortslös som jag är. Något som ofta påpekas av min chaufför … jag menar min man.

På grusplanen framför den stora, röda missionsgården står människor och småpratar, pärlande skratt blandas med mera lågmält mummel. Vänner och bekanta från hela landet, från Skellefteå i norr till Malmö i söder träffas. Hemmavarande kenyamissionärer har också slutit upp. Flaggan är i topp och vajar stolt för vinden. Det ligger något förväntansfullt i luften. Det är dags för Missionssällskapet Bibeltrogna Vänners årsmöte igen. För första gången hålls det inte i Stockholm, utan på Vikbolandet, närmare bestämt på Falketorp Missionsgård, som ligger ungefär tre och en halv mil utanför Norrköping. En lång tradition har brutits och en ny har inletts, då årsmötet förmodligen i fortsättningen ska cirkulera mellan olika landsdelar, något som verkar populärt hos de flesta.

För er som inte har varit på Vikbolandet måste jag beskriva landskapet lite närmare. Det ger ett något kargt intryck, samtidigt som det är lummigt och grönt. Det utgörs av stora fält med öar av små träd och buskar, som slagit rot på bergsknallar, som ligger utspridda lite här och var. Med jämna mellanrum lyses det gröna upp av intensivt gula rapsfält. Det är som om solen tagit sin boning mitt i det gröna. De faluröda bondgårdarna och små söta husen med snickarglädje harmonierar otroligt vackert med den omgivande grönskan.

Vi blir inkvarterade både på missionsgården, där ett femtiotal människor ryms, och i hemmen runt omkring. (Ånholmen var en höjdare!) En del har valt att ta husvagnen, och Anders och Birgitta Anderssons tomt får fungera som tillfällig campingplats. Vi möts av en genuin gästfrihet och känner oss varmt välkomna. Jag pratar med Birgitta, som har deltagit i förberedelserna för helgen, och hon berättar att det är 270 anmälda. Till samkvämet på lördagskvällen är det 250 personer som ska förplägas. Alla i de lokala föreningarna har varit engagerade i bakning och annat och det är mycket planering som ligger bakom.

Vi som anlänt från norr konstaterar glatt att myggen lyser med sin frånvaro, men då var det ju dessa flugor i stället… Jag har sammanlagt under mitt 28-åriga liv inte sett så många flugor som under den här helgen. Jag tror det är första gången någonsin som jag har somnat med en flugsmälla i ett fast grepp under huvudkudden.

INNEHÅLLSRIKT PROGRAM

Efter att på fredagskvällen ha intagit sill och potatis i det inlånade stora KUS-tältet, förflyttar vi oss till samlingssalen, där även extrabänkarna är fyllda till sista plats. Jag tar en titt på programmet för helgen och konstaterar att överskriften för kvällen är Utmaningar och visioner. Det blir verkligen en härlig missionskväll, då vi får en bild av hur MBV:s missionsverksamhet ser ut här hemma i Sverige genom en rad korta och bra berättelser om missionen, från norr till söder, bland barn, ungdom och äldre. Fredrik Hector berättar om det arbete man på Strandhem bedriver för att möta ungdomar som inte är kristna. Bl. a. anordnas ett Mikaeliläger med undervisning riktad till icke-kristna, dit det är tänkt att ungdomarna ska bjuda med sig kompisar utifrån. Fredrik betonar vikten av att ta till vara den missionsglöd som finns bland våra kristna ungdomar. Hur är det med vår egen ”Jesus- glöd”? Vad får tron för konsekvenser i mitt liv? Är jag beredd att offra tid, pengar och engagemang?

I missionsarbetet får vi verkligen vara delaktiga i en stor uppgift som Guds medarbetare. Här får vi vara med och plantera och vattna, men det är Gud som ensam ger växten. Det är han som ska ha äran (1 Kor. 3:6 f). Det är inte säkert att vi ser något resultat, men vi får vila i att Guds ord verkar där det har såtts ut.

Linus Sjödahl, korttidare i Norrköping, delar med sig av sin vision om att vi ska kunna få korttidare på fler skolor samt råder oss att satsa mer på de praktiska gymnasieprogrammen.

Seth Erlandsson berättar om arbetet med Svenska Folkbibeln, som han varit delaktig i. Han varnar också på ett övertygande sätt för Bibel 2000, eftersom Bibelkommissionen (BK) i sitt översättningsarbete haft som utgångspunkt att allt måste stämma med vad man numera tror sig veta om hur forntidens människor tänkte. Detta innebär att man här och var t.o.m. skrivit om texten för att få ihop det. Jesaja 1 t.ex. är en sträng domspredikan. Mitt i denna står det i vers 18: ”Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull.” Detta underbara evangelium tycker emellertid inte BK är rimligt i sammanhanget och därför gör man om satsen till en fråga: Om era synder är blodröda, kan de då bli snövita? Svaret blir givetvis nej. – Tack och lov så är det verkligen sant att våra synder är förlåtna genom Jesu blod!

Ett bibelord som läses flera gånger under helgen är Apg. 4:20. Det är Petrus och Johannes, som inför Stora Rådet utbrister: ”Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört.” Det finns bara en Gud och bara en väg till frälsning – Jesus. Därför är mission lämplig, nödvändig och brådskande!

Hur ska vi då få frimodighet att gå ut och berätta om denna skatt? Fredrik Carlsson ger oss ett ”botemedel”: ”Gläd er i Herren!” (Fil. 4:4). Glädjen i Herren ger frimodighet i missionsuppdraget. Lyssna och ta till dig de löften som Gud gett! Låt dig också uppmuntras av uppdragets framgångar: Globalt sett går kristendomen oerhört starkt framåt i vår tid, även om vi inte märker så mycket av detta i Sverige, och grunden för allt är Guds ofelbara ord!

FÖRHANDLINGAR OCH SAMKVÄM I GOD ANDA

Lördagens förhandlingar inleds med att Nils-Göran Nilsson läser om frälsningen, det levande hoppet (1 Petr. 1:3‒9). Det väljs ordförande, sekreterare, justeringsmän o.s.v. I år är 127 röstberättigade ombud närvarande, och det är roligt att bland dem se en hel del yngre. I och för sig är det mest de äldre männen som begär ordet och debatterar de olika frågorna, men vi yngre får väl lägga denna förhandling till vår erfarenhetsbank och komma igen nästa år. Det diskuteras administration, tjänstefördelning, kyrkotillhörighet, kostnadsjakt, mission i Eritrea, Etiopien, Kenya och Peru och hälsningar från missionärerna läses upp.

Vid kvällens samkväm kliver vi in i tältet, där det dukats långbord och vi bjuds på gott kallskuret, underbart spel av barnen och härlig sång av bröderna Waldemarson, paret Hugosson och Helena Carlsson . Denna kväll är det missionen i utlandet som står i fokus. Roland Gustafsson pekar på Bibelns uppmaningar till oss att gå ut och predika Kristus. Han fullkomligt bombarderar oss med bibelord: Ps. 72:8, 11, 17; Luk. 2:30 f; Matt. 8:11; Mark. 16:15‒16; Upp. 5:9‒10, 9:10, 14, 17 och många andra. Paula Söderlind berättar om sitt arbete i Kenya bland kuriafolket och Kerstin Nilsson uppmanar oss att av Gud utbe oss ett speciellt område att ta ansvar för i förbön. Gunhild Andersson hinner också med att berätta lite om sitt återbesök, och Rut Åbacka framför hälsningar från SLEF:s arbete på Atemo. En glädjande nyhet är att Jacob Waldemarson ska åka ut till Kenya och tillsammans med en kenyan arbeta med distribution av böcker. Jacob hälsar med Ps. 32:8: ”Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du ska vandra, jag vill ge dig råd och låta mitt öga vaka över dig.” Så får vi alla lämna vår väg i Guds hand och vila i hans löften. Be för missionärerna och deras arbete samt att det ordnar sig med Jacobs uppehållstillstånd!

Efter en mäktig högmässogudstjänst med nattvardsgång i Östra Husby kyrka med predikan av Rune Imberg och sång av såväl Ingvar Hugosson som Falketorpskören är det tyvärr dags för oss långväga gäster att styra kosan norrut, med sikte på Umeå. Då återstår fortfarande bl.a. Johannes Birgerssons predikantvälsignelse och predikan av Ove Bengtsson.

Det har varit en underbar helg tillsammans med vänner, där Jesus har varit mitt ibland oss. Ett stort tack till alla på Vikbolandet som hjälpt till att göra det hela möjligt.

Den text ur 1 Petr. 4 som Ove predikade över tycker jag passar bra som avslutningsord: ”Slutet på allting är nära. Var därför förståndiga och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra innerligt, ty kärleken överskyler många synder. Var gästfria mot varandra utan att klaga. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd… Hans är äran och makten i evigheternas evigheter, amen.”

Ann-Charlotte Smetana