Som ovan besökare på ”hobbyn” kom jag till Falketorp Missionsgård med ögon och öron på vid gavel för att se och höra så mycket som möjligt. Mitt första intryck var att det var så lugnt. I mitt stilla sinne undrade jag om det inte kommit några barn än, trots att klockan var över sex, då verksamheten skulle börja.
Som ovan besökare på ”hobbyn” kom jag till Falketorp Missionsgård med ögon och öron på vid gavel för att se och höra så mycket som möjligt. Mitt första intryck var att det var så lugnt. I mitt stilla sinne undrade jag om det inte kommit några barn än, trots att klockan var över sex, då verksamheten skulle börja.
Jag tassade runt i missionshuset för att se mig omkring. I stora salen hittade jag Calle, som höll på att placera ut stolar och notställ i en halvcirkel längst fram mellan pianot och talarstolen. I köket letade Carin febrilt efter en påse havregryn, som hon ställt ifrån sig på någon nu bortglömd plats. I källaren plockade Åke fram trävirke och verktyg i ”snickret”, och i det angränsande hobbyrummet langade Gittan, Nilla och Ami fram färgburkar, penslar och stämplar.
Så småningom gick det upp för mig att hobbyn faktiskt hade börjat. Varje hobbykväll inleds med en bibeltimme. Barnen är då uppdelade efter ålder i tre grupper, och efter hand som barnen kommer, letar de upp den plats de ska vara på. Bibeltimmen varar i fyrtio minuter. Eftersom jag inte ville klampa in och störa i någon av grupperna, passade jag på att ta reda på lite om hobbyns omfattning och mål.
För barnens bästa
Som mest har det varit 55 barn som kommit regelbundet; f.n. kommer ett trettiotal. De flesta är barn till föreningsmedlemmar i Falketorps missionsförening, men det kommer även en del barn från icke kristna hem. Genom att samla barnen till hobby får föreningen en möjlighet att evangelisera och berätta för dem om vem Jesus är och vad han har gjort för oss. Att peka på Jesus är hobbyns viktigaste uppgift, men verksamheten blir även ett alternativ till andra aktiviteter, till exempel skoldiscon eller sport. Man kan även se hobbyn som ett sätt för vuxna och barn att umgås tillsammans utan krav. I skolan måste barnen göra vissa bestämda saker, medan man här har man möjlighet att låta dem göra det de tycker är roligt och utan tvång.
Jag försökte få reda på när man började att ha hobby-verksamhet i Falketorp. Det enda svar jag fick var att hobbyn funnits länge. En av kvällens ledare, som nu passerat 40-årsstrecket, hade själv gått på hobbyn, då hon var liten, och genom den upplysningen kunde vi konstatera att det är länge sedan det började.
Iver och glädje
Det liv och den rörelse jag väntat mig i huset då jag kom lät inte vänta på sig. När bibeltimmen var över, var det plötsligt som om det hände något i varje vrå. I stora salen var gitarrgruppen samlad. På notställen stod Lova Vidare-pärmar, och fem grabbar stod i begrepp att lära sig ackordet D. I köket skulle det bakas havreflarn, som senare skulle serveras till fikat. Ett flickgäng kom inskuttande och började med att tvätta händerna. I hobbyrummet kläddes några av de minsta barnen i vaxduksförkläden, innan de satte igång att göra stämpeltryck på mappar. De hade färgen på tefat och tryckte sedan fiskar, solar, ankare, segelbåtar och träd både på utsidan och insidan av sina mappar. I ”snickret” var det grovarbete som gällde. Pojkarna där mätte, sågade och skruvade på en konstruktion, som så småningom ska bli en lådbil.
I hallen mötte jag Göran, som haft bibeltimme med de äldsta barnen. Jag undrade hur de haft det på samlingen och vad de gjort. Han berättade då att de talat om skapelsen utifrån det nya material som Bodil Månsson (redaktör för barntidningen Droppen) tagit fram. I lektionsförslaget stod det att barnen gärna fick hitta på en egen melodi till en av textraderna, och till Görans glädje hade Lukas genast börjat nynna på en melodislinga. ”Din är himmelen, din är också jorden” hade de sjungit och spelat tillsammans. Från köket började det spridas goda dofter. På alla köksbänkar stod nu plåtar med nygräddade havreflarn. I serveringen dukade ”köksflickorna” sedan fram ostmackor, glass med havreflarn, gul saft och färgglada servetter. De andra barnen började droppa in. När Josef kom upp från källaren, tog han ett djupt andetag och utbrast: ”Det luktar liksom kakor!”
”Unga sjunga med de gamla…”
Aktiviteterna hade dragit ut på tiden och föräldrarna började strömma in. Det fanns fika till dem också, innan Göran avslutade med en kort aftonbön. ”Jag sjunger om en glädje stor, att Jesus i mitt hjärta bor”, sjöng barn och vuxna glatt och frejdigt tillsammans i terminens sång. Efter att alla tillsammans bett ”Gud, som haver barnen kär” avslutades hobbyn med den stående avslutningssången, som i sista versen uttrycker det mål som väntar för både hobbybarn och oss alla som vill tillhöra Jesus.
Låt mig nu få sova i trygghet och ro. Ja, skydda mig du med din hand. När livet är slut, vill jag följa dig hem till himmelens härliga land.
Sofia Nilsson Norrköping