Han är uppväxt i djungeln. Hans far övergav honom och hans mor när han var fem månader gammal. Han gick i skola bara under någon vecka sammanlagt fram till dess att han var sju år, då han slutade. Möt José från Peru!
Han är uppväxt i djungeln. Hans far övergav honom och hans mor när han var fem månader gammal. Han gick i skola bara under någon vecka sammanlagt fram till dess att han var sju år, då han slutade. Möt José från Peru!
Egentligen var han intresserad av att läsa och lära sig mer, men eftersom modern var fattig, fanns det inga möjligheter till det. Han vill inte skylla på sina föräldrar att han inte fått studera. Det var bestämt av Gud att det skulle bli så och det böjer han sig för.
Hans mamma, som var evangelisk kristen och undervisade sin son i Bibeln, hittade en ny man. Tyvärr drack denne mycket alkohol. Av honom fick José en trädgårdslott med löfte att få kläder, om han skötte den på ett bra sätt. Trots att José arbetade hårt på fältet, infriades aldrig detta löfte, eftersom styvpappan söp upp pengarna. I stället sydde hans mamma en skjorta till honom av en mjölsäck. Den skjortan var han mycket stolt över.
TVINGADES BLI VUXEN TIDIGT
Som 12-åring kände han sig vuxen. Han bar en femtio kilos säck på axeln och jobbade för att tjäna ihop tillräckligt för att kunna köpa egna kläder och skor. På sitt eget fält odlade han bl.a. bananer, som han sen med hjälp av en liten flotte tog ner längs floden till byn för att sälja. Många var de som tittade långt efter honom, när han som tonåring ensam gav sig i väg för att göra affärer. När han fyllde femton hade han tjänat så mycket att han kunde köpa sig en egen ko. Med den ville han hjälpa sin mamma, så att hon skulle ha mat för dagen.
– Det är väl konstigt med människan, att hon aldrig blir nöjd, reflekterar José. Han berättar att han, när han väl lyckats köpa sin första ko, redan var i färd med att spara ihop till nästa.
PÅ VÄG BORT FRÅN GUD
Styvfadern bestämde sig för att flytta till Chiclayo när José var i övre tonåren. De sålde allt de hade i djungeln och begav sig till staden vid kusten, där de köpte ett hus. José var på den tiden en evangelisk kristen och gick varje söndagsförmiddag till gudstjänsten med bibel och sångbok i handen. Hans ”världsliga” kompisar respekterade honom utan att mobba honom. Men han kom aldrig riktigt in i församlingen. Han blev aldrig tillfrågad om att medverka vid gudstjänsterna. Och när pastorn i församlingen ertappades med snedsteg med en ung flicka fick förtroendet för den kristna tron sig en knäck.
José älskade att spela fotboll och kunde avstå från vad som helst för att få spela. På söndagseftermiddagarna började han hänga med sina kompisar för att spela boll. Så fortsatte avfallet. Efter matcherna var det fest. Då kunde man se elva spelare dricka och dansa, medan den tolfte satt lite vid sidan om för sig själv och tittade på. José blev inbjuden men avböjde – till att börja med. Men så småningom började han släppa på sina principer, om än med skuld och skam i hjärtat. Han kunde aldrig helt glömma Gud. Det han lärt sig som barn satt kvar i hjärtat. Han begick inga grova synder i sitt liv utan Gud, men han avlägsnade sig så småningom, mer och mer. Han var olydig mot Gud.
GIFTE SIG OCH BÖRJADE ODLA COCA
Så dog hans mor, ännu inte trettio år gammal. Hon hade bett för honom i flera år och lidit mycket för att han lämnat sin tro. José kände sig nu ensam och bestämde sig för att återvända hem till sin by. Där träffade han sin barndomsvän, Clementina. På några veckor bestämde de sig för att gifta sig med varandra. De bosatte sig i ”röd zon”, kontrollerad av gerillan. Lydde man inte ledarna, fick man fly från platsen eller mista livet. Olydnad bestraffades första gången med offentligt straffarbete i syfte att förlöjliga eller håna den skyldige. Andra gången fick man ett rep runt halsen som drogs åt ordentligt. Tredje gången drogs det åt för gott.
José tjänade mycket pengar på att odla den förbjudna drogen coca. Men han knarkade aldrig själv. Efter fem år bestämde han och Clementina sig för att lämna platsen, vilket var förbjudet. Gerillan hade bestämt att ingen fick göra det. De lämnade allt som det stod och flydde till ”vit zon”, där polisen kontrollerar livet. Där bodde de i sju år. Men det var en orolig tid där också. De bodde mitt emot sjukhuset och fick se alla de kroppar som i kampen mellan polisen och gerillan dagligen kom till sjukhuset för obduktion. Clementina stod inte ut. Hon tog sina barn med sig och flyttade till Chiclayo. José bodde kvar i fyra års tid. Han kunde inte lämna sin goda inkomstkälla. Nu har de bott cirka sju år i Chiclayo. Sen två och ett halvt år tillbaka är de medlemmar i den lutherska församling som finns i Las Lomas. José kom till tro då kyrkan reparerades och mötena hölls i hans hem och han var tvungen att sitta ner och lyssna. Han fick åter reda upp sitt liv med Gud.
”MEN NU HAR JAG ALLT, JA, ALLT I JESUS…”
I dag kör José motorcykeltaxi. Konkurrensen är hård och arbetet ger inte särskilt stora inkomster. Han känner sig fattig i jordiskt avseende. ”Men”, säger han, ”jag är hellre fattig och kristen än lever ett liv i världen med överflöd av pengar. För det ger bara kiv och splittring.” Både han och Clementina intygar att deras liv och äktenskap är mycket bättre nu sen de blivit kristna. De lever i frid med varandra och med Gud.
Egentligen skulle de vilja lämna Chiclayo för att bosätta sig i bergen eller i djungeln, men problemet är att det inte finns så många kristna där. José säger att om han skulle flytta, skulle han med all säkerhet åter lämna sin tro och inte längre följa Jesus, eftersom där inte finns någon gudstjänstgemenskap. Och det är det inte värt.
José är övertygad om en sak: ”Om jag inte som ung varit olydig mot Gud hade livet blivit betydligt enklare. Nu har det blivit onödigt hårt, p.g.a att jag lämnade min kristna tro. Det är dåraktigt att söka jordens glädje när Gud har gjort allt färdigt för oss och kallar oss till himlens salighet.”
HUR VÄLJER DU?
I Sverige har vi mycket att vara tacksamma för. Vi bor i ett fredligt land. Vi har mat och kläder. Alla får gå i skola. Är vi sjuka kan vi få sjukvård. Gud är så god mot oss. Är vi värda det? frågar jag mig ibland. Eller är det så, att allt detta egentligen bara är Guds nåd mot oss? Bibeln säger att allt vi har är lån att förvalta. Även mitt liv är ett lån. Hur använder jag de gåvor Gud gett mig? Har jag insett det som José vittnar om: vinna världen men förlora sin själ eller förlora världen och rädda sin själ – något tredje alternativ finns inte! Vilket väljer du? Lev livet för Jesus – med Jesus – i Jesus! Kom ihåg hur Jesus valde: Han valde döden för att du skulle kunna välja livet. Det var den död du skulle dött som han dog. Och det är sitt liv han erbjuder dig. Finns det någon större kärlek? ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Joh. 11:26‒27.
Håkan Ekström missionär, Peru