Kristus i GT

Under året som gått har vi i två artiklar behandlat hur Kristus är synlig i Gamla Testamentet. Här följer den sista i denna serie.

Den som läser i NT kan lätt få ett intryck av att den Helige Ande inspirerat de heliga skrifternas författarna att när det gäller frälsningen i Kristus särskilt stryka under ordet alla. Frälsningen omfattar hela världen, allt vad människa heter. Denna sanning är på olika sätt kursiverad även på talrika ställen i GT. Några exempel.

”En blick på den korsfäste…”

Situationen för de ormbitna i öknen på Moses tid var fullkomligt hopplös. Inte hjälpte det att försöka suga ut ormgiftet eller plåstra om såret efter bettet. Den ene ormbitne kunde inte rädda den andres liv genom aldrig så välmenande tröst och terapi. Dock erbjöds hjälp åt alla och envar, men den fanns enbart i den upphöjda kopparormen. Var och en som lyfte upp ögonen och fäste blicken på kopparormen blev vid liv, hur illa däran han än var.

Jesus tillämpar själv denna förebild, när han säger att liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd – i betydelsen korsfäst – för att var och en, vem som helst, som tror på honom, inte skall förgås utan ha evigt liv.

”Se på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare”, ropar Hebréerbrevets författare. Erbjudandet att fästa blicken på Jesus går som en röd tråd genom hela brevet: Det är han som är Frälsaren. Han har medicin mot döden. Ännu är han tillgänglig, ja, han kommer själv den dödsdömde nära i Ord och sakrament. En blick på den korsfäste ger liv och skänker hopp.

Fast Adams fall i varje lem jag känner, det allt är botat utav kvinnans säd. Fast syndens gift mitt samvete ock bränner, mitt skuldebrev är fäst vid korsets trä.

Hjälten har segrat

När David hade fällt skrålhalsen Goliat och dödat honom ”till fullo” (med hans eget svärd!) var en seger vunnen som alla Israels barn hade del i, från den tappraste frontsoldaten till den mest räddhågade hantlangaren vid trossen. Hemmavarande kvinnor och barn utan någon som helst förmåga att påverka utgången av striden hade skäl att fröjdas över vad David vunnit, då han i Herrens namn tagit upp kampen med Goliat, denne hotfulle mörkrets furste, som med sitt slagkraftiga vapen hållit hela Sauls här i schack och plågat allt folket med den träldom som fruktan för döden medför.

Långt innan denna strid utspelade sig hade Gud lovat att ”kvinnans säd” skulle krossa ormens huvud. Djävulen kunde som åklagare åberopa Guds eget oåterkalleliga ord och kräva att alla syndare skulle dö döden. Men i tidens fullbordan kom den hjälte, som ”stred för oss striden och dräpte mörkrets förbund”. Jesus har vridit vapnet ur motståndarens hand, och eftersom han gav sig själv till en lösen för alla, får nu också jag säga: Han är min Herre, som har förlossat, förvärvat och vunnit mig från alla synder, från döden och djävulens våld.

En för alla

Det skepp på vilket Jona flydde undan sitt uppdrag utsattes för en fasansfull storm, som släckte allt hopp hos besättningen om att lyckligt nå hamn. Sjömännen enades om att kasta profeten överbord. Ja, Jona sade faktiskt själv: ”Ta mig och kasta mig i havet, så skall havet stillas för er.”

Jona vräktes i vågorna. ”Då”, står det, ”lade sig havets raseri”. Inte när förskräckelsens vågor lagt sig i sjömännens hjärtan, utan i samma ögonblick som Jona kastades i havet, då skedde det som innebar räddning för alla ombordvarande.

En underbar förebild till frälsningen i Kristus! ”Söker ni mig, så låt dessa gå”, sade Jesus med tanke på sina lärjungar och – i djupaste mening alla syndare. När Kaifas i egenskap av överstepräst det år då Jesus dog profeterade och sade: ”Det är bättre för oss att en man dör för folket än att hela folket förgås”, var det nämligen i själva verket Guds beslut i evighetens rådslag han fick ge uttryck åt. Aposteln Paulus kunde se tillbaka och slå fast: ”En har dött för alla.”

Berättelsen om Jona ger täckning för C.O. Rosenius ord, när han skriver om vad Kristi försoningsverk betyder: ”Denna syndaförlåtelse, denna förlossning, som nu är nämnd, den tillhör varje människa, from och ofrom, trogen och otrogen. Du må vara hurdan du kan, så är åtminstone dina synder borttagna, utplånade, förlåtna, kastade i havets djup – detta skedde i Kristi dödstimme. Blir du fördömd, så sker det inte för dina synder, utan för din otro, ditt bortblivande. Vill du åter komma till Gud, bli hans egen och ha hans nåd, så är intet hinder, du är varje stund kärkommen…”

Ut på allmänningen!

Också GT ger en tydlig bild av Jesus som alla människors Frälsare. Våra andliga fäder brukade i förkunnelse och själavård flitigt använda de många exempel hos Mose och profeterna som bestyrker frälsningens allmännelighet. Därför hänvisade de också ofta bekymrade själar till ”den stora allmänningen”, väl vetande att det är där hjälpen finns. För det är ju faktiskt så, att det som gäller alla människor utan undantag, det måste gälla också mig.

Om min Herre Jesus, som på korset dog, gjorde det för alla och betalte nog, då har också jag, som är arm och svag, rätt att ännu hoppas att få komma hem till vår Guds Jerusalem.

Sam-Arne Nilsson, predikant