I katekesutvecklingen ställs frågan: ”I vilka tillstånd skall vi betrakta vår Frälsare?” Svaret lyder: ”I hans förnedring och upphöjelse.” Hos flera av Gamla testamentets personliga förebilder till Kristus framträder detta mönster tydligt.
I katekesutvecklingen ställs frågan: ”I vilka tillstånd skall vi betrakta vår Frälsare?” Svaret lyder: ”I hans förnedring och upphöjelse.” Hos flera av Gamla testamentets personliga förebilder till Kristus framträder detta mönster tydligt.
Till frälsning för de ovärdiga
Josef var annorlunda. Ärlig och rättrådig, älskad av Jakob mer än sina bröder. Dessa hatade ”drömmaren” och de ”kunde inte tala vänligt med honom”. När tillfälle bjöds förrådde de honom och sålde honom till slav i Egypten. Bort med honom!
Så gick tiden. I Egypten såg Potifars hustru till att Josefs förnedring blev grundlig. Den skulle dock icke vara bestående. Josef blev till slut högt upphöjd och internationellt ryktbar. Efter sju år av överflöd kom andra tider och ”från hela världen kom man till Josef i Egypten för att köpa säd, ty hungersnöden var svår i hela världen”.
En dag infinner sig tio av Josefs bröder. Josef ser vilka de är men de känner inte igen den man som nu är ”såsom Farao”, dvs. äger obegränsad makt. De presenterar sig som hederliga män, och det ska mycket resande till och en rad förfärande upptäckter, innan denna egenrättfärdighetens visa tystnar och blir avlöst av en realistisk bekännelse: Vi är straffvärda missgärningsmän. ”Gud har funnit vår missgärning.”
Då finner Josef tiden vara inne att ge sig till känna. (Läs gärna 1 Mos. 45:1–15!) Den som bröderna hållit för intet träder nu fram som deras räddare i nöden. Den som de hatat, bevisar dem kärlek. De blir genom honom föremål för en oförskylld nåd.
Det var som om Josef hade uppstått från de döda! När hans far Jakob fick höra att Josef levde blev han alldeles lamslagen; han kunde omöjligt tro vad som berättades för honom. Först när sönerna återgav Josefs egna ord och när Jakob fick se de vagnar Josef skickat för att hämta honom, fick hans ande åter liv. ”Min son Josef lever än. Jag vill ge mig av så att jag får se honom innan jag dör.”
Den upphöjde Josef fick sedan gång på gång trösta sina bröder, som fruktade att hämnden trots allt skulle drabba dem. ”Var inte bedrövade och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att bevara liv som Gud sände mig hit före er.”
När Jakob dött tog brödernas dåliga samvete på nytt överhanden: ”Tänk om Josef börjar hata oss och låter allt det onda vi gjort mot honom komma över oss.” De uppför sig ungefär som den förlorade sonen tänkte göra, när de faller ned för Josef och säger: ”Vi är dina slavar.”
”Men Josef sade till dem: ’Var inte rädda. Håller ni mig för Gud? Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo genom det som nu har skett för att bevara många människors liv.’”
Josefs liv pekar tydligt fram mot Kristus – förnedrad, lydig intill döden på korset men uppväckt från de döda, upphöjd och given det namn som är över alla namn. Gud har tänkt det som skedde med Jesus oss till godo. ”Gud bevisar sin kärlek till oss däruti, att Kristus har dött för oss, medan vi ännu var syndare.”
Frälsaren är syndares vän och tröttnar inte på att gång på gång ge sina klentrogna vänner en personlig försäkran: Min son, min dotter, dina synder är dig förlåtna.
Dödens övervinnare
Daniel, i vilken en ande utan like var, blev utan att ha gjort något ont och utan att hans fiender kunnat finna någon synd att anklaga honom för kastad i lejongropen – ett dödsrike, ur vilken ingen stigit upp, tillslutet med en väldig sten, förseglad med kungens och stormännens sigill. Men han uppslukades inte där utan steg levande ur gropen, utan att ett enda ben i hans kropp blivit krossat. Och med Daniels nedstigande i detta de dödas rike inleddes faktiskt hans upphöjelse, för därefter steg han ”i ära och makt under Darejaves regering” och under persern Koresh (Cyrus på latin, död omkr. 580 f.Kr.) regering.
I spåren av Daniels förnedring och upphöjelse spreds kunskapen om den levande Guden ut över världen. ”Därefter lät kung Darejaves skriva till alla folk och stammar och tungomål som fanns på hela jorden: Jag önskar er fred och framgång! Härmed befaller jag att man inom hela mitt rikes område skall bäva och frukta för Daniels Gud. Ty han är den levande Guden, som evigt förblir. Hans rike kan inte förgöras, hans välde har inget slut. Han befriar och räddar, han gör tecken och under i himlen och på jorden, han som har befriat Daniel ur lejonens våld.”
Den stora stenen kunde inte behålla Jesus i graven. Uppväckt från de döda gick han ”genom stenen hård”. Gud har själv befallt att budskapet om den förnedrade och upphöjde Kristus, som lever och regerar i evighet, ska predikas för all världen. ”Trösta, trösta mitt folk, säger eder Gud. Tala ljuvligt till Jerusalem och predika för det, att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad och att det har fått dubbelt igen av Herrens hand för alla sina synder.”
Med livet som insats
Perserkungen Xerxes (död 465 f. Kr.) höll sig med ett stort harem, och det måste ha varit förnedrande för den sköna, unga judiska flickan Hadassa (=myrten) att bli placerad där. Men det kom en dag, då hon som drottning under namnet Ester (av pers. stara, stjärna) skulle få riskera livet genom att utan att vara kallad träda inför kungen och därigenom vinna nåd för alla judar, var de än befann sig. De hade nämligen på grund av en fiendes verk en oåterkallelig lags dödsdom vilande över sig. Men för Esters skull utfärdades en ny, oåterkallelig lag, som gav alla dödsdömda rätt till liv.
Också Esters bok innehåller bilden av ”den väldige i Jakob”, han som skulle härstamma från Jakob och samtidigt vara Jakobs herre – Jesus Kristus, sann Gud och sann människa – om vilken Herren genom profeten sagt: ”Honom skall jag låta komma mig nära, ty vilken annan vill våga sitt liv genom att nalkas mig?” Han trädde inför den Helige som syndares medlare, gjord till synd för oss. Det kostade honom livet men i sin kärlek gav han sig själv till en lösen för alla. För Jesu skull har du nu, vem du än är, rätt att vara Guds barn och bli evigt salig!
Sam-Arne Nilsson, predikant, Stockholm