Kristus i GT

Om Kristus står det skrivet i alla Skrifterna, det har Jesus själv visat. Han möter oss i direkta utsagor och personliga förebilder. Några exempel på detta ska ges i ett par kommande artiklar.

Två förvirrade och förtvivlade vandringsmän var på väg till Emmaus, då en tredje man, som de, märkligt nog, inte kände igen, slog följe med dem. Han ”började med Mose och alla profeterna och uttydde för dem det som i alla skrifterna rörde honom”. Först när de kommit fram till byn och satt sig till bords och främlingen tog brödet, välsignade, bröt det och gav dem, öppnades deras ögon så att de kände igen Herren Jesus.

Jesus förklarade för Kleopas och hans vän ”det som var skrivet om honom i alla skrifterna”, dvs. det vi kallar Gamla Testamentet.

Tänk om man hade fått lyssna till den skriftutläggningen, tänker vi kanske, eller åtminstone kunde få reda på vad Jesus särskilt betonade av allt det som i alla Skrifterna är sagt om honom. För det är ju verkligen om honom alla skrifterna djupast sett handlar. Han är med redan i första versen i Första Mosebok: ”I begynnelsen” (eller Förstlingen, dvs. den Enfödde Sonen) skapade Gud himmel och jord.” I NT får vi bekräftat att allt är skapat i, genom och till honom. Och sedan möter han som är Ordet i alla Skrifterna. Hugo Odeberg går så långt att han påstår att Kristus finns i varje vers i den Heliga Skrift. Liksom varje eker i en fullekrad fälg är förbunden med hjulnavet, har varje vers sin förbindelse med Kristus, som är ”Skriftens kärna och stjärna”.

Lyckliga Emmaus-vandrare! Kan man låta bli att avundas dem? Tanken är förståelig, men ganska fåvitsk, för Jesus uttyder ju alltjämt Skrifterna – både det Gamla och det Nya testamentets skrifter – för förvirrade och ofta förtvivlade lärjungar. Det gör han vid enskild bibelläsning och inte minst när Ordet predikas i anda och sanning. Då är Kristi Ande nära för att uttyda Kristi hemlighet, enligt Jesu eget löfte: ”Av det som är mitt skall han ta och förkunna för er.”

En tänkvärd fråga

Versen före den som beskriver att Jesus ”började med Mose” innehåller en fråga till Emmaus-vandrarna och till oss: ”Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?” Jesus syftar på det lärjungarna med bedrövelse talat om, ”det som hänt Jesus från Nasaret”, som ”överstepräster och rådsmedlemmar utlämnat till att dömas till döden och låtit korsfästa” men som enligt några kvinnors uppskakande vittnesbörd skulle var levande.

”Måste inte Messias lida detta?” En retorisk fråga, som understryker det svar Jesus alldeles säkert vid detta tillfälle hämtade ur Skrifterna. För är det inte just detta alla Skrifterna vittnar om – att Frälsaren måste lida, dö och uppstå?

Jesus måste lida korsets död och uppstå igen av två skäl.

Guds helighet och vår synd

Det första skälet har med den sanna gudsbilden att göra och den sanna bilden av människan. Båda finner vi i Skrifterna. Ingen kan se Gud och leva, men Herren Gud har genom Mose och alla profeterna gett oss den rätta bilden av sig själv. Han är full av nåd och barmhärtighet. Han är verkligen kärleken. Och en Gud, ”som ingalunda låter någon bli ostraffad”. En paradoxal bild, tycker vi, som finner Guds vrede över synden och syndaren oförenlig med hans faderliga kärlek till människors barn.

Bilden av oss människor visar att ”alla har syndat och är utan berömmelse inför Gud”. Vi bär på arvsynd och mångfaldiga verksynder och är därmed värda en evig fördömelse, om Gud skulle så döma som hans rättfärdighet kräver. Och så dömer Gud! Rättvist och på så sätt att han alls inte låter någon syndare bli ostraffad.

Skulle något enda Adams barn räddas från den eviga förtappelse som är syndens ofrånkomliga lön, så måste Gud själv ta hela saken på sig, göra vår situation till sin, vara det var och en av oss varit och är, bli gjord till synd för oss.

Det var bara en som var sann Gud och sann människa som förmådde utföra frälsningsverket. Det räckte inte med att Jesus kom hit i världen som lärare och föredöme. Guds Son måste lida det som han fick utstå i Jerusalem, detta som Emmaus-vandrarna och deras vänner varit vittnen till. Det var absolut nödvändigt för att syndare skulle få tillgång till Guds nåd och kunna bli evigt saliga.

Gränslös kärlek

Det andra skälet till att Messias måste lida var kärlekens tvång. Martin Luther har sett Guds kärleks tvingande makt: ”Till ende Sonen sade han: Jag måste mig förbarma…” Även denna obetvingliga kärlek, stark såsom döden, har beskrivits av Mose och alla profeterna. Ett enda exempel: genom profeten Hosea säger Herren: ”Hur skall jag kunna överge dig, Efraim? Skall jag lämna dig Israel? Hur skall jag kunna göra med dig som med Adma och låta det gå dig som Sebojim? Mitt hjärta vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar. Jag vill inte låta dig känna min brinnande vrede… Ty jag är Gud och icke en människa, helig är jag ibland er, och med vrede vill jag inte komma.” Därför gick den Helige själv in under den outhärdliga vreden.

För mig sitt liv, sitt dyra blod
han ville icke spara,
att för den dom, mig förestod,
jag måtte tryggad vara.
han blev hos Gud min löftesman,
uti hans död min synd försvann:
Så är jag frälsad vorden.

”Måste inte Messias lida detta…?” Nu riktar Jesus sin fråga till oss: Förstår du inte, att det var nödvändigt, att jag med världens synd bar och borttog också alla dina synder, också de riktigt svåra, helt oursäktliga, för att du skulle kunna bli evigt fri och lycklig?

Förstår du inte, att du nu, när jag har lidit allt detta i ditt ställe, får vara salig precis sådan du är?

Sam-Arne Nilsson, predikant, Stockholm