Det är domedag, vredens dag. Frimodig, väl övad i sin roll har fariséen brukat träda fram i templet, beredd att ge Gud äran för allt, fylld av fröjd över att icke vara som andra människor, syndarna. Men nu… Tänk, att först på domens dag med Domarens oåterkalleliga ”Gå bort!” ringande i öronen inse skillnaden mellan att föreställa och att verkligen vara rättfärdig – genom tron på den ende Rättfärdige!
Varför varnas det inte nu för tiden mera för fariseismen, den oomvända människans naturliga religion, egenrättfärdigheten? Paulus gjorde det, Luther likaså och i våra dagar Odeberg. (Hugo Odebergs Fariseism och kristendom är kanske den moderna svenskspråkiga kristenlitteraturens mest radikala skrift – radikal, eftersom den går till roten [radix] med vår livsfarliga förljugenhet.)
Fariséen är traditionalist. Måste vara det. Den heliga lag som traderats till honom är ju hans allt. Förnyelse i form av nyfödelse förstår han sig inte på.
Flera av artiklarna i detta nummer anspelar på just begreppsparet tradition – förnyelse. Ett antingen – eller, tänker vi oss. Men borde det inte snarare handla om både – och? Jesus försäkrade å ena sidan att inte en enda prick i lagen skall förgå, men det är också han som å andra sidan ”gör allting nytt”. Paradoxalt? – Ja, men nyttigt för oss att reflektera över, benägna som vi är att förenkla vad Skriften säger. Precis som fariséerna.
”Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de skall bli frälsta. Jag kan vittna om att de hängivet tjänar Gud, men de saknar den rätta insikten. De känner inte rättfärdigheten från Gud utan strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet och har inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud. Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror.” Rom. 10:1‒4.
Sam-Arne Nilsson