Vår identitet - Till Liv

Det är inte lätt att ge någon rättvisande bild av det sammanhang man själv tillhör. Författaren till denna artikel gör dock ett djärvt försök att ange Missionssällskapet Bibeltrogna Vänners identitet – utan anspråk på att ha fått med alla detaljer, skuggor och dagrar.

Vet att Herren är Gud. Han har gjort oss och inte vi själva, till sitt folk och till får i sin hjord. Ps. 100:3.

Detta bibelord kan vara lämpligt att ha i tankarna när vi funderar över vilka vi BV:are är. Gud har gjort oss och inte vi själva. Därmed inte sagt att allt som har hänt bland oss har kommit från Herren. Men grunden har lagts av honom. Och när vi ser bakåt får vi konstatera att han har välsignat oss under de år som vi fått verka i hans rike.

FÖRST: Jesus

– Vad är speciellt med er då? frågade kändisprästen Lars Collmar. Han var på besök i Roseniuskyrkan i Stockholm med en grupp pensionärer. Jag hade tagit emot dem och visade dem vår vackra kyrka.

– Vi vill predika Jesus som världens Frälsare, svarade jag, utan att ha tid att tänka fram ett mer teologiskt och kyrkohistoriskt analyserande svar.

– Det vill ju alla, sade han, och jag anade något vasst i tonen. Mitt svar generade mig. Vi är ju inte de enda som predikar Jesus som världens Frälsare. Så menade jag inte. Det blev till att förtydliga.

– Så som det står i Bibeln, död och uppstånden för att ta bort våra synder och ge oss evigt liv…

SÅ SOM DET STÅR I BIBELN

I efterhand har denna episod blivit en tankeställare för mig. Svarade jag tokigt? Det tyckte nog Lars Collmar. Men själv vill jag tycka att svaret framhöll det som är det främsta för oss i BV och som tyvärr skiljer oss från en del andra andliga sammanhang. För det är ju så att inte alla predikar Jesus Kristus som Frälsaren. Inte i absolut betydelse i varje fall. Och sedan – och det har blivit självrannsakande – är det bibeltroheten eller Kristus- troheten som kommer först? Mången BV:are skulle nog ha sagt Lars Collmar att vi framför allt predikar att Bibeln är Guds ord. Det hörs ju på vårt namn: Bibeltrogna Vänner. Så har jag säkert själv beskrivit BV många gånger. Men det är inte någon fullständig beskrivning. Det är som att beskriva kungens tron men inte kungen själv. För, Gud vare tack, det som har varit och är det främsta i vår förkunnelse är Jesus Kristus. Och, Gud vare tack, om honom har vi fått predika så som det står skrivet i Guds sanna ord.

I KAMP FÖR BIBELTROHET

Det teologiska ställningstagande som är orsaken till att BV bildades är just synen på Bibeln. Somliga inom EFS kunde inte acceptera att man tillät bi belkritik. Och vi är deras barnbarn. Namnet Bibeltrogna Vänner hittades på av en journalist, som kallade de stridande grupperna inom EFS för de stiftelsetrogna och de bibeltrogna. Öknamn eller smeknamn – det accepterades i alla fall. Till BV anslöt sig mycket snart de äldre föreningarna Nordöstra Skånes Missionsförening, Hässleholms Missionsförening och Kristliga Ungdomsförbundet i Sydsverige, vilka alla hade samma ståndpunkt i bibelfrågan. Så var ett litet missionssällskap bildat. Och nu har det fyllt nittio år.

TACK GUD, FÖR ”ENIGHET I DET VÄSENTLIGA”!

I frågan om bibelsyn har det alltid rått enighet inom BV. Ingen predikant har förkunnat bibelkritiska åsikter. Flera generationer ungdomar har vuxit in i en trohet mot Bibeln, både i teori och i kristet liv. Bibelns syn på sig själv som inspirerad av Guds Ande har fått råda. Och detta är något att vara mycket tacksam till Gud för. Vi brukar nog säga till varandra att om man börjar sätta i fråga vissa bibelord har man snart kommit till ett läge där man inte kan vara säker på om t.ex. Jesus verkligen har uppstått från de döda. Erfarenheter från andra samfund visar att det är en tankegång som har fog för sig.

ATT SÖKA HJÄLP

Hur ska vi tolka Guds ord? Ibland säger någon att vi inte behöver tolka någonting; det är bara att läsa innantill. Detta kan vara ett av exemplen på en slags förenklingsteologi, som lätt uppkommer inom ett litet, andligt sammanhang. Men så enkelt är det inte. Bibeln behöver tolkas och förklaras. Inom BV anser vi att de lutherska bekännelseskrifterna är en riktig förklaring av de bibliska lärorna.

Men vi behöver göra en distinktion. För att mota förenklingsteologin måste vi säga att endast Guds ord är ofelbart. Kanske har inte denna distinktion alltid varit väl mottagen av alla BV:are.

Martin Luther är sålunda en lärofader, Carl Olof Rosenius en annan. Han står på samma mark som Luther. Dessa förkunnare citeras ofta i våra predikningar. Säkert har de fått bilda skola för BV:s predikanter. Den lutherska uppdelningen i lag och evangelium känns igen, liksom den rosenianska själavården. Ibland känner man också igen ord och uttryckssätt.

Till vår läromässiga identitet hör också arvet från Axel B. Svensson, som var med och grundade BV. Han stryker noga under att rättfärdiggörelsen redan är ett faktum. (Man brukar skilja på den objektiva och subjektiva rättfärdiggörelsen.) Den objektiva rättfärdiggörelsen är stadfäst i och med Jesu uppståndelse från de döda och gäller i princip alla människor. När man har slagit fast detta kan man säga till folk som hamnat i bekymmer över sina synder, att deras synder aldrig kan omintetgöra den vunna rättfärdigheten. Detta är en prediko-pedagogisk vinst, som Axel B. Svensson ofta använde.

SVENSKA FOLKETS KYRKA OCH VI

För tusen år sen kristnades Sverige. En riksomfattande struktur byggdes upp för att Guds ord och nådemedlen skulle nå folk i alla avkrokar. Så har Svenska kyrkan fått fostra vårt folk genom århundraden. Alla svenskar har någon slags relation till kyrkan. En del har lämnat henne, och då består deras relation i ett avståndstagande. Om man fortfarande är kristen befinner man sig då inom det som kallas frikyrkligheten. Många är kvar och ser sig som en del av vårt lands kyrka.

Men för dessa senare kan relationen till kyrkan se lite olika ut. Vi hör till den ursprungliga lågkyrkligheten. Det gör att vi härstammar från 1800-talets väckelsefolk. Denna stora folkväckelse, en återupptäckt av det glada budskapet, kom till stora delar att äga rum utanför kyrkans hägn. Många präster rycktes med. Men där så inte skedde fick allmogen ta saken i egna händer. Man samlades till högläsning, man startade söndagsskolor för barnen. En del enkla män tog sig till och med före att börja predika. Missionsföreningar bildades. Och då fick man ju uppföra missionshus. Så byggdes i vissa delar av vårt land en kristlig parallellstruktur upp. Inte som konkurrent utan snarare som komplement till kyrkans verksamhet. I den nya strukturen fanns en rörlighet till mission, både inom och utom riket. Och väckelsefolket drevs av missionsiver.

Så var det då. Här står vi i dag. Hundra år i kyrkohistorien är inte så mycket som det låter. BV är en lågkyrklig rörelse, som i allmänhet vill ha hjälp av Svenska kyrkans präster när det gäller dop och nattvard, men som anser att lekmän har samma rätt som präster att predika. Inom vissa hög- och gammalkyrkliga kretsar, där man håller kyrka och prästämbete mycket högt, ser man med en viss misstänksamhet, kanske även med ogillande, på vår verksamhet. Dock, i all sin enkelhet och med alla brister har denna verksamhet burit frukt och människor har kommit till en levande tro. Lovad vare Herren!

När man läser om 1800-talets väckelser och idéströmningar kan man ana varför sällskapet har den geografiska spridning som det har. På 1870-talet höjdes röster för att evangelium inte skulle predikas alltför frikostigt. ”Sparsam med evangelium!” I Skåne och Norrland vann detta fältrop inget gehör. Evangelium ska predikas i dess fullhet, slog man fast. Tio år senare verkade P. P. Waldenström för en ny syn på försoningen. Kristi död avsåg inte att ta bort synden. Den skulle beveka våra hårda hjärtan. Många tilltalades av detta nya. Men i norr och söder stod man emot även nu. I dessa regioner hade man förstått evangeliets hemlighet.

VAD DÅ ”MISSIONSSÄLLSKAP”?

Väckelsefolkets iver att berätta om Herren Jesus för andra har funnits och finns fortfarande inom BV. Missionen är näst efter bibelsynen det som har hållit ihop oss och format oss till vad vi är i dag. Bland det första det unga BV gjorde var att sända ut missionärer till det dåvarande Abessinien. Arbetet har gått vidare och nu finns det samarbetskyrkor i Eritrea, Etiopien, Kenya och Peru. Så har vi fått vara med i arbetet att undsätta dem som är lika får utan någon herde. Och många har hört sig till liv.

Att vara ett missionerande samfund är inte alltid lätt. Förhållandet till kyrkorna i missionsländerna har liknats vid förhållandet mellan föräldrar och tonårsbarn. Förr eller senare måste föräldern träda tillbaka. Men när är rätta stunden inne? Båda parter vill och vill inte släppa taget.

På senare år har flera ungdomar besökt missionsländerna under kortare perioder. Säkert har de tagit intryck med sig hem. Kanske befinner vi oss i ett skede då impulserna kan börja flöda från missionsfälten till det ”gamla” missionssällskapet. Det pågår väckelse i Etiopien just nu.

I hemlandet har BV också missionerat (eller ”evangeliserat”, vilket enligt en lärare i grekiska är ett omöjligt verb). Män i slitna kostymer har rest runt med tåg, bil, motorcykel, hästskjuts, cykel eller gått miltals till fots. Det har utlysts predikan i hem, bönhus, tält, skolsalar, missionshus och på ålderdomshem, vardagar som söndagar. Förmodligen var det så, att de första generationernas predikanter ställdes inför större uppoffringar än vi ställs inför i dag. Men verksamhetsformerna är i princip desamma: månadsturer i hem och missionshus, predikan och möten på helgerna, tältveckor under somrarna. Ungdomsdagar förekom inte den första tiden. Men efter det att ett visst traditionalistiskt tänkande gett vika prövades denna nya form, till rik välsignelse.

De som betraktar BV utifrån brukar imponeras av det barn- och ungdomsarbete som bedrivs. De fascineras av att påfallande många ungdomar engagerar sig i arbetet och står beredda att dela ansvaret med de äldre. Ett ämne till stor glädje och tacksamhet för oss BV:are bör vara att det har kunnat kallas åtskilliga unga predikanter de senaste åren. Arbetet har burit frukt. Om världen står och vi får leva kan vi frimodigt fortsätta att evangelisera i många år framåt. Må Gud ge frukten!

VAD ÄR EGENTLIGEN ETT ”SÄLLSKAP”?

Ordval kan alltid diskuteras. Sällskap låter ”out of space”. Men den bakomliggande tanken är mycket viktig. Axel B. Svensson har en gång formulerat fyra verksamhetsprinciper. I en av dem slår han fast att BV inte är något kyrkosamfund utan ett missionssällskap. Som sällskap kan BV fungera utan att den enskilde medlemmens kyrkosyn nagelfars. Det är vars och ens ensak om han är låg-, hög- eller t o m frikyrklig. I ett missionssällskap behöver relationen till Svenska kyrkan inte spela någon egentlig roll. Vi är inriktade på att verka för Kristi rikes utbredande. Punkt. Så menade Axel B. Svensson att det skulle kunna fungera.

Emellertid har det inte fungerat så. Vid mer än ett tillfälle har medlemmar i sällskapet velat göra sin kyrkosyn till allas. Uppslitande diskussioner om huruvida BV skulle bli en frikyrka eller inte har sargat många. Grupper av frikyrkoivrande predikanter har lämnat sällskapet tillsammans med sina familjer och meningsfränder. Enigheten i det väsentliga har tydligen inte varit nog som motvikt mot ett sådant handlande.

I KAMPEN FÖR LÄRAN

Ett teologiskt fenomen som har förekommit inom BV är strävan efter renlärighet i alla frågor. Även i ganska perifera frågor och frågor som är mycket svåra. En utgångspunkt för sådana tankar måste vara att det är möjligt för oss människor att nå klarhet i allt samt att det är Guds avsikt att så bör ske. Det är det kanske också, jag vet inte. Men det besynnerliga är att de som i detta avseende driver renlärigheten hårdast samtidigt är de som kraftigast understryker människans oförmåga i andliga ting, inte bara den naturliga människans utan också den pånyttfödda människans, hon som har Guds Ande. Här ligger sannolikt något av ett teologiskt huvudproblem just för BV. Det är därför som jag dristar mig att ta upp det. Strävan efter renlärighet ligger nämligen i mångt och mycket bakom de tendenser till splittring som visat sig. En biblisk och luthersk linje skulle kunna vara att skilja på den nya och den gamla människan (Bibelns terminologi) men inte tillräkna den nya människan så stora gåvor att hon skulle kunna nå klarhet i de förborgade tingen. (Till dem hör t.ex. predestinationsläran.)

SÅ PREDIKAR LEKMÄN

Frågan om fördelningen av lag och evangelium i förkunnelsen har stundom diskuterats mycket. En del menar att lagförkunnelsen är för svag i dag. Kanske har de rätt i det, kanske inte. Det råder i varje fall enighet om att lagens uppgift begränsar sig till att bereda marken för det som är större. En hustru lär ha ropat efter sin man när denne gav sig av för att predika: ” Hör du, Bror, glöm nu inte att upprättelsen är större än fallet!” Bra sagt! Man kan säga mycket om vår förkunnelse, ge den såväl ros som ris. En grundbult i vår identitet är att de flesta av oss som predikar är lekmän. Vi har ingen predikantskola, Var och en får, rätt förstått, vara självlärd i teologi och pedagogik. Ett par, tre gånger per år anordnas predikantdagar, som fungerar som någon slags fortbildning. Vår lekmannakår har ingen motsvarighet till prästers homiletiska utbildning. Å andra sidan är våra lekmän inte skurna efter samma mall. Det är visserligen predikans innehåll som är det väsentliga – och där är Skriften domare – men vi bör nog ödmjukt erkänna att lekmannaförkunnelsen kan ha sina svagheter. Hur uppfattas vår förkunnelse? Det är en viktig fråga som alla ansvariga kanske borde ställa sig oftare. Låt mig återge tre synpunkter, som jag fått del av. I somras fick jag prata med en kristen syster, som var med i våra sammanhang för första gången. Hon tyckte att våra predikningar var små underverk av fasthet och enkelhet på samma gång. Hon hade fått ta emot mycket av Herren, menade hon. Ett gott betyg, således. Å andra sidan kan en del av ”våra egna” tycka att predikningarna oftast är för teologiska. Var är tillämpningen på min situation i mitt liv? Kanske är det i synnerhet de unga som frågar så och som inte tycker sig bli ”berörda”. En tredje synpunkt är att förmaningsordet inte hinns med. Lag och evangelium upptar hela predikotiden, och så får åhörarna själva läsa sig till hur livet ska levas av en kristen.

ATT SAMVERKA MED ANDRA KRISTNA

Detta har varit och är en känslig fråga. Vi vill gärna känna gemenskap över gränserna, möta andra kristna i arbetet för Guds rike. Men kanske det inte alltid är förenligt med våra ståndpunkter i de viktiga trosfrågorna.

När det gäller att utåt hävda kristen tro bör vi samarbeta. Det kan handla om upprop, hänvändelser till riksdag och regering, manifestationer o dyl. (Ett exempel i vår tid är Linköpingsmötet och dess uppföljningsmöten.)

Större försiktighet har iakttagits när det gäller kallande av talare till våra egna sammankomster. Förutom egna predikanter har i princip endast rättrogna präster bjudits in. Denna regel har genom åren bekräftats med stor enighet av de olika organisationernas ledare och av BV.s årsmöten. Det kan finnas goda förkunnare inom många olika samfund, men att fira gudstjänst tillsammans med sådana skulle kunna ge signalen att vi nu accepterar deras samfunds läroståndpunkter. Man har alltmer börjat göra en åtskillnad mellan predikan och föredrag och tillämpa denna mera restriktiva princip på predikan. Gäller det föredrag kan talare från andra samfund ofta tillföra oss mycken god kunskap i ämnen som t.ex. skapelse – evolution, arbete bland utslagna, själavård etc. I allt väsentligt följer lokalföreningar dessa principer. Enstaka grupper tycker nog att det går för liberalt till. Andra anser verksamheten vara alltför konservativ. Det viktiga är att vi lär våra ungdomar att navigera klokt i de andliga farvattnen, dvs. navigera med stor försiktighet men dock navigera.

FÅ MEN INTE ENSAMMA

”Denna skatt har vi i lerkärl”, skriver aposteln. Med det menar han att han och hans kristna syskon inte är något stort i sig själva. Trots att de har skatten. Så bör det vara också för oss. Vi är inte enastående. Framför allt får vi inte tro att vi är de enda som har skatten. Till antalet är vi bara 4 667 stycken (enligt beräkningar av Nämnden för statsunderstöd till trossamfund, SST). Vi är alltså jämförelsevis ganska små. Men Guds rike i Sverige är större än Missionssällskap Bibeltrogna Vänner.

Thomas Nilsson
predikant, åhus