Gunhild Andersson, missionär i Kenya under åren 1959–98, besöker under tiden januari-april sitt andra hemland. Utöver ett fortsatt engagemang i missionsarbetet, med bl.a. punktinsatser i den Evangelisk-Lutherska Kyrkans i Kenya (ELCK) litteraturarbete, ger ett återbesök möjlighet att möta människor, som vittnar om en levande tro på Frälsaren – en tro som övervinner – i liv och död.
Gunhild Andersson, missionär i Kenya under åren 1959–98, besöker under tiden januari-april sitt andra hemland. Utöver ett fortsatt engagemang i missionsarbetet, med bl.a. punktinsatser i den Evangelisk-Lutherska Kyrkans i Kenya (ELCK) litteraturarbete, ger ett återbesök möjlighet att möta människor, som vittnar om en levande tro på Frälsaren – en tro som övervinner – i liv och död.
”Herre, du sådde ju god säd i din åker; varifrån har den då fått ogräs? … En ovän har gjort detta… Låt båda slagen växa tillsammans intill skördetiden.”
Vi känner igen orden ur Jesu liknelse i Matt. 13 angående Guds rike här på jorden. Så är det också nu i realiteten – i Sverige och här i Kenya. Ogräset visar sig inte bara i världsliga sammanhang utan också bland de kristna. Det finns dessutom inom oss, där det har god jordmån i vår onda natur.
Det har vid flera tillfällen skrivits om situationen inom ELCK. Hur ogräs som själviska intressen, girighet, orättrådighet m.m. fått rota sig och bära frukt i ledningen. Mycket har jag fått höra de veckor jag nu varit här. Det är djupt beklagligt. Ogräset tycks kanske förkväva den goda säden som såtts under åren. Men – nej! ”Det synes endast så. Guds rike står och skall bestå…” och missionens Herre sitter ännu vid styret och leder det tidvis så, att ”nederlag ofta är seger”. ”O, så må vi ej förtröttas att så ut den ädla säd! Senapskornet minst av alla, blir till slut ett skuggrikt träd.”
Ja, senapskornet växer, det har vi bevis för även nu. Kyrkorna fylls; Guds ord – den livskraftiga säden – sås ut. En av våra kristna här på Ogango sade häromdagen: ”Några av dem som tidigare hörde till församlingen, har lämnat oss för andra samfund, men – när en går, kommer två i stället.”
För ett par dagar sedan var en av pastorerna här på Ogango för att gå igenom manuskriptet till en andaktsbok på hans språk, kalenjin. Vi kom då också in på förhållandena inom kyrkan och de stora problem inte minst prästerna mötts av, då de inte fått ut sin lön på flera månader. Han sade då bl.a.: ”Om de här svårigheterna får göra oss mera beroende av Herren och så för oss närmare honom, då har det ju välsignelse med sig trots allt.” Så anförde han Mefibosets exempel – hur hans handikapp medförde att han fick bo i konungens stad, äta vid konungens bord.
Den goda säden bär frukt. Den såddes i Daniel Mechas hjärta – inte minst under hans studietid på missionens skola på Itierio under mitten av 60-talet. Han var en stilla, försynt elev, som skötte sina studier och hade högsta betyg i uppförande. Efter studietiden fick han lärarutbildning och senare tjänst i sin hemtrakt. Han hade genom dopet blivit medlem i vår kyrka och kom att tillsammans med sin duktiga fru, Peris, betyda mycket för församlingslivet på platsen. De fick uppleva motstånd och svårigheter från sjundedagsadventister och katoliker, men fortsatte troget att samla folk till kvinnomöten och gudstjänster. Så småningom fick de ett område att bygga en kyrka på och nu står denna i det närmaste färdig. Allt teglet har kvinnorna under Peris ledning tillverkat och bränt.
Sju barn har paret Mecha fått – duktiga, begåvade barn, som tycks gå i föräldrarnas fotspår i mycket. Två av barnen har nu tagit sina examina vid universitetet. Andra på väg.
För några år sedan erbjöds Daniel ett rektorskap, men då han förväntades ge pengar ”under bordet”, backade han ur. Som kristen kunde han inte handla så. Det innebar att han inte heller fick den löneförhöjning en sådan post skulle ha inneburet. Något senare fick han emellertid erbjudande om en kurs, som i förlängningen skulle ge honom en ännu högre lön. Det erbjudandet antog han på rättfärdiga grunder.
”Om de här svårigheterna får göra oss mera beroende av Herren och så för oss närmare honom, då har det ju välsignelse med sig trots allt.”
I höstas klagade Daniel över magsmärtor. En undersökning visade att han hade en stor cancertumör på levern. Vad som kunde tas bort, togs då. Hans tillstånd föbättrades något, men det var bara tillfälligt. Äldste sonen, Jared, är läkare. Han förstod allvaret i faderns tillstånd och delgav de närmaste vad som kunde förväntas. Så småningom flyttades Daniel hem till Nyamira för att vara omgiven av de sina under sin sista tid. Från Ogango for vi vid ett par tillfällen upp för att hälsa på honom. Han ville gärna vi skulle sjunga och läsa och han följde själv med i sångboken. Det var speciellt två sånger han ville höra: ”Tänk en sådan vän som Jesus” och ”Må intet i världen oss skilja”. Särskilt tyckte han om de två sista verserna av den senare sången.
Men se något mera på Jesus
och glöm vad du varit och är!
Din Frälsare heter ju Jesus,
de svaga i famnen han bär
Kom, Jesu, kom snart mig till möte!
Jag längtar och trängtar till dig
Jag längtar till ro i ditt sköte,
ro har icke jorden för mig.
Daniel var väl medveten om att hans sjukdom var obotlig. Jared hade tidigare bett en av sina vänner, en kristen läkare, tala med fadern om detta. På ett för folket här mycket ovanligt sätt hade Daniel sedan för familjen talat om hur han önskade sig begravningen. Ovan nämnda sånger skulle sjungas och så skulle det läsas Guds ord. Inga tal som berörde honom skulle hållas. Talen och vittnesbörden skulle handla om Frälsaren och evighetshoppet för Guds barn.
Lördagen den 22/1 blev Daniel sämre och flyttades över till sjukhuset i Nyamira. På söndagen bad han om nattvarden och den firades då i hans sjukrum. På måndagsmorgonen var vi där uppe, sjöng, bad och läste med honom. Han kunde då inte tala, men han förstod säkert vad som förehades. Han hade då ganska svåra smärtor. På kvällen kom så hembudet.
Följande eftermiddag besökte vi hemmet, sjöng och läste tillsammans med Peris och många andra besökare. Vi fick då också bl.a. träffa Jared som hastigast, när vi skulle köra hem. Han kom fram till bilen, tryckte våra händer och tackade för förbön. ”Nu har far övervunnit. Nu får han vila hos Jesus”, sade han med glädje i rösten. Här möttes man ingalunda av ”hedningarnas sätt att sörja”.
Det är vår bön att Peris och Daniels barn skall gå i sina föräldrars fotspår och så också en dag stå som övervinnare för Lammets blods skull.
När detta skrivs har begravningen ännu inte ägt rum. Troligtvis kommer minst tusentalet personer att närvara. Daniel var känd och uppskattad av många. Måtte detta tillfälle bli en stund då inbjudan till Guds rike når ut och många får förnimma något av vilken trygghet det är att få leva och dö innesluten i Herrens förlåtande nåd.