Hur leder Gud?

Det förekom att människor som sörjde hade en skål i vilken de lät sina tårar rinna ned. Nu vill David att Gud ska hålla fram skålen för hans tårar – det är ju Gud som låter det ske som sker! Men på samma gång är detta Davids trygghet. Han förstår inte varför Gud leder som han gör, men han håller fast vid att han är i Guds hand.

Det är en viktig fråga. Men den hör knappast till de frågor som nutidsmänniskan ställer. Enligt det tänkesätt som ligger i tiden rår människan sig själv. För somliga blir detta en utmaning, för andra är det nästan tvärtom, de upplever sig utlämnade – kanske därför att de haft svåra motgångar, eller därför att de har tänkt djupare.

Detta är nutidsmänniskans olycka – hon är bedragen, och hon bedrar sig själv. Det är en inbillning att hon kan reda sig på egen hand – i verkligheten är hon skapad till Guds barn, till att tro på honom och ha sin trygghet i honom. Det är ingen tillfällighet att den s.k. postmoderna människan öppet medger att hon är otrygg och osäker. Det är den verklighet som Jesus har målat i liknelserna om fåret som kom bort och sonen som gav sig iväg hemifrån (Luk. 15).

Men poängen i dessa liknelser är ju att Gud vill hjälpa sina barn att komma hem. Han kallar dem att vända om. Och de som följer hans kallelse, dem leder han. Ända hem.

 

I DEN OUTGRUNDLIGES HAND

Men hur leder Gud? Det är frågan från oss som vill att han ska leda oss. Och den kan bli som ett rop ur djupen: ”Var är nu Gud?”

Visst – det kan gå långa tider då vägen tycks vara jämn och det går oss väl. När våra vänner eller bekanta frågar: ”Hur är det?” kan vi spontant svara dem: ”Tack, det är bra.” Vi har hälsa. Vi blir bevarade från olyckor. Så kan det vara långa tider. Och just därför att vi liksom vant oss vid att ha det så, är vi inte rustade för det svåra när det kommer. Det gäller oss i Västerlandet och särskilt vår egen generation. Vi är inte rustade för det svåra.

Men det kommer. Såsom när läkaren säger: ”Det kan vara cancer, vi måste operera.” Eller när en sjukdom tycks gå över i ett handikapp. Eller när det händer en olycka. Då känns det som om tillvaron rasar. Vi blir små, osäkra. Också i förhållande till Gud. Då kommer frågorna: ”Varför har det blivit så här?”

På sådana frågor har vi inget svar. Det får vi lov att erkänna. Också när vi kommer hem till familjen som drabbats. Vi kan få för oss att vi som kristna genast skall kunna säga något. Men vår närmaste uppgift är att vara där och dela det svåra med dem. Vi behöver inte vara rädda för att erkänna att vi inte förstår det som hänt. Vi behöver inte ta till fraser. Vi får ärligt medge att vi inte kan förstå.

För så är det. Ofta leder Gud på ett sätt som vi inte förstår. Det är som det står i Jesajas bok: ”Ja, du är sannerligen en outgrundlig Gud, du Israels Gud, du frälsare” (Jes. 45:15). Men underligt nog hjälper det oss att se detta. För det innebär att vi – också i det svåra – är i Guds hand. Vi förstår inte varför han leder oss som han gör. Men vi är i Guds hand!

 

”GUD HAR TÄNKT DET TILL GODO”

Det är detta vi ser i Bibeln. Josef är ett tydligt exempel. Han fick i sin ungdom vackra drömmar. Han uppfattade dem nog som en profetia från Gud – och så var det. Men det som han sedan fick uppleva var raka motsatsen till det han sett i drömmarna: han blev gripen av sina egna bröder, han blev bortförd till ett främmande land, han blev såld till slav. Säkert undrade han:” Vad är detta? Varför blir det så här? Var är nu Gud?”

Men läser vi noga upptäcker vi något mer – att Gud var med Josef medan det var så svårt. Gud var med honom när han var slav, ja, t.o.m. i fängelset var Gud med och välsignade Josef. Det märkte han, därför fortsatte han att tro på Gud. Han kunde inte förstå Guds ledning, men han visste att Gud var med honom.

Sedan – efter många år, när han blivit Faraos minister och kunnat rädda sin far och sin släkt ned till Egypten – förstod han hur Gud haft sin hand i alltsammans. ”Ni tänkte ont mot mig”, sade han till bröderna, ”men Gud har tänkt det till godo för att låta det ske som nu har skett, och så behålla mycket folk vid liv” (1 Mos. 50: 20).

Gud leder – men hur han leder är ofta fördolt för oss. Därför har de fromma både frågat och klagat. Så var det med Abraham, när han fick vänta så länge. Han klagade för Gud: ”Jag går ju barnlös bort… Mig har du inte givit någon livsfrukt.” Så var det för David, som väl hade blivit smord till kung men i åratal fick leva som en flykting undan Saul och måste gömma sig i grottorna ute i öknen. Några av hans psalmer har kommit till under dessa år. De är fulla av klagan. Men – låt oss lägga märke till det – det är till Gud han riktar sin klagan. För han vet att han är i Guds hand.

När fruktan kommer över mig, sätter jag min förtröstan till dig.
Du har räknat min flykts dagar Samla mina tårar i din lägel, de står ju i din bok (Ps. 56:4,9).

Det förekom att människor som sörjde hade en skål i vilken de lät sina tårar rinna ned. Nu vill David att Gud ska hålla fram skålen för hans tårar – det är ju Gud som låter det ske som sker! Men på samma gång är detta Davids trygghet. Han förstår inte varför Gud leder som han gör, men han håller fast vid att han är i Guds hand:

Det vet jag att Gud står mig bi. Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord, med Herrens hjälp skall jag få prisa hans ord (v. 11).

 

EN HEMLIGHET – GUDS NÅD ÄR OSS NOG

Vi finner detsamma hos aposteln Paulus. Han berättar om hur han fått ”en törntagg i köttet, en Satans ängel”, som skulle slå honom i ansiktet. Tre gånger har han bett till Herren, att den skall vika från honom. Men Gud har svarat: ”Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet” (2 Kor. 12:7 ff).

Här ser vi hur vi ska göra när något svårt kommer över oss. Vi får be Gud att han hjälper oss. Vi får ta fasta på att han uppmanat oss att be och lovat att höra oss. Vi får kontakta våra vänner och be dem ta del i bönen. Vi får be, ivrigt och uthålligt. Och vi kan bli underbart räddade. Då får vi tacka honom och prisa hans namn.

– Men om det inte blir så? Om det svåra fortsätter? Om vi anar: ”Nu är det så här”? – Då står det ändå fast att vi är i Guds hand.

Och – när vi är i Guds hand kan det svåra inte skada oss. Det är detta som aposteln – i ett slags triumfartad glädje – vill att vi ska dela med honom: ”Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? (– – –) Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Kanske trångmål? Eller ångest eller förföljelse? Eller hunger eller nakenhet? Eller fara eller svärd? (– – –) Nej, i allt detta vinner vi en härlig seger genom honom som har älskat oss” (Rom 8:31, 35 ff).

Här är en hemlighet. Det har skett något med lidandet och döden. Jesus har varit där! Han har varit i lidandet och gått igenom det. Han har varit i döden och gått ut ur den. Han har förvandlat det svåra. När vi är i honom, kan det inte skada oss. Vad som än händer vet vi att ”för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans rådslut” (Rom. 8:28).

Gustav Börjesson, prost, f.d. kh kyrkoherde, Björketorp