Vi lever i dödens betongbunker. Generation efter generation av människor har sökt en utgång – trevat med blodiga fingrar längs skrovliga väggar – utan att finna någon. Alla har dött under sitt sökande. Ständigt nya gravar har grävts. Filosofer och poeter har sökt en sanning – en nyckel – som kunde låsa upp dörren. Men ingen har lyckats.
För att göra tillvaron drägligare har konstnärer smyckat dödens betongbunker i färger och toner – fantastiska konstverk för öga och öra. Men de dog alla utan att finna utgången. Tankarna de tänkte och verken de utförde har en storhet som låter oss ana att utanför tillvarons skrovliga väggar finns något annat – en värld av ljus och skönhet. Det har sporrat andra till nytt sökande. Men vägen ut har ingen funnit.
Några har resignerat. Det kanske rent av inte finns någon väg ut ur vår tillvaro… Det blå valv som vi ser välva sig över oss är ju bara en chimär. Där utanför drunknar varje tanke i kosmiska djup. Dödens betongbunker öppnar sig mot oändligheten. Ateisten blickar ut i universums tomhet. Därifrån kommer inga svar, bara tystnad.
Det är tungt att leva så. De flesta orkar inte. Därför har andra tankar tagit form i dödens betongbunker. Det är inte inne att vara ateist i dag. I stället kan situationen för oss svenskar i dödens betongbunker beskrivas med ett citat från ett av världslitteraturens mest berömda tal, lätt travesterat: ”Svenskar, jag ser att ni är mycket religiösa, men ni tillber en okänd gud.” (Paulus på Areopagen i Athen omkring år 55).
En nyligen publicerad Sifo-undersökning bekräftar detta. Av tusen tillfrågade svenskar tror:
- 46% att det finns en högre makt, en ökning med 5% på 1 år
- 13% tror att det finns en personlig Gud, en minskning med 5% på 1 år
- 8% tror att det finns en personlig Gud och att Jesus är världens Frälsare
- 29%, mer än var fjärde svensk, uppger att han ber eller mediterar varje dag.
Dessa statistiska uppgifter (publicerade i Nya Dagen 14 och 26 april i år) visar att kristen tro inte ersatts av ateism eller av andra religioner, utan det har uppstått ett tomrum. Man tror på något mer otolkat, obestämt och diffust än förr. Man ber tydligen mer än man tror, men bön betyder inte längre knäppta händer och Fader Vår. Det handlar om att i sitt inre kommunicera med en förmodad yttre kraft. Tron blir då något mycket viktigt. Där har varje människa sitt koncept. Kändisar av alla slag tillfrågas om sin tro och svarar i allmänhet villigt att de tror på Gud, men med en rad personliga inskränkningar och tillägg. I tron på Gud är det inte Gud som är det viktiga utan tron. Men bön och tro – som psykologiska fenomen – öppnar inga dörrar i dödens betongbunker.
Människor har också mer allmänna och genomtänkta lösningsförslag på livskrisen i dödens betongbunker, alltifrån UFO till reinkarnation. Kanske skall en oidentifierad flygande farkost lyfta mig från dödens väntrum, eller skall jag återfödas till ett nytt liv utanför bunkerns ogenomträngliga murar. Om inte annat blir det väl ändå till sist en evig vila, nirvana, ett uppgående i gudomen, i alltet eller i intet.
Tankarna om livsfrågorna är många. Det kallas i dag pluralism. Det har blivit ett inneord. Förr uttrycktes samma sak med satsen: ”Var och en blir salig på sin tro.” Kanske det rent av är samma sak som: ”En ann är så god som en ann.” Bibeln har ett annat sätt att uttrycka sig. Den säger att bland människorna är det så, att ”var och en vill vandra sin egen väg”, och ”fridens väg (vägen ut ur dödens betongbunker) känner de inte” (Jes. 53:6, 59:7).
Jesus undervisar oss om detta i en liknelse. Han säger att det finns en port ut ur dödens betongbunker, men den är trång och det finns en väg som leder ut, men den är smal och svår att finna. Det finns också en bred väg med många resenärer, men den leder inte ut i frihet utan till fördärvet. En bred väg ger oss andra associationer än den gav Jesu första åhörare.
En bred väg har för oss många filer och på den färdas alla typer av fordon: gräddfilens limousiner, de goda medborgarnas välansade ekipage och de misslyckades rostiga kärror. Sådan är livsåskådningarnas autostrada. Var och en rusar fram genom tillvaron i sin takt och med sina förutsättningar. Men det tragiska med livsåskådningarnas autostrada är att den inte slutar i himmelen – inte ens gräddfilen. Det gör bara den smala vägen, säger Jesus – bara den.
Detta är frustrerande. Av allt Jesus sagt är nog exklusiviteten hos honom det svåraste för en människa i dag: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern (ut ur vår tillvaros dödsbunker) utan genom mig.” Bland alla tankar i tiden är det bara en som är Sanningen. Bland alla vägar genom tillvaron är det bara en som leder rätt. Det finns bara ett liv som har övervunnit döden.
När vi kristna säger detta blir det storm omkring oss. Vi är arroganta. Det är andligt högmod att hävda sådant. Det är brist på respekt för andra. Det är provocerande. Reaktionerna är förståeliga. Det måste sägas i stor ödmjukhet och kärlek.
Men varför kan vi vara så säkra? Är det inte risk att även vi kristna hänger oss åt önsketänkande? Nej, Jesus är grunden för vår tro. Han är inte bara ord utan också handling. Han korsfästes en fredag morgon kl. 9 och dog på eftermiddagen kl. 15. Han begrovs före kl. 18. På söndag morgon var graven tom. Han levde!
I dödens betongbunker – i vår tillvaro – har det hänt något oerhört, något alldeles enastående. Dödens bunker har träffats av ett pansarskott. Det kom utifrån. Ingen inne i bunkern hade resurser för ett sådant skott. Det skedde den första påskmorgonen. Dödens bunker fick en reva i sitt pansar. Genom den väller en flod av evigt liv och ljus in i dödens väntrum. Det går plötsligt en väg, en banad väg, en farväg, en helig väg ut ur dödens betongbunker. Genom Jesu uppståndelse har evighetslivet sprängt sig en väg in i vår dödsmärkta värld. Det är oerhört! ”Det går en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem.”
Jesu uppståndelse är grunden för vår tro. Det är en historisk händelse, styrkt av många vittnen. Det finns bara en som har övervunnit döden, bara en grav i vår tillvaro som verkligen är tom. Jesu uppståndelseliv är den nya verkligheten. Pluralismens och relativismens många skott mot dödens betongbunker är bara blindgångare. De öppnar inga vägar.
Jesus låg verkligen innesluten i klippgraven nedanför Golgata från långfredagen till påskmorgonen. Det var en dödens betongbunker det också. Men han stiger ur den, går genom den hårda klippan. Visserligen är stenen bortvältrad, men det är för vittnenas skull, för vår skull.
På påskmorgonen sprängs alla gränser över tid och rum. Jesus är segraren, befriaren, förlossaren, som försonat alla de instängdas skuld. Nu går hans segertåg ut i fem världsdelar, till varje plats och tid där hans död och uppståndelse proklameras. Där vill han bo och dela med sig av det evighetsliv som bara han äger. Han gör inte halt ens inför den enskilda människan. Därför står han just nu inför dig, du dödsdömda människa. Han vill bo hos dig och ge dig – vad ingen guru i världen kan ge – syndernas förlåtelse och uppståndelselivets fullhet. Dödens betongbunker har en dörr. Den är vidöppen!
Det finns en Väg – Vandra den!
Det finns en Sanning – Tro den!
Det finns ett Liv – Lev det!
Rune Gustavsson, predikant, Lund