Den oevangeliserade världen krymper
I WMPL Newsletter 2/01 skriver den amerikanske missionsdirektorn Chuck Lindquist att antalet onådda människor under år 2000 minskat med ungefär fyra miljoner. 1 630 miljoner har ännu inte nåtts av evangeliet. Men många dör utan att vi hinner nå dem. Lindquist menar att det kunde se annorlunda ut om vi prioriterade missionsuppdraget. Han avslutar med orden: ”Sorgligt nog kommer de onådda inte att vänta på oss hur länge som helst. De dör. De som aldrig hört evangelium dör till ett antal av 13 miljoner varje år. Det betyder 36 000 om dagen eller 100 personer under den tid det tar dig att läsa detta avsnitt. Vi är nästan ifatt. Är det tillräckligt, tycker du?”
Vi bör påminna oss Paulus ord: ”Och hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra om ingen predikar?” Rom. 10:14.
Utan gemensam värdegrund
Artiklar nyligen i Dagen (13/3) och Kyrkans Tidning (nr 7) visar att vidskepelsen lever och frodas i Sverige. Det är forskaren Sven-Eric Morhed som i en doktorsavhandling påvisat att många svenskar tror på övernaturliga fenomen, spiritism, astrologi, tomtar och spöken. 17 procent tror att människor kan gå igen som spöken, 13 procent tror att en människas personlighet beror på vilket stjärntecken hon är född i, elva procent tror att en maskot kan ge verkligt skydd och tio procent kan tänka sig att uppsöka ett medium eller delta i seanser. Samtidigt minskar antalet personer med en traditionell kristen världsbild i Sverige.
Egentligen är resultaten väntade. I en kultur utan Gud frodas relativism och allehanda vidskepelse. Även på andra sätt märks det i dag att samhället saknar en gemensam kristen värdegrund. Christian Braw uppmärksammar detta i en debattartikel i Dagen (16/2): ”Frågan om en gemensam värdegrund har blivit akut viktig för det svenska samhället. Företeelser som huliganism och nynazism visar tydligt var man hamnar utan värdegrund.” Utan en gemensam uppfattning av det goda faller en kultur och ett samhälle sönder.
Liknade frågor ställer sig oväntat Aftonbladets ledarsida 3 mars. Med tanke på hysterin kring galna-ko-sjukan konstaterar man att många känner förvirring och förlamning. Man undrar: ”Hur har vi människor handskats med livet egentligen? Vem ska vi lita på? Köttkrisen i Europa är en ekologisk och ekonomisk kris, men också en existentiell! Undergångsstämningarna sätter demokratin och människors tillit till samhället på prov.”
Ja, kan man lita på en demokrati och ett samhälle utan värdegrund? Vem kan man lita på? Braw konstaterar i den nämnda artikeln att den svenska grundlagen säger att all offentlig makt utgår från folket, vilket är en konstruktion som bygger på föreställningen om människans godhet. Folket sätter sig i Guds ställe och tror sig kunna avgöra vad som är gott och ont. Nu märker människor att den föreställningen inte håller och att samhällets grund rämnar.
Men var kan vi då söka en hållbar gemensam värdegrund? Braw menar att vi kristna bör komma med svaret! Han hänvisar till dokumentet Grund och gränser II som gavs ut i samband med Linköpingsmötet i oktober år 2000. Utifrån det skriver han: ”Det finns verkligen en sanning. Den sanningen har en fast grund, som är Gud själv. Kring den sanningen finns gränser, och utanför gränsen finns endast halvsanning eller lögn.” Vår gemensamma värdegrund går inte att finna i tanken på människors godhet – det är en falsk föreställning. Men genom att tillägna oss trons grundinsikt, att ”Jesus är Herren”, med dess gränser och konsekvenser, finner vi en hållbar gemensam värdegrund. Den kan vi lita på.
Med uppdrag att rekrytera Ordets förkunnare
I Kyrka och Folk (nr 8) intervjuas Bengt Birgersson, som har börjat en ny tjänst med uppdrag att främja rekrytering och utbildning av Ordets förkunnare. Det är en mycket angelägen uppgift han går in i – utan uppmuntran och vägledning avstår många unga bibeltrogna i dag från att läsa teologi, eftersom möjligheterna att bli prästvigd i Svenska kyrkan verkar stängda. Det är därför ett gott initiativ att Peter Isaac Beens Utbildningsstiftelse, som bl.a. driver Församlingsfakulteten, nu inträttat en missionssekreterartjänst med målet att ge nya Ordets förkunnare åt Kristi kyrka.
Bengt Birgersson tar gärna emot kallelser att komma ut och besöka församlingar och organisationers sammankomster till samråd och att tala om det som gäller Guds rikes framtid i Sverige (tel. 031-22 42 94). Och genom förkunnelse och själavård hoppas han att Guds kallelser skall väckas.
På frågan hur de som utbildas ska komma ut i tjänst och bli prästvigda, svarar han: ”Det är inte min direkta uppgift. Å andra sidan är tanken att jag ska vara en förbindelselänk mellan fria organisationer och studenter och jag hoppas att jag ska kunna ta med mig studenter ut på predikoresor till olika sammanhang. Jag gläder mig åt de gudstjänstgemenskaper (ibland även kallade ’koinonior’, red anm) som växer fram på olika håll och där jag hoppas att några ska kunna få en uppgift.” Han hoppas också på att fler kan bli prästvigda i exempelvis lettiska kyrkan. Vad det annars gäller prästvigningsfrågan hänvisar han till att det snarare är en uppgift för Svenska Kyrkans fria konsistorium, tillsammans med de olika organisationer som står med i kyrkokampen.
Konsistoriets uppgifter utökas
I nr 10 av Kyrka och Folk intervjuas den nya ordföranden i Svenska kyrkans fria konsistorium, Sture Hallbjörner. Konsistoriet är bildat av Kyrklig Samling och består av personer som representerar de olika sammanhang som står med i kyrkokampen. Det kom till 1997 för att på evangelisk-luthersk grund pröva, godkänna och stötta kandidater som erfarit en Guds kallelse till präst, men som Svenska kyrkans biskopar vägrat att erkänna bland annat p.g.a. ämbetsfrågan. Sex prästkandidater har prövats och godkänts.
Nu avser konsistoriet också att erbjuda andlig tillsyn av de gudstjänstgemenskaper (”koinonior”) som växer fram i Sverige. På frågan om varför det behövs fler gudstjänstgemenskaper svarar Sture Hallbjörner att många kristna i dag inte känner sig önskvärda i sina församlingars gudstjänstliv, om de inte bejakar Svenska kyrkans avsteg från Guds ord. ”Guds ord uppmuntrar tydligt dessa som är som främlingar i sin egen kyrka att inte ge upp sin tro. För att kunna vara trogna bildas gudstjänstgemenskaper inom Svenska kyrkan, då man inte vill lämna kyrkan och bilda någon ny.”
På frågan om vad som är viktigt för framtiden säger Sture Hallbjörner först att en avgörande sak är att de som betjänar Guds folk förkunnar ett rent och klart evangelium. ”Min andra önskan gäller både enskilda och gudstjänstgemenskaperna: mission. Gud kallar oss inte till att gräva ner vårt pund eller bevaka vårt revir och nöja oss med den krympande skaran. Vi måste se vår uppgift att i vårt land driva en inre mission.” Det är i linje med dessa intentioner som konsistoriet vill verka.
Konsistoriets preses är biskop Bertil Gärtner. Ny arbetande ordförande är Sture Hallbjörner. Göran Giselsson (ordinarie) och Anders Månsson (suppleant) representerar sammanhangen bakom Till Liv. Kandidater som examinerats är Anders Appelqvist, Per-Anders Grunnan, Hans Jönsson, Stefan Nyholm, Magnus Olsson och Ingemar Andersson.
En avgörande strid
I Göteborgs Stifts-Tidning (9/3) skriver Patrik Toräng om en bok som har haft stor betydelse för de förslag till ny evangelie-, hand- och bönbok för Svenska kyrkan som nyligen varit ute på remiss, fram till första april. Boken heter Gud bortom genus och är skriven av den amerikanska feministteologen Gail Ramshaw. Den belyser de teologiska förutsättningarna bakom ett s.k. ”inklusivt språk” vilket innebär att ord som ”Herre”, ”Fader” och ”konung” inte bör brukas om Gud, eftersom de inte stämmer med dagens jämlikhetsideologi. Bokens kristendomsförståelse har varit vägledande för dem som arbetat fram förslagen till de nya böckerna.
Ramshaw menar, enligt Toräng, att Bibeln blott återger människors uppfattningar om Gud, färgade av den kulturella miljö som Bibelns författare levde i. Hon talar om konservativa lutheraner som tror att Bibeln är Guds uppenbarelse och anmärker att dessa naturligtvis inte kan dela hennes kristendomsuppfattning, men menar att de tillhör ett utdöende släkte.
Med denna grundtanke tar hon bara fasta på sådant i Bibeln som hon finner godtagbart i vår tid. Kärnan i kristen tro blir för Ramshaw följande: ”Kärnan i den kristna traditionen har karakteriserats av en deklaration om den jämlikhet som ges i dopet. [– – –] Skriften återspeglar urkyrkans kamp för att vidmakthålla den i dopet grundade jämställdheten mellan könen, samtidigt som de kristna själva levde i en androcentrisk (= mansfixerad) kultur och använde ett androcentriskt språk.” Toräng kommenterar: ”Den nåd som ges i dopet, ja målet med hela kristendomen skulle alltså vara en deklaration om jämlikhet!” Kristendomens kärna skulle alltså utgöras av den moderna jämställdhetsideologin.
Förslaget till nya böcker har tagit ett första steg mot att förändra kyrkans tro i Ramshaws anda, bort ifrån biblisk troslära. Förslagsställarna verkar vilja ta fler steg så småningom. Men det vore illa redan om det första steget blir verklighet. Men det är många som reagerar.