Svenska folkets gudstjänstvanor
Under den sista helgen i september 1999 gjordes en unik och mycket omfattande kartläggning av gudstjänst- och andaktsbesök i Sverige. Det är Svenska kyrkans forskningsavdelning i Uppsala som bad alla Sveriges 6 500 organiserade religiösa grupper – kristna såväl som icke-kristna – att räkna antalet besökare under helgen. Nu är materialet sammanställt (Nya Dagen 8/5 ).
Undersökningen jämförs med tidigare undersökningar och visar att gudstjänstbesöken i Sverige i stort sett har halverats under 1900 -talets andra hälft. Ändå går en halv miljon svenskar till en gudstjänst en vanlig helg! Jämfört med andra aktiviteter kommer kyrkobesöken på tredje plats, efter idrottsevenemang och dans, men före bio- och teaterbesök. Det är resultat som överraskade positivt på forskaren som lett undersökningen. Högst var kyrksamheten i Jönköpings län, 15,8 procent, medan den var lägst i Skåne, 4,4 %. Vid en internationell jämförelse är intresset för gudstjänstbesök relativt lågt i Sverige. I jämförelse med exempelvis England är besöken bara en tredjedel.
I storstäderna står invandrarreligionerna numera för en stor del av gudstjänstbesöken. Så har exempelvis islam fler besökare än Svenska kyrkan i Malmö.
45 procent av alla gudstjänstbesök gjordes i Svenska kyrkan (inkl EFS och Bibeltrogna Vänner), 36 procent i Frikyrkorna. Övriga besök gjordes i kristna invandrarkyrkor eller hos icke-kristna religioner. Cirka 3 000 besök registrerades hos Bibeltrogna vänner den aktuella helgen, 13 000 (inklusive samarbetskyrkor) hos EFS.
Gardells evangelium
På sistone har författaren och estradören Jonas Gardell ofta talat i kyrkliga sammanhang. Han har också predikat i TV-gudstjänster. Och många som lyssnat har varit begeistrade. Han bemästrar verkligen retorikens konst, men som väl är har många genomskådat hans budskap. Trots att han flitigt använder Bibeln under sina framföranden predikar han en falsk lära. Birger Thureson på Nya Dagen (20/3 ) kommenterar Gardells TV-predikan och skriver att det var en briljant uppvisning i retorik, men också i teologisk relativism. ”Lyssnarna fick veta att Bibeln är historiens arkivlåda fylld av divergerande gudsbilder. Det är bara att välja vad som passar. Den som vill vara kristen har i första hand att välja mellan en vred Gud och en barmhärtig Gud.” Thureson kommenterar riktigt Gardells budskap: ”Där han ser två bilder ser Nya testamentet en: Guds vrede och Guds nåd utesluter inte varandra, de är två sidor av en verklighet – korsets och försoningens verklighet. Och där Gardell ser ett enda reaktionsmönster – älskar Gud syndaren måste han väl också älska synden – skildrar Nya testamentet två. Gud älskar syndaren men bekämpar synden.” Gud kan inte om han är kärleksfull se mellan fingrarna på synden, som förstör och bryter ner hans skapelse. ”Med väckelsepredikantens glöd berättade Jonas Gardell för TV-gudstjänstens deltagare att Jesus välkomnade horor och tullindrivare till sitt rike utan att fästa något avseende vid deras livsstil. Han välkomnade även deras synd. Här får jag inte Gardells evangelium att gå ihop med de fyra evangelisternas. Till äktenskapsbryterskan säger Jesus: Gå, och synda inte mer. När tullindrivaren Sackaios möter Jesus drar han den korrekta slutsatsen att den som vill leva i Jesu efterföljd måste lägga av med ekonomisk brottslighet. Han är omsluten av Guds kärlek, hans onda gärningar är det inte. Han gör därför upp med synden i sitt liv.”
Ny missionsföreståndare i EFS
I sommar får EFS en ny missionssekreterare, som är organisationens högste tjänsteman. Styrelsen har utsett Anders Sjöberg, teolog och lärare på Johannelunds teologiska högskola i Uppsala. Många i EFS ser positivt på utnämningen och förväntningar finns på att han kommer att stärka EFS klassiska profil. På EFS hemsida svarar han på några frågor och talar om att ”på nytt betona Kristus som centrum”, och ”en utmanande förkunnelse om innebörden i Kristi korsdöd”. Till Nya Dagen (10/4 ) säger han att han också vill ”verka för en förnyelse av förkunnelsens plats i gudstjänsten och ge mer rum för själva utläggningen av bibelordet.”
Insedd sanning och samvetet
I SPT (nr 17–18 ) återges det svar som kyrkoherde Tord Nordblom, dekan i Svenska Kyrkans fria synod, gav inför domkapitlet i Göteborgs stift vid en behörighetsprövning inför kyrkoherdestjänsten i Kungälv. Frågan gällde hans beredskap till samarbete med kvinnliga präster. Svaret är ödmjukt men tydligt – som kristen måste han följa sitt samvete, bundet vid Guds Ord tills någon kan övertyga honom att han förstått Bibeln fel. Hans vilja att söka sanningen, och beredskap att stå för insedd sanning också i handling, är viktig för varje kristen att tillägna sig. Tro och gärningar, övertygelse och handling måste höra ihop – även då det är svårt och möter motstånd. Vi citerar ur slutet av Nordbloms svar på domkapitlets fråga där han förklarar sin inställning att inte samarbeta med kvinnliga kollegor i gudstjänsten:
”Min handlingsberedskap är sådan att jag i allt vill försöka handla i konsekvens med min tro. Därvidlag brister jag på många punkter, men det är min viljeinriktning.” Han poängterar att i synnerhet det som sker i gudstjänsten måste vara ett uttryck för vår bekännelse, och fortsätter: ”Jag tror, att jag, mer än de flesta fått anledning att fundera och rannsaka mig inför de här frågorna, eftersom jag tillhör ledarskapet i Svenska Kyrkans fria synod. Jag vill i varje nu försöka följa min samvetsövertygelse. Jag är och har hela tiden varit beredd att ompröva mitt ställningstagande, och jag är även i framtiden beredd att föra sakliga samtal, lyssna till argument, bearbeta min egen uppfattning och som konsekvens av det också modifiera mitt handlingsmönster. Om eller när, Gud eller människor, låter mig förstå att jag har haft fel, hoppas jag att jag har så pass mycket civilkurage att jag också är beredd att ompröva mitt handlande, även om mina nuvarande vänner inte förstår mig. Till dess hoppas jag att jag har så pass mycket mod att jag står fast vid det jag tror på. Det finns alltså en handlingsberedskap hos mig att i alla delar samverka och samarbeta med kvinnliga kollegor, förutsatt att jag blir övertygad om att det är det rätta. Det är vad jag kan säga om framtiden.”
Han säger också att då vigningslöftet ”att stå fast i Kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds Ord så som det är oss givet i den heliga skrift…” kommer i konflikt med löftet ”att följa kyrkans ordning”, så har löftet om att följa kyrkans tro högre prioritet för honom än lojaliteten med kyrkans ordning.
Vårtecken i Andens rike
Kyrkoherde Fredrik Sidenvall skriver i en läsvärd artikel i Kyrka och Folk (nr 19 ), om vårtecken i Andens rike. Ett av de vårtecken han ser är en ny berättigad stolthet över den lutherska bekännelsen, en attityd till bekännelsen som han hoppas skall sprida sig: ”Vi måste återupptäcka rikedomen och glädjen i vår egen bekännelse. En individ som ständigt tar emot intryck av andra men som inte har utvecklat en egen identitet blir sjuk i längden. På samma sätt hör det till det andliga friskvårdsprogrammet för vår kyrka att vi på nytt söker de bärande strukturerna i läran om rättfärdiggörelsen genom tron, om Skriften som högsta norm, om sakrament och ämbete.
Till de glädjande vårtecknen hör att en sådan process tycks vara på gång. Jag ser den bland unga män som studerar teologi bl.a. på Församlingsfakulteten, men också i Uppsala och Lund. Jag har sett i USA och Baltikum att ortodox luthersk tro och kyrkoliv har slutat att be om ursäkt för sig själv och skyggt stå bredvid och beundra andra som leker. Den konfessionella lutherdomen har under de sista tio åren tagit stora steg framåt i världen. – – – Våra bekännelseskrifters författare skrev ju inte sina texter för att hävda en särmening utan för att uttrycka vad som är den bibliska, katolska och ortodoxa läran. Att vara övertygad om att den lutherska bekännelsen är det bästa och tydligaste uttrycket för den kristna läran som finns är faktiskt den enda ursäkten att hålla fast vid den. Den som kommit till den insikten kan med stor frimodighet och öppenhet dela med sig av sin tro till sökare, möta andra kristna i samtal, samverka i sådant där man är överens och lära av andra. Att denna andas barn nu träder fram här och var i Norden är onekligen ett vårtecken.”
Sidenvall fortsätter med att lyfta fram den betydelse de folkliga väckelsetraditionerna inom Svenska kyrkan har haft och alltjämt har för att bevara evangelisk-luthersk tro i vårt land. Han ser med förväntan på de gudstjänstgemenskaper (koinonior), på vår kyrkas bekännelses grund, som nu växer fram utan bundenhet vid den politiska makten. I detta sammanhang, skriver han, att ”de växande kontakterna mellan de bekännelsetrogna grupperna i Svenska kyrkan och dem som har bildat fristående bekännelsekyrkor också är glädjande och löftesrika vårtecken.”
En sak som bekymrar honom är att väckelserörelserna riskerar att isolera sig och värna de yttre uttrycksformerna lika mycket som läran. ”Mot den bakgrunden är det en glädjande och hoppfull sak när vår värld krymper och vi får kontakt med bröder och systrar runt om i världen. Då kan vi upptäcka att samma tro och samma liv kan komma till uttryck i olika former runt om i världen. I det perspektivet blir det också lättare att förstå andra bekännelsetrogna i den egna kyrkan som firar sin gudstjänst på ett annat sätt än man är van vid. Sakta men säkert växer det nu fram ett internationellt nätverk av bekännelsetrogna lutheraner. Det är ett stort vårtecken. Det berikar våra ibland allt för smala och begränsade traditioner och inspirerar oss till att undervisa och missionera med moderna medel och uttrycksmedel.”
RED.