Uppenbarelseboken – en svårtolkad skrift

 

Uppenbarelseboken är inte lätt att förstå. Tomas Bokedal hjälper oss att närma oss den på ett riktigt sätt. Läs gärna artikeln med Bibeln i din hand.

Är uppenbarelseboken bara svårbegriplig, skrämmande science fiction, eller är den rent konkret Bibelns sista bok om tidernas fullbordan? Tolkningarna av den bildspråkstäta profetian går vitt isär, även vad gäller det allra mest centrala; är det verkligen evangeliets Kristus, som möter i denna bok, eller är det något annat – ett framtidsscenario tömt på Guds kärlek?

DEN ”DRIVER KRISTUS”

Redan i inledningen till Uppenbarelseboken knyts starka band till kärnan i evangeliet om Kristus: ”Han som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod och som har gjort oss till ett kungadöme, till präster åt sin Gud och fader, honom tillhör härligheten och väldet i evigheters evighet” (Upp.  1:5). Kristus – Lammet – mottar här sådan ära och tillbedjan som endast tillkommer Gud. Han är den som sitter på tronen bredvid Fadern ( 3:21; 22:1, 3). Han är ett med Gud ( 11:15; 22:3f), den förste och den siste, världshistoriens Herre, den ende Guden ( 1:8, 17; 21:6; 22:13; jfr Jes.  44:6), som i tidernas fullbordan slutligen driver ut ondskans andemakter. Med den försoningsteologi som innesluts i namnet ”Lammet” (omnämnt  28 gånger) vågar vi därför på reformatoriskt språk om boken säga det enkla, att den ”driver Kristus”. Det slaktade lammet, som samtidigt är det segrande lejonet, lovsjungs med en ny sång: ” … du har blivit slaktad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag” ( 5:9).

BAKGRUND

Enligt kyrkofäderna Justinus Martyren och Irenaeus, som verkade under andra århundradet, var det aposteln Johannes som mottog och skrev ner Uppenbarelsebokens profetia. Johannes hade för bekännelsens skull ( 1:9) blivit förvisad till straffarbete i gruvorna på ön Patmos mot slutet av kejsar Domitianus regeringstid ( 81–96 e.Kr.; alternativt under kejsar Nero,  54-68 e.Kr.). Efter inledningen ( 1:1–8), Johannes kallelse ( 1:9–20) och sändebreven till de sju församlingarna, som berör det som nu är (kap.  2–3), behandlar huvuddelen av boken ( 4:1–22:5) framtiden, ”vad som måste ske härefter” ( 4:1).

Vid tiden för nedtecknandet ansågs boken därför på ett konkret sätt behandla den yttersta tidens händelser. Den tidiga kyrkan, representerad av bl.a. de tre kyrkofäderna Justinus, Irenaeus och Hippolytos, föredrog med en sådan bokstavlig utläggning av skriften också en litteral tolkning av profetian om tusenårsriket i Upp.  20. Man förstod den som ”en profetia om ett Kristi härlighetsrike på jorden före den slutliga domen och den allmänna uppståndelsen” (Olaf Moe). Senare i kyrkans historia, bl.a. hos kyrkohistorikern Eusebios (c:a  260– 339 e. Kr.) och i Svenska kyrkans bekännelseskrifter, intog man en mer  kritisk hållning till en alltför bokstavlig läsning av denna omdiskuterade profetia.

GENRE

Att Bibelns sista bok är en profetia överensstämmer väl med helheten: såväl gamla som nya förbundets folk lever i hoppet. Även kyrkan väntar på profetians fullbordan, Messias återkomst i härlighet.

Förutom profetia är Uppenbarelseboken också en apokalyps (= uppenbarelse; 1:1 ). Kännetecknande för den apokalyptiska skriftgenren, som även Daniels bok utgör exempel på, är bl.a. det symboliska bildspråket och detaljbeskrivningar av framtida händelser.

Ytterligare en litterär genre är kännetecknande för Uppenbarelseboken, nämligen brevets. Detta framgår redan i inledningen, där Johannes adresserar sitt budskap till ”de sju församlingarna i Asien” (kap. 2–3 ). Att de är just sju – talsymbolen för helhet och fullkomlighet – är betecknande. Adressaten är hela den världsvida kyrkan i alla tider, men också naturligtvis de sju mindreasiatiska lokalförsamlingarna och kyrkan under det första århundradet.

I detta spänningsfält mellan det universella och det lokala, det tidsligt och rumsligt begränsade, ligger en nyckel till bokens många bottnar och tolkningar. Uppenbarelseboken är skriven som en profetisk tröstebok både för sin samtids lokala församlingsförhållanden och för framtidens världsvida kyrka. Såväl en tidshistorisk (profetian uppfylld redan i den tidiga kyrkan), kyrkohistorisk (profetia om kyrkans historia), idealistisk (tidlös symbolisk profetia) som en futuristisk tolkning (profetia om den yttersta tiden) är ofta möjlig – exempelvis med avseende på de två odjuren, som söker likna Lammet, eller talet ”666 ” i Upp. 13 . Den futuristiska tolkningen torde dock vara den som tydligast svarar mot bokens syfte. Först vid tidens slut kommer gåtan kring odjurets tal och Antikrist att lösas.

BIBELANSPELNINGAR OCH BILDSPRÅK

En oumbärlig tolkningsnyckel till Uppenbarelsebokens symbolspråk är grundregeln att låta skrift tolka skrift; Uppenbarelsebokens 404  verser innehåller nämligen inte mindre än c:a 350  anspelningar på Gamla testamentet.

Gamla testamentets kompletterad av Jesu eskatologiska undervisning ger viktiga tolkningsramar. Anspelningar görs särskilt på profeterna Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Daniel och Sakarja, inte minst på Dan. 7  i avsnitten om Människosonen (Upp. 1:13; 14:14 ), världsrikena, som avlöser varandra, och odjuret, världsrikets siste härskare (11:7; 13:1 ff; 17:7–18 ).

Johannes ger dessutom själv några av de viktigaste tolkningsnycklarna. Den vitklädda skaran är de som har ”tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod” (7:13 f); den stora draken är satan, ”som bedrar hela världen” (12:9 ); och stjärnorna som kastas ner från himlen tillsammans med draken är änglar (12:4, 9 ).

TALSYMBOLIK

Den ständigt återkommande talsymboliken är också viktig för förståelsen. Tretalet är Guds tal (1:4 ) och fyrtalet skapelsens (7:1 ); sextalet, som inte riktigt når upp till fullkomlighetens  tal, är människans och ondskans tal (13:18 ).

Beträffande det fullkomliga sjutalet är bokens disposition byggd kring detta tal, som står för helhet, den helhet som Guds frälsningsplan kommer att ha uppnått med bl.a. de sju sigillens brytande (6:1–8:1 ), de sju basunerna (8:2–11:19 ) samt de sju skålarna med Guds vredesdomar (15:1– 16:21 ).

Talet tio eller 1 000  (10 x10x10 ) kan också stå för fullhet, exempelvis för att ange den oändliga skara troende genom tiderna som enligt en tolkning omfattas av de 144 000  i Upp. 7:1–8  (10 x10 x10 x12 x12 ). Siffran tolv är gudsfolkets tal, och tolv gånger tolv (144 ) kan då stå för gudsfolkets tal i alla tider.

DE SJU SIGILLEN, BASUNERNA OCH SKÅLARNA

Kapitel 6–16  intar en central roll för boken som helhet. Frågan är hur relationen mellan visionerna av de sju sigillen, basunerna och vredesskålarna ska förstås. Handlar det om en kontinuerlig serie av händelser, som leder fram till änden? Kommer sigillen, basunerna och skålarna i kronologisk ordning, ”överlappar de” eller är det samma händelser beskrivna utifrån olika perspektiv? Återigen går tolkningarna isär.

Den kronologiska tolkningen måste ändå sägas vara den rimligaste. Enligt denna följer visionerna kronologiskt på varandra med undantag för det sjunde ledet i föregående serie; det sjunde inseglet får därför sitt konkreta innehåll först i den följande synen av de sju änglarna med de sju basunerna.

GAMLA OCH NYA FÖRBUNDET

I egenskap av Bibelns sista bok låter Uppenbarelseboken det gamla och det nya förbundet smälta samman till en enhet, en tvåenhet. I kap. 21  kallas staden Jerusalem, som kommer ner från himlen, för Lammets brud och hustru; stadens portar, vid vilka namnen på Israels tolv stammar är skrivna, är öppna för alla folkslag; på stadsmuren står namnen på Lammets tolv apostlar tecknade. Vidare utgörs äldsterådet i kap. 4  ”tämligen säkert av de 12  stamfäderna och de 12  apostlarna, dvs. representanterna för Israel resp. kyrkan, som nu är förenade till ett” (Rune Söderlund). Föreningen av förbunden möjliggörs av Gud själv, historiens Herre, han som är ”A och O, Begynnelsen och Änden”, ”han som är och som var och som skall komma” (1:8; 21:6; 22:13 ).

Tomas Bokedal

Lärare på FFG, doktorand, Göteborg