Jakten på en förlorad verklighet

Dagens generation av unga vuxna, födda mellan mitten av 60-talet och mitten av 80-talet, har kallats för ”den tomma generationen”. Den är berövad tidigare generationers tro, ett meningsfullt förflutet och en hoppfull framtid. Många är som vilsekomna skådespelare på jakt efter en pjäs att spela med i. Vad känneteckar dem och deras sökande, och var finns anknytningspunkterna för att kunna öppna den unga generationen för det centrala i kristen tro – nåd och försoning? Till Liv har bett kyrkoherde Berth Löndahl att skriva.

Vem är gud? En gång var det själavårdens centrala fråga, att förstå Gud, vem, var och hur Gud är. I dag är det en förlorad fråga, ersatt av en annan: Vem är jag?

Hur skall man kunna veta? Vem finns att fråga? Vem har tid att svara? När femtonåringen befinner sig i sin identitetskris och speglar sin undran om sig själv mot föräldrarna, så brottas dessa med samma fråga. Också vuxengenerationen undrar: Vem är jag? Vad vill jag? Duger jag?

ATT FÖRSÖKA VINNA HELA VÄRLDEN

Det förvånar inte, insikten finns hos Jesus: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” I dag gäller mer än någonsin att vinna hela världen och människan vägrar inse att hon då förlorar sin själ, sitt jag, sin identitet i en glänsande såpbubbla av ”frånvaro av varaktiga övertygelser, brist på djupa relationer och verklig kärlek, begär efter spektakulära upplevelser, snabbare kommunikationer och ytligt självbekräftande känslor”. Detta skulle kunna vara en typisk kristen tolkning av samtiden, som visar hur illa det blir i en värld utan Gud, men det är ett citat från en kulturartikel om en av förra årets starkaste samtidspjäser i London.

Sådan är tillvaron i dag. De negativa begreppen är lätta att rada upp: ytlighet, bristande verklighetskänsla, relationslöshet, identitetsproblem, rastlöshet och flyktmekanismer, underhållningsberoende, upplevelsejakt, erotisering av relationer, omedelbar behovstillfredsställelse och tvånget att ständigt välja.

IDENTITETSKRIS OCH ÅNGEST

Patchwork identities (lapptäckesidentiteter) är ett etablerat uttryck för att vi ständigt måste erövra vår identitet, efter hand som vi byter social miljö – hem, arbete, kamrater, föreningsliv, affärskontakter, på sommarvistet eller under en krogkväll. Att ständigt tvingas bevisa vårt värde och göra oss synliga då vi försätts i nya sammanhang stressar och förytligar. Även om dokusåporna har nått sin kulmen, så svarar de mot ett dubbelt behov.

Dels en ängslan att inte vara synlig utan försvinna i massornas dunkel. Bakom dokusåpor och pratshower som Big Brother eller Jerry Springer ligger en exhibitionism, som endast är toppen av ett isberg – att synas och bli verklig: Jag har varit på TV, alltså finns jag. Att vara men inte synas har förbytts till sin motsats, att synas men inte vara.

Dels nyfikenheten. Trots att vi i städerna trängs ihop alltmer på en allt mindre yta, har vi mindre inblick i varandras liv. Vi ser ytan, inte vad som finns bakom de stängda dörrarna. Vad vi lämnar ut är endast det starka, lyckade, välmående. Generöst berättar vi om besöket på 5:th Avenue eller dykningen på Stora Barriärrevet, om favoritviner eller något fynd i en provencalsk by. Om sorgen, förlusten, svagheten och sprickorna i fasaden nämner vi inget. Sådant lever vi ensamma med för att inte falla utanför de lyckades skara. Dokusåporna ger en inblick i andras vardag där de, liksom vi själva, också petar näsan och spolar efter sig.

Till den yngre generationen hör även sensation seakers. Så kallas de som jagar den ultimata upplevelsen, gränsögonblicket av livskänsla. Typexempel är individualistiska extremsporter som fridykning, offpiståkning, bungyjumping, bergsbestigning men också många impulsiva våldsdåd. En tonårsmördare beskrev känslan av att med sin järnskodda klack krossa någons skallben och så reduceras till reflexer och impulser. Men att handla utan att tänka är att förvandlas från människa till djur, från medveten och ansvarstagande till instinkt och reflex.

DET GLÖMDA BEHOVET AV FÖRSONING

Åtskilliga nyare filmer, exempelvis Truman Show, Sliding Doors eller Matrix, leker med verkligheten. Vad är verkligt? Är allt en illusion? Många erfar en inre frånvaro; fiktiva upplevelser som vi gör på distans genom något fönster, TV-rutan, dataskärmen, bil- eller flygplansfönstret, bioduken, blir de starkaste. Där kastas vi känslomässigt hit och dit, kriser kommer och går under några sekunders förlopp. Varför skall det då vara mer komplicerat i verkliga livet?

Media tvingar på oss en glamorös värld där lyckan är en rättighet, vilket föder en annan samtidsångest, den att oavbrutet tvingas välja och då välja bort. Jag kan inte få allt, alla mina behov och viljor kan inte tillgodoses; tid  och ekonomi och människor och mycket annat begränsar. Vårt oavbrutna bortväljande i allt från valet av klänning till livspartner tillhör det som stressar mest. Att välja fel och se lyckan passera utan att kunna gripa den blir en tyst ångest.

Men under ytan finns också något annat, en ny längtan efter allvar. Vi är underhållna till döds men vem vågar ta den enskildes frågor på allvar: Vem är jag? Vem ser mig? Vem rannsakar mig? Skulden är det dolda problemet, ohyggligt påträngande men tystad. Då en värld, en människa besudlat sig finns ingen återvändo om det inte finns försoning. Kanske är det därför som vi i vår tid hämningslöst river alltfler tabun. Så dömer människan sig själv.

DET ENDA SVARET

Vad jag ovan skissat kan sammanfattas med att vår tid har lidit en serie förluster – av verklighet och djup, äkta kärlek och sanna relationer, allvar och sanning, hopp och tillförsikt.

Här har kristen tro svar. Frågan om mig själv är början till frågan om Gud, endast i mötet med honom får jag svar på dem båda. Men där blir jag också avslöjad, vilket går att uthärda endast om det finns försoning.

Risken för Kyrkan är att hon börjar spela på samma planhalva som samtiden, att hon erbjuder underhållning när det äkta söks, att hon speglar subjektiva och individualistiska värderingar när samhället behöver djupt grundade värden eller bjuder på andligt upplevelsemys i stället för allvaret ur vilket den sanna glädjen växer.

MÖT VERKLIGHETEN SJÄLV!

I evangelierna om Jesus råder glädjeträngsel, ty det är allvar i hans möten med människor.

Finansvalpen Sackaios blev genomskådad men drabbades av den stora glädjen i omvändelsen. Han försökte få en glimt av Jesus men fann att han själv var sökt.

Kvinnan i Sykar återfann sig själv i mötet med Jesus och gick iväg till ett liv som inte var förljuget. Utan äkta, helt, försonat. Ett liv taget på allvar.

I mötet med Jesus är det allvar. Så var det på Bibelns tid, så är det nu. Trons stammande ”ja” rymmer ett sådant allvar att man kanske vill dra sig ur, ty att närma sig Jesus är hotfullt, det är ett gränsögonblick av verklighetserfarenhet – att genomskådad tvingas sluta ljuga om mig själv. Några gav upp och upptäckte aldrig glädjen som spirar ur allvaret. Sann glädje gapflabbar sällan, den ler hellre, tåras, blir stilla i förundran, den målar inte över allt ruttet i våra livsbyggen utan vet att vi inte kan vara falska inför Gud. Men den vet också att det är försonat; den vilar vid korsets verklighet.

Just denna okuvliga äkthet, denna blottade nakenhet inför Herren, denna absoluta nåd, denna slutgiltiga försoning har vi att vittna om. Genom att leva som försonade gör vi försoningen synlig för dem vi möter. Därför, bort med all vår förljugenhet, bort med all vår ytliga präktighet, bort med rädsla och skam som bottnar i att vi inte tror Jesus om hans nåd! Om vi inte synligt vågar stå som fattiga syndare inför Herren, hur skall då de vi möter kunna känna igen försoningen?

Från en fängelsehåla skrev Paulus ett brev till Filippi, som fått smeknamnet ”glädjens brev”. Han tycks ha förlorat allt och är totalt oviss om vad som väntar nästa dag, frihet eller avrättning. Ändå tvekar han inte – vad han vunnit är oändligt mycket mer. Det rycker av glädje i gåspennan när han skriver: ”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er!”

För att skriva så måste man ha mötts av okuvligt allvar och absolut äkthet – av Verkligheten själv.

Berth Löndahl

KH, Bunkeflostrand