I sällskap med MBV:s missionssekreterare Roland Gustafsson besöker jag Eritrea en vecka i början av november 1998. En tidig morgon är vi på väg västerut ut ur Asmara, en välordnad och synnerligen prydlig huvudstad med c:a 300 000 invånare och fortfarande med omisskännelig italiensk prägel, för att under dagen köra den 91 kilo- meter långa, slingrande vägen till staden Keren, fram och åter.
I sällskap med MBV:s missionssekreterare Roland Gustafsson besöker jag Eritrea en vecka i början av november 1998. En tidig morgon är vi på väg västerut ut ur Asmara, en välordnad och synnerligen prydlig huvudstad med c:a 300 000 invånare och fortfarande med omisskännelig italiensk prägel, för att under dagen köra den 91 kilo- meter långa, slingrande vägen till staden Keren, fram och åter.
Rekordskörd
– I år blir det rekordskörd i vårt land, utbrister vår chaufför, musikläraren och missionären Barnabas Mebrahtu, själv född i Eritrea, men under många år bosatt i Sverige och Finland, samtidigt som han pekar på de skördmogna, gyllengula sädesfälten, som sakta vajar i den något svala bris som kommer från havet österifrån, från Röda havet. – De där molnen är ytterst ovälkomna, säger vår andre ciceron, prästen i Lutherska Kyrkan i Eritrea, qeshi (pastor) Eyasu Tesafye, en lång och gänglig man i trettiofemårsåldern. Och det är för att bärga skörden så fort som möjligt, som regeringen beordrat alla dessa ungdomar att bistå bönderna ute på fälten.
Enorma, gråvita cumulusmoln seglar upp på den djupblå himlen österifrån och överallt ser vi bönder hjälpta av ungdomar, som på traditionellt vis för hand idkar skördearbete. Ingen arbetslöshet här inte!
Alla har minst någon anhörig
Efter ett par tre mils behaglig asfaltresa, tar vi av från huvudvägen för att vid slutet av en ganska mycket skakigare färd göra ett kort besök i den lilla byn Dekemehare, där Lutherska Kyrkan har en församling med präst och kyrka. Då har vi passerat ett högt monument mitt i en muromgärdad gård, smyckad med diverse träd och blomsterrabatter. Sådana minnesmärken över stupade patrioter finns i praktiskt taget varje by i hela Eritrea, kommenterar vår chaufför, och de vårdas mycket ömt, för det finns knappast någon familj i detta land som inte har mist någon nära anhörig i det trettio år långa befrielsekriget mot Etiopien. Och så råder på nytt krigstillstånd mellan de båda brödrafolken, efter några år av goda och mycket vänskapliga relationer… Vi enas än en gång om att man inte kan sätta sitt hopp till människor.
Nybyggd moské
Nu skumpar vi in i Dekemehare. Byn, som till större delen består av typiska höglandshus med murade stenväggar och platta tak, är uppbyggd på en sluttning, och bilen kör rätt in på torget, som ligger längst ner. I ena ändan av detta skymtar den något fallfärdiga ortodoxa rundkyrkan och på andra sidan av den öppna platsen syns målet för vår färd – den också något medfarna och ”luggslitna”, svenskinspirerade evangelisk-lutherska kyrkan. Men längst uppe på krönet av sluttningen, högt över alla husen i byn, svävar en ny, magnifik och imponerande, gulgrön byggnad, som faktiskt riktigt lyser av självförtroende med sin höga minaret. Moskén som ni ser däruppe har byggts uteslutande med pengar från Saudi-Arabien, men här i Dekemehare finns ännu så länge inte särskilt många muslimer, förklarar pastorn på platsen, qeshi Fethawi Tekeste, när han efter att ha hälsat oss välkomna till sin by och kyrka, ser våra förundrade blickar vandra uppåt kullens topp.
Herdepsalmen
Under den efterföljande korta andakten i den lilla kyrkan, dit även några mycket gamla, shamma-klädda män infunnit sig (”Alla andra är och arbetar, eftersom det är tisdag förmiddag, barn och ungdomar i skola eller på fälten, de arbetsföra männen och kvinnorna antingen ute i skördearbetet eller i hemmen.”) sjunger vi några sånger, ber gemensamt samt blir av prästen påminda om budskapet i den 23:e Psalmen.
”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig, din käpp och stav de tröstar mig”, läser pastor Fethawi på tigrinja. Vilka ord! Vilken tröst! Efter att i prästens hus ha blivit undfägnade med sött te och nykokt potatis (!) och efter att ha tagit ett antal foton på stenhusen, på traditionell tröskning medelst oxar mitt på torget, på kyrkan och de äldste, samt inte minst på den storslagna moskén, är det så dags för oss att ta farväl och fortsätta de c:a sex milen västerut till Keren.
Storlagen Väg
Barnabas rattar oss säkert längs den ursprungligen italienskbyggda serpentinvägen, som vindlar sig ned från det eritreanska höglandet på c:a 2 300 meters höjd över havet till Keren (som faktiskt lär betyda just högland!), som ligger c:a 1 000 meter lägre. Vi passerar ömsom väldiga, svåråtkomliga dalgångar och ömsom otillgängliga, enorma bergmassiv, täckta av små förkrympta, torra akacieträd, eller snarare buskar, och ett och annat väldigt baobabträd.
– Ni förstår att det inte var särskilt lätt för de etiopiska soldaterna att få tag på gerillakämparna i dessa trakter, säger vår chaufför, och vår ciceron nickar stolt instämmande, och vi kan inte annat än inse hur rätt de har.
Etiopiska armén höll staden Keren ganska länge, men landsbygden behärskade de aldrig.
Vi har nu nått ner i botten på dalgången och vägen blir för omväxlings skull rak, samtidigt som den kantas av yppig och frodig växtlighet: stora, skuggrika sykomorer, fruktbärande mangoträd, väldiga buskage av lysande lila bougainvillea.
– Vi passerar nu Elabored, upplyser Barnabas. Ni kan själva se hur vackert här är. Här finns det vatten och mycket bördig jord, så det är därför det finns stora fruktodlingar på båda sidor om vägen. Det mesta blev förstört under kriget, men som ni ser har det vuxit upp nu igen.
Upptäckten i Keren
Efter en stund kör vi in i Keren, en ganska vacker stad med c:a 60 000 invånare. Vi passerar många fallfärdiga, gula byggnader, som ursprungligen uppfördes av italienarna, t.o.m. ett gult stationshus, som användes på den tiden då järnvägen från Massawa gick ända hit via Asmara! Annars ger staden intryck av att framför allt vara en muslimsk stad att döma av de många minareterna som sticker upp i skyn lite varstans.
Det är när vi ska äta lunch som jag upptäcker att jag saknar min kamera. Hur och var jag än letar – den finns helt enkelt inte. Och inte hjälper det att jag får bistånd i sökandet av mina medpassagerare.
Och så kommer jag plötsligt på den pinsamma och förargliga förklaringen: jag måste ha lagt den på biltaket när jag tog av mig tröjan på torget i Dekemehare i samband med att vi tog farväl av vännerna och alla andra nyfikna bybor som fylkades kring vår avfärd. – Så klantigt! Och så förargligt! Kameran går väl an att förlora, säger jag med grämelse, men filmen! Filmen är ju oersättlig. Trettiofem diabilder, tagna i Addis Abeba, i Zwai, i Asella, i Asmara och slutligen, ett par timmar tidigare, i Dekemehare, på folk och fä, på kända och okända, på nytt och välbekant, på helg och söcken.
Ja visst. De andra håller med.
Varför ändå inte be?
– En ny kamera kan du ju alltid köpa, men den gångna veckan av ditt liv, dokumenterad och bevarad i filmen, kan du aldrig få igen. Men jag tror faktiskt att du kan få tillbaka din kamera med film och allt, tröstar Barnabas.
Vi kör in och frågar på hemvägen!
Måste erkänna att jag inte hade särskilt stark tro på att detta skulle fungera. Kameran hade säkert gått sönder när den trillade från biltaket ned på den stentorra jorden! Så kanske några barn hittat den, och självklart hade de fingrat på knapparna, öppnat den och på så vis förstört filmen. Nej, den kameran fick jag nog allt säga adjöss till men varför ändå inte be till Gud att han gör så att ”undret sker”?
Tiden i Keren, besöket på Evangeliska Kyrkans skola för döva och den korta titten in i deras församlingskyrka (den näst största protestantiska kyrkan i Eritrea, enligt den lokale pastorn) kännetecknades av alla fina motiv som jag inte kunde ta kort av!
Åter I Dekemahare
Nåväl, på vägen hem svänger vi inom byn Dekemehare. Vi stannar till utanför ”byaffären”, där bilen tidigare på dagen stått parkerad i den sparsamma skuggan av ett spretigt akacieträd.
Barnabas och Eyasu frågar några något på tigrinja och en lång och animerad konversation utspinner sig. Vi förstår inget. Jag iakttar misstroget det hela fastän jag ju bett Gud att han ska ”skaffa fram” det förlorade objektet!
Plötsligt verkar det vara en liten flicka på fem–sex år som är fokus i utredningen.
Jodå, säger Barnabas på sin oklanderliga svenska, här finns en liten tjej, som har hört en äldre kompis, som just nu befinner sig i skolan, berätta att det var två killar i femton–sexton-årsåldern som tidigare i dag hittade en kamera här ute på torget. Jag ska bara gå och kalla på pastor Fethawi, så får han följa med oss till skolan. Han känner alla här.
Efter en stund kommer Barnabas tillbaka i sällskap med pastorn, som vi släpper av någon kilometer bort på väg mot Asmara, där skolan ligger.
Skörden Är Stor
Jag ska göra vad jag kan, säger han, och tar farväl av oss för andra gången samma dag.
På vägen hem till Asmara, får det hektiska skördearbetet på de gyllengula fälten mig att reflektera över det Roland nämnde i sin hälsning tidigare i kyrkan i Dekemahare, då han drog en parallell mellan de pågående skördeaktiviteterna längs vägarna och Jesu ord i Matteus 9:37‒38:
”Skörden är stor, men arbetarna är få. Bed därför skördens Herre, att han sänder arbetare som bärgar hans skörd.”
I ett nötskal situationen i detta fina lilla land. Och plötsligt känner jag något av ångest. Hur ska jag, som inte ens på allvar tror att Herren Gud kan återskaffa en borttappad kamera, en struntsak, kunna tro att han skulle kunna sända fler välbehövliga arbetare i det andliga skördearbetet i Eritrea, en livsviktig sak?
Undret Sker Och Glädjefesten Fortsätter
Nästa morgon när vi ätit frukost på vårt hotell och hämtats strax efter åtta av kyrkans bil för att göra ännu ett besök, denna gång i Koazén utanför Asmara, räcker pastor Eyasu utan ett ord men med ett stort leende fram den förlorade, men nu alltså helt klart återfunna kameran.
Med största skepsis tas den ur sitt fodral och – tänka sig, allt är intakt, ”inte ett hår har gått förlorat”, om man nu kan säga så om en kamera! – I vilket annat land än Eritrea skulle något liknande kunna hända, är min första reflektion…
Men senare på väg till och från Koazén, f.ö. den legendariske pastor Marqos Ghermeis hemby, kommer jag gång på gång att tänka på följande: Om ”skördens Herre” nu kan göra så att en försvunnen kamera kan bli återfunnen, varför skulle man då inte kunna be till honom att han sänder fler arbetare, som kan förkunna evangelium i Eritrea? Ty evangeliet går ju just ut på att proklamera detta för var och en som vill höra på att den som är försvunnen, den vill Jesus återfinna. Och detta är inte alls någon omöjlig- het. Tvärtom, undret sker gång på gång när det frigörande budskapet om frälsningen förkunnas i anda och sanning. Det ser Mästaren själv till och varje gång det sker utbrister han: ”Hämta den gödda kalven och slakta den, och låt oss äta och vara glada, ty denne min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen.”
Och så fortsätter den stora glädjefesten.
Per-Martin Hjort
Missionssekreterare i MBV, Vinslöv