Trösten i vårt dop

Dopet är till det yttre en oansenlig handling. Men i detta enkla handlar Gud och något stort sker. I dopet finns grunden för vårt gudsförhållande, nu och i evighet – en stor tröst att upptäcka!

Dopet är till det yttre en oansenlig handling. Men i detta enkla handlar Gud och något stort sker. I dopet finns grunden för vårt gudsförhållande, nu och i evighet – en stor tröst att upptäcka!

Alltför ofta söker vi finna tröst i vårt eget kristenliv. Därför behöver vi ständigt påminnas om vad Gud i det heliga dopet gett oss och vad vi i tron får äga – allt vad vi till liv och salighet behöver.

På frågan ”Varför kallas du kristen?” svarar Lilla katekesen: ”Jag kallas kristen, emedan jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling och med församlingen tror och bekänner honom vara min Frälsare och Saliggörare.” Det är ett svar som visar bort från oss själva och i stället pekar på Gud såsom den som utväljer och kallar oss till sina barn.

Vi tror ofta att det avgörande mellan Gud och oss är vår avgörelse, vårt engagemang och vårt liv som kristna. Men vårt gudsförhållande vilar på en fastare grund. Det Gud gjort för oss på Golgata kors, när han vann åt oss frälsning och förlåtelse, och det Gud gjort för oss helt personligt, när han födde oss på nytt i dopet och iklädde oss frälsningens kläder – detta är grunden för vår frälsning. Just dopet, framför allt barndopet, är ett uttryck för det som är kristendomens huvudlära: frälsningen av nåd allena.

Du som varit med vid ett dop vet att dopet till det yttre är mycket oansenligt. Man sjunger ett par psalmer, prästen läser ur den Heliga Skrift och barnets huvud begjuts tre gånger med vatten. – Inte att undra på att en förälder frågade: ”Sker verkligen något annat än att barnets huvud blir vått?”

PÅ KRISTI BEFALLNING

En sak är säker. Skulle dopet vara en mänsklig ordning, som Kyrkan hittat på, vore dopet ingenting annat än en namngivningsceremoni – som många människor i dag också anser dopet vara. Men dopets kraft och verkan hör samman med kristendomens själva kärna. Här på jorden levde för två tusen år sen en man, som i allt var som vi andra men utan synd. Han gjorde gott och hjälpte alla och i sin kärlek till oss människor gjorde han det som för människotanken är helt oförklarligt. Han tog våra synder på sig, bar dem upp på korsets trä och vann åt alla människor förlåtelse, frälsning och evigt liv. Efter sin uppståndelse och strax före sin himmelsfärd sände han ut sina apostlar med uppdraget att göra alla folk till hans lärjungar, och han förklarade hur det skulle ske: genom dop och genom undervisning om allt vad han gjort för oss.

Det är på detta Jesu ord och löfte som Kyrkan döper. Därför har vi den tillförsikten, att något mer sker vid dopet än det yttre som vi ser med ögonen. Gud har lovat att på detta enkla sätt föda oss på nytt, frälsa oss från synden, döden och djävulen, och genom dopet får vi kallelsen att i den värld vi lever i leva som Guds barn och till hans namns förhärligande.

Därför är dopet inte någon engångsföreteelse, även om vi döps endast en gång. Dopet är den källa dit vi dagligen i syndabekännelse och bön om förlåtelse får återvända. Att jag är döpt säger mig varje dag att jag är ett Guds barn av nåd för Kristi skull och att jag på nytt och på nytt har rätt att återvända till min himmelske far och den kärlek han bevisar mig.

Tertullianus talar på 200 -talet om oss kristna som ”små fiskar” och säger: ”Men vi små fiskar, som ju också är uppkallade efter vår store fisk, Jesus Kristus, vi föds i vatten och det är endast genom att stanna kvar i vattnet som vi kan förbli vid liv.” Vilken nåd är det inte att vara döpt!

ÄR VI BLINDA FÖR GUDS NÅD?

Ändå är det så underligt med oss människor: Det första vi är med om i vårt kristna liv är ofta det sista vi upptäcker och sätter värde på. Det är nämligen så med oss, att vi har en egenrättfärdig läggning och just därför är benägna att tro på oss själva, vår fromhet och vår kristendomsutövning i stället för att tro på nåden allena. Och detta inte bara i yngre år. Också senare i livet betraktar vi gärna oss själva och frågar oss: ”Är jag en sann kristen, jag, som är så trög i bönen och ofta så likgiltig för egen och för andras frälsning? Är min omvändelse riktig, när det tycks finnas en hel del i min natur som inte är omvänt till Gud?” Ofta känner vi vånda och oro inför döden och tänker: ”Skulle jag dö i denna situation, skulle jag säkert gå förlorad.”

Det finns enstaka predikningar som stannar kvar i medvetandet. Vid en studentsamling en valborgsmässoafton i Helsingfors i början av 1970-  talet hörde jag en sådan. Det var en doppredikan och prästen som predikade berättade rätt öppet om sitt liv. Han hade i unga år verkat i en församling, där folk bett om väckelse och där det fanns en öppenhet för Guds ord. Så bröt väckelsen ut med själavårdssamtal till sent på nätterna… Det var arbetsamt, men han kände glädje och tacksamhet till Gud för det han fick vara med om, tills splittringen i församlingen alltmer började förmärkas. Det blev allt färre gudstjänstfirare i kyrkan och slutligen fanns bara de med som varit trogna redan före väckelsen. Han flyttade till en annan församling och råkade in i en mörk tid med tvivel och anfäktelser, då själafienden påminde honom om hur han misslyckats som präst, som far, som kristen… Och jag minns än i dag hur den gamle prästmannen redogjorde för hur satan under anfäktelsens svåra perioder plockade ifrån honom plagg efter plagg som han berömt sig av: insatserna i Guds rike, nitet för Guds sak, hänförelsen. I allt detta såg han synd och sökande efter egen ära. Men så utropade den åldrige prästen:

– En sak har själafienden inte fått: mitt dop. Jag har predikat om dopet, förrättat hundratals dop, men först när jag förlorat all tro på min kristendom, fick jag småningom syn på vad Gud gjort, frälsningen av nåd allena, mitt dop.

”STÖD OCH FÄSTE FÖR MIN TRO”  Kära vän, du som är besviken på dig själv och tycker att livet, det kristna livet, inte blev som du trodde, det är ingenting ovanligt att Gud låter oss se bristerna i allt och mer av synd och ofullkomlighet än vi i början trodde vara möjligt. Men minns under allt: När ingenting annat håller, håller ändå det Gud gjort för dig på Golgata kors, det som blev ditt när du döptes. Den trösten får du äga och ha i livets strider och anfäktelser.

Dopets nåd mig ger i tiden stöd och fäste för min tro, skänker hopp att efter striden I Guds himmel finna ro. När min blick, mitt hjärta brista, vill jag säga i det sista: Jag är döpt i Jesu namn; Fader, tag mig i din famn.

Bengt Djupsjöbacka

KH, Finland

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan