Vårt behov av själavård

I Till Liv nr 11/2003 undervisade Gustav Börjesson oss om ”Vårt behov av stillhet” och i detta nummer skriver han om ”Vårt behov av själavård” – utifrån Bibelns ord och den ordning som finns i vår evangeliska-lutherska kyrka.

”JA, JAG HAR HAFT DEN här tanken på senare tid, jag har tänkt tala med en präst. Nu har det blivit av.” Så börjar ofta ett själavårdssamtal.

Det finns ett behov av själavård. Kanhända är det i dag ett uppdämt behov.

Det finns ett behov att få bekänna synd – och höra förlåtelsens ord. Visserligen har den som kommer till bikt bett hemma i sin egen bön, bett om förlåtelse. Och han har bekänt i gudstjänsten och hört avlösningen. Men han har svårt att tro att detta, som samvetet anklagar honom för, verkligen är förlåtet.

Det är därför bikt och avlösning finns som en ordning i Kristi kyrka. Också i vår evangeliska kyrka. Bikten togs inte bort i reformationen! Martin Luther biktade flitigt. Och han sade:

”Om man bjöd mig alla skatter i en värld, där bladen på träden och alla havets sandkorn var guld, om jag ville avstå från bikten, skulle jag svara nej.” I våra bekännelseskrifter räknas faktiskt avlösningen som ett sakrament bredvid dopet och nattvarden.

Den ene har ett behov av att tala om gamla saker, den andre om något som han nyss har gjort eller varit med om. Men behovet är detsamma: att få bekänna, och att sedan få höra avlösningens ord. Båda delarna är tydligt beskrivna i Bibeln.

Så länge jag teg, förtvinade mina ben vid min ständiga klagan. Dag och natt var din hand tung över mig, min livskraft försvann som av sommarhetta. Då uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning. Jag sade: Jag vill bekänna mina överträdelser för Herren. Då förlät du mig min syndaskuld. Ps. 32:3–5

Likaså kan en människa som kämpar med en synd ha ett behov att få tala om hur hon har det.

Att hon känner avund. Att hon får orena tankar. Att hon har svårt att tåla en släkting. Att hon kan gripas av svår fruktan. Hon lider av detta, hon kämpar emot. Hon vill bekänna detta för själasörjaren. Hon längtar att få höra att hon ändå är ett Guds barn, fast hon måste kämpa med synden. Och hon behöver få höra om Anden – Kristi Ande – som kommer till henne i hennes svaghet och kämpar i henne mot det onda.

Det finns fler behov. Sökaren, som stöter på svåra ställen i Bibeln, går där med sina frågor. Kyrkbesökaren, som har kommit i nöd, oroar sig för hur han egentligen har det med Gud. En kristen, som står i en trasslig situation, vet inte hur han bör handla. Den ene som den andre behöver själavård.

Men – undrar någon – till vem skall jag vända mig? Det är en berättigad fråga. Även om en människa har förtroende för församlingsprästen kan hon dra sig för att vända sig till honom. Det kan kännas lättare att tala med en präst som man inte råkar annars. Åtskilliga har upptäckt de möjligheter som erbjuds i samband med kristna möten. Det har varit köer till själavården på de möten som Oasrörelsen ordnat de senaste åren.

Måste det vara en präst? Nej. Martin Luther har lärt oss att vi också kan få god hjälp hos en erfaren medkristen. Våra bekännelseskrifter räknar ”inbördes broderliga samtal och broderlig tröst” som en form av evangelium. När så behövs kan en from kristen läsa Ordet för en som kanske ligger sjuk, be med honom och trösta med löftena i evangeliet. Men det ligger en trygghet i den ordning som kommer från Kristus, att prästen har uppdraget att meddela avlösningen. Så, käre läsare, om Du en tid funderat på att tala med en präst, vill jag gärna uppmana Dig till att göra det!

GUSTAV BÖRJESSON, Prost, Sätila