Det är inte fråga om självförakt, utan om att kämpa mot sådant i livet som står Gud emot. Uttrycket är hämtat från Jesus själv. Det är inget örongodis, men viktigt att lyssna till för den som vill bevara Guds främsta gåva, det eviga livet.
Det är inte fråga om självförakt, utan om att kämpa mot sådant i livet som står Gud emot. Uttrycket är hämtat från Jesus själv. Det är inget örongodis, men viktigt att lyssna till för den som vill bevara Guds främsta gåva, det eviga livet.
Det finns bibelord som sällan eller aldrig är föremål för predikan. De betraktas närmast som problematiska. På frågan hur de ska förstås ges ofta svar som tar udden av dem.
Så är det t.ex. med Jesu ord om att hata sitt liv. Varför får vi höra så lite om detta? I en tid då egenkärlek och självförverkligande blivit denna världens evangelium kunde det annars vara nog så nödvändigt. Det handlar ju heller inte om något perifert. Att hata sitt liv är en förutsättning för lärjungaskap: ”Om någon kommer till mig och inte hatar… sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge” (Luk. 14:26). Ja, att hata sitt liv är en fråga om ingenting mindre än att förlora eller vinna det eviga livet: ”Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv.” (Joh. 12:25.)
MAKTKAMPEN
Det pågår en maktkamp mellan den gamla människa – gamle Adam – och Gud. Så länge Gud är gud på gamle Adams villkor, har man plats för honom. Det visar många i dag, när människor, som lever ett tygellöst liv i synd och utsvävningar, offentligt står upp och vittnar om sin tro på gud, samtidigt som de inte lämnar någon i tvivelsmål om, att den gamla människans gud måste hålla sig inom bestämda gränser, om de fortsättningsvis ska vilja ha med honom att göra. Han måste underordna sig den gamla människans tankar, önskemål och vilja. Så fort Gud höjer rösten och gör klart vem som är GUD, reser sig gamle Adam i protest. Han vill inte böja sig för honom – och kan det inte heller.
En kristen är en ny människa genom tron på Jesus, men det innebär inte något farväl till köttet. Så länge en kristen människa lever, måste hon med Paulus sucka: ”Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?” (Rom. 7:24.)
Frågan är: Vem ska råda? Båda kan inte göra det.
Här gäller Jesu ord: ”Ingen kan tjäna två herrar.”
Den gamla människans ondska och uppror mot Gud har fört mången kristen ned i andlig död och evig undergång. I vissa fall hänger det samman med att man inte erkänner ondskans krafter hos sig själv. Det är sant, som Engeset sjunger: ”Fienden, den värste, har du djupt i din egen barm. Han bor uti din gamla människa, och han följer dig till din grav.”
VEM HÄRSKAR?
Frågan är: Vem ska råda? Båda kan inte göra det. Här gäller Jesu ord: ”Ingen kan tjäna två herrar.” (Matt. 6:24.) Han säger inte, att man inte får lov att göra det. Han säger, att ingen kan göra det.
Den gamla människan, som Guds ord också kallar ”köttet”, reser precis samma krav som Gud: att äga dig helt. Den gamla människan förstår nogsamt, att detta förutsätter en återerövring under kortare eller längre tid, men det förändrar inte köttets målsättning.
Frågan är: Vem följer du – Gud eller den gamla människan? Mot vem gör du uppror – köttet eller Gud? Vem bemöter du med hat – synden, trotset och ondskan inom dig själv eller den Gud som inte vill detsamma som din gamla människa?
HIMMEL ELLER HELVETE
Det här är inte likgiltiga frågor! Det gäller frälsning eller förtappelse. Guds ord säger att du ska dö, om du lever efter köttet. Och köttet protesterar: Så kan det ändå inte vara! Men lyssna inte på din värste fiende, inte heller när han föreslår en kompromisslösning. Köttet står emot Anden och Anden står emot köttet, och det är bara en av dem som kan vara herre i ditt liv.
Å, vad det är tragiskt med de många, som hade börjat vandringen mot löfteslandet men aldrig nådde fram! Låt dem utgöra varnande exempel i ditt eget liv. Se till, så att det inte går dig, som det gick dem!
ATT FÖRNEKA SIG SJÄLV
Det finns något du och jag måste hata, om vi ska nå målet. Det är vårt eget liv – det sjäviskhetens liv som kommer till uttryck hos oss på åtskilliga sätt: ”otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant.” (Gal. 5: 20–21.)
Det finns en njutning förbunden med synden. I synden upplever sig gamle Adam som herre. Möt denna njutning med hat, ja, hata synden och det i dig som älskar synden. Synd förorsakar det värsta av allt: den skiljer dig från Gud. När du är skild från honom, är allt förlorat och du själv förtappad.
MISSBRUK AV EVANGELIUM
Utnyttja aldrig evangelium som en salva att smörja på en kräftsvulst. Använd det i stället som kniv: ”Om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det och kasta det från dig. Det är dig bättre att ingå i livet enögd, än att ha två ögon och kastas till eldens helvete.” (Matt. 18:9.)
Lyssna aldrig till gamle Adam, när han försöker få syndernas förlåtelse till att bli syndernas tillåtelse i ditt liv. Möt frestelserna med ordet om att ”de som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär” (Gal. 5:24).
Ta inte parti för den gamla människan. Stå på Jesu sida. Kämpa med honom mot köttet. Hata det som Jesus hatar. Hata själviskhetens liv. Älska Jesus och håll fast vid honom.
DEN KRAFT HOPPET GER
I slutet av Rom. 7 möter vi apostelns utbrott: ”Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?” Det står på tröskeln till ett av Bibelns allra rikaste kapitel och det budskap som möter oss där. Det finns ett samband mellan att hata sitt liv och att Kristi uppståndelses kraft får genomslagskraft hos ett Guds barn. När du upphör med att vilja förbättra den gamla människan och överlämnar henne åt döden, är du fri att vända sinne, hjärta och tankar mot Jesus och allt vad han är för dig. Då förbyts klagosången i jubel.
Vad som än möter dig av motgångar och trångmål, kan du triumfera. ”I allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss.” (Rom. 8:37.) Det finns inget, absolut ingenting, som kan skilja dig från Guds kärlek i Kristus Jesus (Rom. 8:38–39). Den saken behöver du inte tvivla på. Gud går i god för sitt ord med den allra största försäkran i himmel och på jord: ”Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” (Rom. 8:32.)
Allt med honom – det är grundtonen hos det Guds barn som är frigjort från allt sitt eget, eftersom döden vilar över det. Det är ett liv i levandegörelse och triumftåg med Jesus. Ett förunderligt liv, i vilket evigheten tagit sin början redan här. Ty ”detta är det eviga livet att de känner dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus”. (Joh. 17:3.)
Hans Erik Nissen Danmark