Herrens ängel slår sitt läger…

”Mama, don’t shout! Do as we say! We want your money!”
Fem män – två av dem beväpnade med pistol och gevär, en med pilbåge – stod i mitt rum, berättar Gunnel Gustavsson.

De senaste månaderna har det – bl.a. med anledning av diskussioner med eleverna på OLDC – blivit så klart för mig att Herren inte lovat oss, sina barn, att vi ska slippa bekymmer, faror, sjukdom o.s.v. Vi är i denna världen fast vi inte är av den. Däremot har vi fått löfte, att han är med oss i allt, sätter gränser och fyller våra hjärtan med sin frid. På så vis får vi bevis på hans nåd och godhet, samtidigt som han gör oss allt mera beroende av sig. Vi får tacka honom under alla livets förhållanden.

I Kenya har under senare år kriminaliteten ökat. Våldsbrott, väpnade bilrån och inbrott i hemmen har blivit så vanliga, att åtminstone en handfull sådana från olika delar i landet dagligen rapporteras i tidningarna. Dessutom finns det ett troligen mycket stort s.k. mörkertal. Under många år har vi MBV-missionärer i Kenya varit förskonade från sådant, men flera andra missionärer har blivit utsatta. Vi lever därför i ett ständigt medvetande om att risker ingår i levnadsvillkoren för både kenyanerna och oss. Men inte ska det väl hindra vår kallelse?

VI VILL HA DINA PENGAR!

För en tid sedan inträffade ett väpnat rån på Itierio. Gunnel Gustavsson var ensam på området med missionärsbostäder. Vi låter henne själv berätta: ”Gud, du omsluter mig på alla sidor…” Det var natten till fredagen den 11 juni. Jag tror jag hade sovit en dryg timme, när jag vaknade och såg skenet av ficklampor inne i mitt hus. Jag ropade: ”Ni nani?” (Vem är det?) för att visa att jag var vaken. Direkt hade jag dem vid sängen. ”Mama, don’t shout! Do as we say! We want your money!” Fem män – två av dem beväpnade med pistol och gevär, en med pilbåge – stod i mitt rum.

Jag hade bara att lyda. Jag steg upp med täcket omkring mig. I ren reflex hade jag tagit på mig glasögonen, när jag vaknade, vilket var väl. En liten läderväska med nycklar till bilarna, de andra missionärsbostäderna och mitt kontor hängde på en stol och den tog jag på axeln. De beväpnade männen höll sig tätt intill mig och upprepade ideligen: ”Ge oss pengarna! Vi vill bara ha pengarna!” Jag tänkte gå efter nyckeln till kassaskåpet, men de föredrog att själva hämta den, sedan jag förklarat var den låg. När jag öppnat kassaskåpet, började de dra ut kuvert och papper. ”Ge oss pengarna! Var är pengarna?” De fick tag i både kenyanska shillings, US-dollars och svenska kronor. De tog också en kamera som jag fått för förvaring. Två eller tre var hela tiden i närheten av mig, en av dem med vapnet riktat mot mig, medan de två andra drog ut lådor, öppnade skåp och rafsade runt, vände på min madrass för att se om något fanns under den. På frågan om det fanns fler kassaskåp, svarade jag: ”Nej, inte här.” ”Har du inte mer pengar?” ”Jo, men de är på banken i Kisii.”

Under tiden rörde de andra sig i huset och tog en trådlös telefon, gitarr, kassettbandspelare, kortvågsradio och en del annat. När deras rörelser hördes, fick de en väsande tillsägelse av ledaren: ”Don’t be so noisy!” Jag beordrades ut ur sovrummet till köket för att ge dem något att bära tjuvgodset i och jag gav dem tre marknadskorgar, vilket de märkvärdigt nog nöjde sig med. I köket var alla lådor utdragna och skåpen öppnade. De smaskade (bokstavligt) i sig några äpplen som låg i en skål och bad att få vatten att dricka. ”Vi tar dina skor också”, sa ledaren och tog det mesta i en skohylla i hallen. De begärde att få min ficklampa och snodde åt sig några batterier inom synhåll. En gick in i badrummet och tog ett par flaskor insektsspray. Då for tanken genom mitt huvud att de skulle använda det mot mig och låsa in mig i badrummet, men jag beordrades att följa med till köksdörren, som stod öppen. Allt var över på 15‒20 minuter. De hade inte rört vid mig eller på något sätt skadat mig kroppsligen och det är ett stort ämne till tacksamhet. Men i mitt inre hade de lämnat märken, som kommer att ta lång tid att läka. Jag kan både höra dem och se dem framför mig när som helst.

ÄNGLAVAKT – MEN RÄDSLAN FINNS KVAR

Det sista de sa var: ”Gå och lägg dig! Vakten kommer att stänga dörren.” Att gå och lägga sig var otänkbart, så jag smög utmed väggarna ifall de skulle stå utanför och kunna följa min skugga. Jag gick tillbaka in i rummet för att se på klockan. Väggklockan i rummet hade de tagit, liksom mitt armbandsur, men väckarklockan var kvar. Den visade två.

Hur hade de kommit in? Jag gick tillbaka till köksdörren och tittade försiktigt ut och vad fick jag se – jo, där låg nattvakten bunden till händer och fötter. Jag vågade inte gå ut, men frågade honom, om han levde. Jo, men han stönade. Låset på köksdörren var skickligt uppbrutet – som det senare visat sig – med en hacka. Jag gick in i huset igen och kunde så småningom gå runt och kika ut genom fönstren åt olika håll. Efter ytterligare en halvtimme fick jag syn på någon på andra sidan häcken mot flickskolan och frågade vem det var. Det var vakten för den delen av stationen som gick sin rond. Jag bad honom komma och hjälpa oss. – Så långt Gunnels berättelse.

Flickskolans vakt infann sig efter att ha larmat ett par andra vakter. En gick och väckte biskopen, som omgående kom till Gunnels hus, sedan han tryckt på en larmknapp i sitt hus. Efter tio minuter var folk från ett vaktbolag på plats. De i sin tur larmade polisen, som dock inte anlände förrän en timme senare och tog rapport.

Under mellantiden satt Gunnel någon timme ensam i huset. Då lossnade spänningen. Hon fick fruktansvärt ont i rygg- och axelmuskler men kunde också gråta. Den trådlösa telefonen var ju tagen och hon vågade inte gå till ett annat hus för att ringa. På morgonen, när polisen var klar med sitt arbete och det blivit ljust, ringde hon till Ogango och jag begav mig så fort jag kunde till Itierio och vi tillbringade dagen tillsammans. Då och då kom några av våra kenyanska bröder och systrar för att visa deltagande och be, sammanlagt säkert ett femtiotal. Gunnel var verkligen omsluten av både Guds och människors kärlek.

Gunnel skrev listor på det stulna. Vi förvånade oss över att rånarna inte tagit mer eller ställt till större oreda. Faktiskt verkar det som Gud på något vis förblindat dem. T.ex. var både keyboard, smycken, en finare armbandsklocka och två kameror kvar!

Dagen medförde också ett telefonsamtal med missionssekreterare Roland Gustafsson, besök av polis, som tog fingeravtryck på några föremål, två besök av oss på polisstationen, då Gunnel fick lämna sina listor och fingeravtryck. Ett besök hos nattvakten, som lagts in på Itierio hälsovårdscentral, hann vi också med. Han hade blivit slagen i ansiktet och släpad c:a 50 meter på marken i bundet tillstånd och var tämligen mörbultad och chockad.

Gunnel följde sedan med till Ogango och var här över helgen. På måndagsmorgonen åkte hon till Itierio för att arbeta och kom sedan tillbaka hit på kvällen.

Vi har flera gånger tillsammans gått igenom det som hänt och en mängd känslor och tankar kring det. Många frågor uppstår ju. Gunnel följde de instruktioner vi fått från svenska ambassaden att inte göra motstånd eller ifrågasätta. (Händelsen har f.ö. anmälts till ambassaden). Inkräktarna gjorde henne inte någon fysisk skada. Vi har fått frågan, om förövarna kan ha känt till förhållandena på Itierio. Det är knappast troligt. Allt tyder på att de var en av de professionella ligor som härjat i trakten kring Itierio den senaste tiden. Kunde det varit annorlunda, om det funnits folk i de andra husen? Hur skulle Gunnel i så fall känt det, om de inte märkt något? Vi vet också från liknande händelser att personer som försökt ingripa blivit skjutna. Kunde inte vakten ha gjort något? Han blev överrumplad, sedan rånarna tagit sin in genom ett hål som de gjort i stängslet, och hotad med vapen. Tre bovar var kvar hos honom, medan fem var inne hos Gunnel.

När sådant här händer blir vi på ett alldeles särskilt sätt påminda om alla er som dagligen ber för oss. Ni har en stor och viktig uppgift, och här fick ni nu ett bönesvar. Hjälp oss nu att tacka också! Och att be för banditerna, som med sina hårda röster och kalla ögon gav ett förhärdat intryck. Rätt behöver skipas, så att andra skonas. Men vi vet också att Gud kan göra under och att Jesus dog för de till synes hopplösa. Be att Gunnel och jag ska bli fria från rädsla och inte hamna i bitterhet.

”Lova med mig Herren, låt oss med varandra upphöja hans namn… Herrens ängel slår sitt läger omkring dem som fruktar honom, och han befriar dem.” Läs Ps. 34!

Karin Gunnarsson missionär, Kenya