Vägen mellan Jerusalem och Emmaus är fylld av människor, som firat högtid och nu är på väg hem. Alla går i sällskap med varandra och stämningen är hög. Men de två lärjungarna är ensamma och går för sig själva.
Vägen mellan Jerusalem och Emmaus är fylld av människor, som firat högtid och nu är på väg hem. Alla går i sällskap med varandra och stämningen är hög. Men de två lärjungarna är ensamma och går för sig själva. De talar lågmält om det som hänt i Jerusalem. De hade hoppats så mycket. De hade trott att Jesus skulle befria Israel, och nu var han död. Deras tro hade verkligen kommit på skam. Dessutom hade några kvinnor just talat om, att Jesus inte längre fanns i den grav där de lagt honom. Men hade han inte själv sagt att han skulle uppstå på den tredje dagen? Nej, det kunde väl inte vara sant? De visste ju att han var död!
Alla löftens uppfyllelse
Men plötsligt, utan att de förstått varifrån han kom, går vid deras sida en okänd medvandrare, som tilltalar dem. Inte med de vanliga hälsningsfraserna utan han frågar dem rakt på sak vad de pratar om. De stannar, ser bedrövade ut och undrar om det finns mer än en sak att tala om – nämligen det som hänt i Jersualem. De båda lärjungarna börjar berätta om sin mästare, som blivit dödad och lagd i en grav. När den okände vandraren lyssnat på deras berättelse tröstar han dem inte. Tvärtom förebrår han dem: ”Hur oförståndiga och tröghjärtade är ni inte till att tro vad profeterna sagt?” De känner sig genomskådade.
När lärjungarna berättat om sin nöd och sin besvikelse, visar han dem till Mose och profeterna. Bibelbok efter bibelbok gås igenom, och snart står det klart för dem att Jesus från Nasaret är den utlovade Messias.
Vad som hade sett ut som ett löftesbrott var i verkligheten uppfyllelsen av alla löften. Om kvinnornas berättelse tidigare synts osannolik, började den nu klarna. Nederlaget var en seger. Döden var liv. ”Var inte våra hjärtan brinnande när han talade till oss på vägen?” Började lärjungarna ana vem den okände medvandraren var?
Öppnade ögon
Nu när de många frågorna fått svar, vill mannen som slagit sällskap med dem gå vidare. Men han låter sig övertalas. En festmåltid ställs i ordning. Men då brödet burits fram händer något otroligt. Värdarna blir gäster och den ännu okände vandraren tar hand om värdskapet. Han tar brödet, välsignar det, bryter det och delar ut till de båda lärjungarna. ”Då öppnades deras ögon!” De kände igen sin Mästare – nu uppstånden. Men han följde andra lagar än de jordiska och försvann plötsligt ur deras åsyn.
Sök Jesu sällskap i Ordet!
De båda Emmauslärjungarna har i texten inte fått några namn. Jag tror jag vet varför – för att du och jag skall kunna sätta in våra egna namn i berättelsen! Det är som om din och min livsväg skildrades.
Vi blir ofta både ledsna och besvikna, när det inte går oss i händerna så som vi planerat och hoppats. Sorg och saknad efter någon anhörig eller vän kan förändra livet på ett sätt som ingen annan riktigt kan förstå. Vilken glädje då, när den Uppståndne kommer upp vid vår sida och låter oss se hur allt ligger i hans händer! Kanske får vi minnas allt underbart han låtit oss vara med om. Och så vågar vi, tillsammans med honom, möta kommande dagar. Som det står i sången: ”De osedda dagar vi möta med tröst. Oss följer ju Herden, vi känna hans röst.”
Så kan också vi få erfara samma glädje som Emmausvandrarna, när allt blir förklarat, när mörkret viker och ljuset lyser igenom. Men liksom för dem blir dessa förklarade stunder för oss ofta få och av kort varaktighet. Men se då hur Jesus lyssnar på böneropen och låter sig bevekas att stanna kvar! Han är nära, vid vår sida, även på ålderns höst, när arbetsdagen har gått till ända.
När Ordet utläggs av Guds Ande träder Kristus fram och skapar brinnande hjärtan. Våra ögon öppnas och då blir påskens jubelrop även vårt: ”Herren är verkligen uppstånden!” Vi ser att han lovat att vara med oss alla dagar intill tidens slut och att han, som är Uppståndelsen och Livet, ger oss ett evighetshopp:
Döden förlorat sitt välde,
udden bröt Jesus utav.
Segern på Golgata gällde
lika för kung och för slav.
Nu med all oro och smärta
kastar jag mig i hans famn.
Öppet står Frälsarens hjärta,
där är den fridsälla hamn.
(Sv. ps. 312:2.)
Sven-Ingvar Nilsson, predikant, Ängelholm