Samvetet – en kompass given av Gud

Vad är samvetet? Hur fungerar det, och hur ska det användas?

Det hör livet till att vi närmast varje dag ställs inför val mellan olika handlingsmöjligheter. Vad skall jag säga – eller skall jag tiga? Hur skall jag bete mig? Skall jag göra detta eller något annat?

Som regel styrs våra val utifrån vår medvetenhet om vad som är rätt eller fel. Det handlar om attityder och moral. Så långt i resonemanget är vi nog alla överens. Det finns ju överallt i världen en uppfattning om och en uppskattning av sådant som är rätt och gott i motsats till sådant som är orätt och ont. Vi räknar med ett samvete hos människor. Denna kunskap är grundvalen för alla samhällen, stater och rättssystem. Annars skulle myndigheter världen över inte brytt sig om att utforma så många blanketter att undertecknas på heder och samvete. Men sedan går uppfattningarna isär när det gäller att slå fast vad som slutligen skall vara det rätta eller vad som skall förkastas.

 

Var kommer samvetet ifrån?

Vi vet att genom syndafallet rubbades alla goda ordningar. Skapelsen och i första hand mänskligheten fick en sådan skada att den i vissa, rätt sällsynta fall tagit sig ett uttryck som man kan kalla fullskalig psykopati. Jag talar nu inte om dem som i sin synd lyckas ta sig förbi sitt samvete, utan om dem som, med största sannolikhet redan från födseln, har förlorat sin inre kompass. Detta är undantaget som bekräftar regeln. Regeln är att alla har en medfödd och utvecklingsbar förmåga att avgöra frågor om rätt och fel. Rom. 1:18–32 och 2:14–15 ger ett tydligt koncentrat av Bibelns lära: det finns ett av Gud givet samvete hos alla människor.

På moralfilosofins område finns ett spektrum av uppfattningar. En av de i vår tid mera tongivande är den biologisk- evolutionistiska riktningen, som påstår att samvetet endast är en produkt av människans samlade moraliska erfarenhet. Barnet tar endast över sådant det lärt sig. Så förklarar man att det finns så olika moraliska uppfattningar utöver tiden och på olika platser. Mot detta står alltså det klassiskt bibliska synsättet, som jag nu skall försöka fortsätta att beskriva.

 

Samvetslösa människor

Ibland säger vi lite vårdslöst: ”Det var en samvetslös människa!” Med det kan vi mena minst två saker, och inte så sällan blandar vi ihop dem.

Vi kan mena att vederbörande inte bryr sig om det han vet är rätt eller fel. Vi kan också mena att personen i fråga helt saknar kunskap om vad som är rätt eller fel.

Samvetet är emellertid inte någon lagstiftare, utan mera en funktion, ett instrument eller ett slags domare, som äger en profilerad moralisk attityd. Därför är det av avgörande betydelse, inte bara att samvetet fungerar, utan också i hög grad vilket regelverk samvetet har att tillämpa.

Tänk er parallellen i rättsväsendet: en bra domare, som är tvungen att tillämpa usel lag, eller en usel domare, som är satt att tillämpa en god lag! Det kan gå riktigt illa i båda fallen. Måste man välja något är det nog att föredra en god domare – då finns ju alltid möjligheten att verka för en bättre lag. Detsamma gäller för samvetet. Om samvetsfunktionen helt slås ut, hjälper det inte att bäraren vet vad som är rätt och fel.

 

Kan samvetet förändras?

Ja, det kan både försämras och förbättras. I Bibeln nämns samvetet på åtskilliga ställen och ibland beskrivs det som hjärtats inställning. Samvetets förfining är helt beroende av om det ställs under Guds Ords auktoritet. 1 Tim 1:5: ”Vad all förmaning syftar till är kärlek av ett rent hjärta, av ett gott samvete och av en uppriktig tro.”

Det finns många beskrivningar i Bibeln av samveten som brister i vaksamhet eller skärpa. Det står om bedövade samveten, om sovande samveten, om förslöade och om uppväckta samveten. Man skulle kunna sammanfatta Bibelns budskap så, att samvetet går på sparlåga, till dess det väcks upp genom en frisk och hel gudsrelation. Det är endast i en uppriktig tro som en människa kan ”äga trons hemlighet i ett rent samvete”, 1Tim. 3:9. Och eftersom den levande tron är ett verk av Jesus Kristus genom Ordet och Anden, går det inte att utan Guds ord ”kämpa den goda kampen, i tro och med ett rent samvete”, 1 Tim. 1:19.

Ett samvete kan också sättas ur spel. I Tit. 1:15 beskrivs hur människor ”försäkrar att de känner Gud, men med sina gärningar förnekar de honom”. Att medvetet gå mot Guds vilja innebär att leva med ett orent samvete, som så småningom helt upphör att fungera.

Det är en fasansfull upplevelse att höra människor berätta hur de förändras efter att ha utdelat det första knytnävsslaget mot sin hustru eller hur obehagligt det var att ljuga första gången. Sedan blev det lättare och lättare. Detta gäller även dig och mig, i stort som i smått, i t.ex. affärer eller äktenskap. Det går att både döva och döda sitt samvete, 1 Tim. 1:19.

 

Kan man lita på sitt och andras samvete i alla sammanhang?

Inte utan vidare. Samvetet kan som sagt bli avtrubbat. Dessutom färgas vi i vår moraluppfattning av många faktorer – uppfostran, massmedia, grupptryck från kamrater osv. Det betyder att både vårt ”invärtes regelverk” och själva domsfunktionen hela tiden är under förändring.

Det tydligaste exemplet på hur fel det kan gå beskrivs i Joh. 16:2, där det berättas hur människor skall döda kristna och tro sig därmed tjäna Gud. Det finns även människor som är beredda att hänvisa till sitt samvete och så få ett maktmedel mot sina medmänniskor. Man kan då hamna i ”den svages tyranni”. – Jag kan inte äta kött eller jag kan inte äta grönsaker. Dessutom tåler mitt samvete inte viss musik eller konst och verkligen inte viss klädstil… Sådan samvetsömhet är inte så sällan mycket nedbrytande för omgivningen.

Det är förstås ändå en oerhört angelägen sak att åstadkomma en miljö där människor inte tvingas gå mot sina samveten, Rom. 14:13. Inte ens de svagas samveten skall kränkas, 1 Kor. 10:28f.

Martin Luther hänvisade emellertid inte obetingat till sitt samvete när han stod inför riksdagen i Worms. Han var beredd att ändra sig om hans motståndare på klar och tydlig grund i Guds Ord kunde visa att han tog fel. Utan Guds ord blir samvetet alltid ett bristfälligt instrument.

 

Hur får man ett rent samvete?

Att ha ett levande och fungerande samvete är plågsamt. Det driver oss att försöka rätta till våra misstag och att ta ansvar för våra handlingar, Jes. 30:21. Samvetet har ”beordrat” många att söka försoning med motståndare. Det är bra och också något som Gud önskar.

Men om vi stannar där får vi ingen verklig frihet, Hebr. 9:9. Ett gott samvete är nämligen Guds verk. Rättfärdiggörelsen i Kristus och att i tro få ta emot denna, är den verkliga grunden för ett gott samvete. I Hebr. 9:14 gör Paulus jämförelsen med GT:s offer och skriver: ”Hur mycket mer skall då inte Kristi blod rena våra samveten från döda gärningar, så att vi tjänar den levande Guden.”

Anders Månsson, predikant, Ängelholm