Fader Vår

Under de första århundradena var det bara de nydöpta som fick lära sig Fader Vår. Den bönen bad de tillsammans med kyrkan. Fader Vår hörde till de hemligheter som man fick undervisning om efter dopet.

Orden ”Fader vår”

är en bekännelse. En som inte tror kan kalla Gud sin Skapare eller Domare men inte Fader. Det är genom tron vi bekänner att vi är Guds barn.

Om Gud är vår Fader, var är då vår moder? Luther skriver: ”Med Maria betecknas den kristna kyrkan.” Den som vill finna Kristus, måste sålunda först finna Maria, det är Kyrkan. Kyrkan är alltså vår moder.

Sannolikt var det arameiska Jesus talade, när han lärde lärjungarna bönen Fader Vår. På arameiska heter ”fader” abba. Det svarar mot vårt ”pappa”.

Gud är alltså inte bara vår Fader. Han är vår pappa. Detta är något helt nytt. Ingen på Jesu tid vågade tilltala Gud med ”pappa”. För Jesus är det viktigt att kalla Gud för pappa, för det är bara som små barn vi kommer in i Guds rike.

Gud är vår pappa och vi är ”en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund”. Därför kan vi inte se ned på kristna som inte i allt har samma uppfattning som vi. När vi ber ”Fader Vår”, skulle vi också se på muslimer, hinduer, buddister och judar i kärlek som sådana som inte känner sin pappa. I dessa två ord i början av Herrens bön ligger hela missionstanken.

 

… som är i himmelen

Himmelen är utanför oss likaväl som inuti oss. Himmelen är ett hem vi delar med den treenige Guden, som är överallt. Det var från sin tron i himmelen Gud sade: ”Varde ljus! Frambringe jorden!” Det är från sin tron i himmelen Gud sänder ut sina änglar.

Efter begynnelsen ”Fader vår, som är i himmelen” följer sju korta böner. Biskop Cyprianus säger att dessa böner är sju påminnelser om vår olycka och fattigdom.

 

Helgat varde ditt namn

Guds namn är Guds sanning, som är uppenbarad i honom som är ”vägen, sanningen och livet”. Guds namn ohelgas, när vi inte lever som Guds barn utan bryter mot Guds bud i det sociala, politiska, ekonomiska eller privata livet.

Av de sju bönerna är ingen större än ”Helgat varde ditt namn”, skriver Luther. Kunde vi fullkomligt helga Guds namn, skulle vi inte längre behöva be Herrens bön. Inget ställe i Bibeln fördömer våra liv mer än denna bön gör. Den lär oss att vi är Guds hädare och längtar efter att själva bli ärade.

Guds namn är heligt i sig självt. Därför kan vi inte helga det eller ohelga det. Men vi ber att Guds namn ska helgas i oss. Då blir Gud allt och vi ingenting. Denna bön är liksom de följande skriven som befallning. På grekiska står verbet i imperativ. Formen framhåller att det brådskar.

Kan vi befalla Gud? Nej, men när Gud säger att vi ska göra det, så kan vi. Vi befaller Gud att aktivt ingripa för att hans namn ska bli helgat i denna värld. Vem utom Gud själv kan göra det?

Att helga Guds namn är att ära Gud. Namnet är personen. Att känna Guds namn är att känna hans karaktär, personlighet, vilja, temperament, kärlek, barmhärtighet och makt. Vi ber att Guds namn ska bli helgat av alla.

Den i vilken Gud lever och verkar gör inget annat än ger Gud heder och ära, om så alla människor föraktar honom. I enkla sånger, imponerande cantater och mäktiga orgelstycken, med stränginstrument och blåsinstrument av olika slag, i solosång och stora körer har människor helgat Guds namn med musik. Med bläck och penna, olja och vattenfärger, mosaik, marmor, väldiga gotiska byggnadsverk, som sträcker sig upp mot skyn, genom böcker och dikter har Guds namn blivit helgat, och det blir helgat genom kristna människors liv.

Guds rike är där Jesus är kung i ett människohjärta.
Bor Jesus genom tron i mitt hjärta, då är Guds rike där.
Vi befaller Gud i denna bön att sända sitt rike till oss.

Tillkomme ditt rike

Guds rike kommer till oss genom tron. Gud blir herre i våra liv genom att vi tar emot Guds barmhärtighet i Jesus Kristus.

Guds rike är en person. Det är Jesus. Fornkyrkan sade om honom att han själv är riket. Guds rike är där Jesus är kung i ett människohjärta. Bor Jesus genom tron i mitt hjärta, då är Guds rike där. Vi befaller Gud i denna bön att sända sitt rike till oss.

Med bönen ”Tillkomme ditt rike” erkänner vi att Guds rike inte finns i oss. Vi bor alla i djävulens rike, ända till dess att Guds rike kommer. Djävulens rike består av synd och olydnad mot Gud. Den som tjänar djävulen lider särskilt i samvetet och förtjänar evig död.

De gudfruktiga är i djävulens rike men kämpar dagligen mot synd, lustar och lockelser. På det viset strider Guds rike mot djävulens rike.

 

Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden

I dessa tio ord är alla böner summerade, för all verklig bön går ut på att Guds vilja ska ske. Om vi gjorde Guds vilja, skulle vi inte behöva be denna bön. Med denna bön erkänner vi att vi inte gör Guds vilja. Skulle Gud handla med oss som hans rättvisa kräver, vore han tvungen att döma oss till evig osalighet.

Guds vilja sker när vi håller Guds bud. När vi kuvar våra onda impulser och bryter vår egen vilja, sker Guds vilja, men också när andra människor går emot vår vilja, även om de gör oss orätt. Också vår goda vilja måste ge plats för den oändligt bättre viljan hos Gud och bli utplånad av den.

I denna bön ber vi mot vår värste fiende, som är vi själva, när vi befaller Gud att hans vilja ska ske. Inget är kärare för oss än vår egen vilja. Därför är det smärtsamt att be att Gud ska styra vårt liv. Vi ber i denna bön om kors, plåga, motstånd och lidande.

Guds vilja driver undan vår, djävulens och världens vilja. Det sker när Gud styrker oss och behåller oss fasta i sitt Ord och i tron i alla våra livsdagar.

Denna bön är ett rop från en värld, som är fångad i ondskan, där Kristus och Antikrist är i strid med varandra. Samtidigt är den ett uttryck för förtröstan. Den som ber tar fasta på Guds löften och sätter hela sin tilltro till Abba, Fader.

 

Vårt dagliga bröd giv oss i dag

Hitintills har vi i Fader Vår sagt ”ditt” och ”din”. Nu säger vi ”vår”, ”vårt”, ”oss” osv.

Uppräkningen i Luthers förklaring till den fjärde bönen är som tagen från förklaringen till Första trosartikeln. Men den är inte någon önskelista över vad vi behöver. Bönen är en bön om att Gud ska bli tillbedd som Gud och allt i hans skapelse betraktat som hans goda gåvor.

Det grekiska ordet för ”daglig” som här används är unikt. Ingenstans i vare sig klassisk eller nytestamentlig grekiska hade bibelforskare fram till år 1947 kunnat hitta det. Bland krukskärvor, papyrusfragment och pergamentrullar fann arkeologerna vid Döda Havet en inköpslista. På denna upptäcktes det ord Jesus använt. Senare gjorde arkeologerna i Egypten ett papyrusfynd, som var från 600-talet. Där fann man samma ord. Det är ett ord som användes för det som en husmor behövde köpa varje dag på marknadsplatsen.

Det avser alltså det vi behöver varje dag och som inte kan förvaras till framtiden.

Till livet hör inte bara att vi har mat och kläder m.m. utan också fred och ro och allt det som rör hem, grannar och samhällsliv. Särskilt behöver vi tänka på dem som bestämmer i vårt samhälle och i vårt land. Om det råder anarki, kiv och krig, kan vi inte få del av det dagliga brödet, även om vi har gott om det.

Vi förtjänar inget av det vi ber om. Även onda människor, ateister och orättfärdiga får dagligt bröd. Men denna bön om dagligt bröd påverkar vår attityd till det materiella. Falska sedlar, svarta pengar, godtyckliga prishöjningar, hänsynslöshet och förtryck skulle upphöra, om alla uppriktigt bad denna bön. Allt socialt och ekonomiskt elände skulle försvinna. I stället skulle vi bli tacksamma för det vi har.

Det finns en detalj som är viktig att lägga märke till i Luthers förklaringar till Fader Vår. I de fyra första bönernas förklaringar kommer det tydligt fram. Luther upprepar monotont att det är oss det gäller. Poängen är att vi ska möta Gud som vår Gud.

 

Förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem oss skyldiga äro

I femte bönen ber vi att Gud ska ta bort vår syndaskuld. Syndens innersta väsen är att människan till sin olycka lever borta från Gud. Men det är få som med hjärtat säger att de är syndare.

Skuldkänslor trycker ner oss och lamslår vårt liv. Det kan bara rättas till genom att människan kommer till sin himmelske Fader och får förlåtelse.

Ordet förlåtelse har med ”skilja” att göra. Gud vill skilsmässa, inte mellan två makar, men däremot vill Gud skilja oss från vår synd lika långt som öster är från väster. Öst och väst möts aldrig; det gör däremot nord och syd i nord- och sydpolen. Skulden tar Gud bort genom att förlåta för Jesu skull.

Förlåtelsen är läkande. Bönen om förlåtelse är falsk, om vi ber om förlåtelse men inte reder ut förhållandet till vår medmänniska.

Under det kors, som är gjort av två förkolnade bjälkar från ruinerna av den gamla Coventry-katedralen, finns två ord inristade: ”Fader, förlåt.” Inte tre ord: ”Fader, förlåt tyskarna” utan två: ”Fader, förlåt.” Vi har del i världens synd.

 

Inled oss inte i frestelse

I den sjätte bönen ber vi att vår Fader ska hålla oss från de prövningar och frestelser som vår tro inte klarar av. Grundbetydelsen av det grekiska ordet peirasmós är prövning. Joachim Jeremias menar att denna bön inte talar om att Gud ska bevara oss från prövning utan att Gud ska bevara oss i prövningen.

Det grekiska ordet syftar särskilt på den slutliga prövningen, då förföljelser och prövningar av falska profeter och falska frälsare går över världen och det stora avfallet börjar.

Luther talar om vantro, förtvivlan och andra svåra synder och laster. För munkarna betydde synd i första hand köttets frestelser. För Luther var detta ett ytligt sätt att se på synden. De sinnliga begären var farliga men de hade en ringa roll. Luther kallar dem dumma åsnor, eftersom de skymde frestelser till otro och förtvivlan.

 

Och fräls oss ifrån ondo

Vi kan också översätta denna bön med: ”Och fräls oss från den Onde.” Det är en bön om att bli bevarad och till slut få komma hem till vårt himmelska hem.

”Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen.” Detta är en lovprisning, som urkyrkan tog med i sin liturgi, troligen såsom församlingens svar på förebedjarens bön i gudstjänsten. Den sammanfattar Herrens bön. Riket hör ihop med bönen ”Tillkomme ditt rike”. Guds allmakt är med i bönerna om Guds vilja, vårt dagliga bröd, syndernas förlåtelse och frälsningen från ondo. Härligheten är uttryckt i bönen ”Helgat varde ditt namn”.

När vi säger ”amen” menar vi att vi sätter all vår tilltro till att Gud ska göra så som vi har bett om, för den här bönen har vår Frälsare gett oss att be. Därför vet vi att det är en rätt bön.

Amen är också namnet på Jesus. Han är att lita på.

Mats Giselsson, präst i Eket