Varje morgon, samma tid, gick pastorn till fönstret och tittade på tåget, som rullade förbi. Hans familj började snart undra och frågade om orsaken till detta.
– Jag tittar på loket och vagnarna varje dag, för det är det enda som rör sig i min
församling utan att jag skjuter på.
Varje morgon, samma tid, gick pastorn till fönstret och tittade på tåget, som rullade förbi. Hans familj började snart undra och frågade om orsaken till detta.
– Jag tittar på loket och vagnarna varje dag, för det är det enda som rör sig i min
församling utan att jag skjuter på.
Många människor lider i dag av meningslöshet och trötthet inför sitt jobb på samma sätt som pastorn i berättelsen. Fler och fler får diagnosen utbränd. Men hur ska man undvika detta? Och hur ska man som kristen känna meningsfullhet i det kristna engagemanget?
Med dessa frågor i huvudet kom jag en kall vinterdag till Kyrkans Själavårdscentrum i Göteborg. Där träffade jag Fredrik Brosché, präst, psykoterapeut och författare till boken Utbränd för Guds skull? Han har jobbat på själavårdscentret sedan starten 1985. Till centret kommer framför allt anställda i olika församlingar som tappat lusten till sitt arbete och många med diagnosen utbränd. För Brosché handlar huvudfrågan om hur vi ska tillämpa en kristen människosyn i ett höghastighetssamhälle. men vad menas då med termen utbrändhet, och varför är denna diagnos så vanlig i dag?
Utbrändhet handlar inte bara om fysisk trötthet utan också om en meningslöshetskris. Den som blivit utbränd är oftast en människa som ger ut och ger ut utan att få tillbaka. Då orkar man inte hur länge som helst. Vi människor har ett stort behov av uppskattning, av erkännande. Det behövs ett växelspel mellan att ge och att få tillbaka. För en del spelar det mindre roll hur arbetet är, därför att man får erkännande och uppskattning i familjen där hemma, men i dag blir det vanligare och vanligare att jobbet blir viktigare och viktigare. Då blir behovet av erkännande och meningsfullhet på jobbet desto större. Om då situationen på jobbet blir ohållbar blir det en krasch i livssituationen. Dessutom blir samhället stressigare och stressigare, och det klarar människan inte riktigt av att hantera.
Men att utbrändheten är så utbredd i dag beror också på att många läkare är snabba till att som en sammanfattning av många symptom ge diagnosen utbrändhet eller utmattningsdepression.
Om man arbetar som präst eller med annat inom kristen verksamhet kan man uppleva stora krav. Man ska vara tillgänglig nästan jämt och man blir aldrig ”färdig”. Är det större risk att hamna i utbrändhet i ”ett kristet arbete” än i vanligt jobb?
– Ja, det beror på hur mycket man kan förankra sig i nåden, är Broschés snabba svar. Du ska vara den person som du tror att Gud vill att du ska vara. Känner du meningsfullhet och att du arbetar med Guds vilja i ryggen, så orkar du väldigt mycket. Jobbar du däremot mer lagiskt och har oändliga krav på vad du ska kunna uträtta, då är det mycket stor risk för utbrändhet. Då känner du brist på den välsignelse som du hoppades att lagen skulle ge, brist på erkännande. Då har du inte förstått ”nåden allena”, rättfärdighet genom Jesus. Dessutom behövs det mycket uppmuntran från arbetskamrater. Ett glatt ”god morgon” kan räcka långt!
Sverige är ju ett höghastighetssamhälle. Hur ska man som kristen fördela sin tid mellan Gud, familj, jobb, vänner?
Som svar på den frågan lyfter Brosché fram ordet rytm. Vi måste ha ordning och en rytm mellan arbetstid, fritid och vila. Att ha åtta-timmarsregeln i bakhuvudet är ett bra knep, åtta timmars arbetstid, åtta timmars fritid, åtta timmars vila.
Brosché betonar också hur viktigt det är med paus-, dygns-, vecko- och årsvila.
– Under arbetets gång måste man ta pauser, och gärna gemensamma pauser med arbetskamraterna, då man kan prata och slappna av.
– Att få verklig dygnsvila (nattsömn) är livsviktigt för att ha krafter nästa dag.
– Veckovilan är att ha en vilodag i veckan. Människan behöver en dag i ro för att orka med en vecka till. För kristna är det en dag då vi verkligen får tid och ro att stanna upp inför Guds ord.
– Årsvila är semestern, då det är viktigt att ta sig tid till att slappna av och inte bara ägna sig åt alla projekt som man måste hinna med.
Jesus själv betonar vilan som en viktig del: ”Kom med mig bort till en öde plats där vi kan vara ensamma, och vila er lite” (Mark. 6:31). Och en verkligt kvalificerad paus är att vila i Herren: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila” (Matt. 11:28).
Hur ska man som kristen undvika verksamhetsstress? Om vi tar ett exempel med en man som jobbar heltid, har familj, predikar många helger och är med i flera olika styrelser. Hur stor är risken att han blir utbränd?
Broschés svar är inte riktigt som jag tänkt mig.
– En man som använder sin tid på det sättet klarar det troligtvis mycket bra. Genom att han syns mycket utåt får han erkännande och förhoppningsvis uppskattning. Den som däremot ligger mer i riskzonen är hans fru. Hon kanske jobbar utanför hemmet och ska dessutom ha huvudansvaret för hem och familj, eftersom mannen är borta mycket. Hon får inte mycket erkännande utifrån och inte mycket vila och kan därför lättare ”gå in i väggen”.
För att förhindra kristen verksamhetsstress är det alltså viktigt att fördela ansvaret och att vara noga med att uppmuntra även dem som gör ”marktjänsten”.
En hjälp till att orka är att sätta av tid till ”köksbordssjälavård” – att sitta ner med en vän och prata om sorg- och glädjeämnen. ”Gläd er med de glada, gråt med dem som gråter” (Rom. 12).
Det mest effektiva för den som är utbränd eller utmattad är faktiskt samtal. Att prata om sina bekymmer minskar bekymren och det är lättare att se klart på dem. Därför är det svårt för en människa att komma ur sin utbrändhet om hon bara går hemma i ensamhet. som avslutning på intervjun berättar Brosché om det positiva som ökningen av utbrändhet i samhället trots allt har gett. Människor har insett att jobbet inte längre är livets mening och inte heller familjen. Allt flyter. Behovet av något fast ökar. Ett existentiellt sökande leder till en öppenhet för Gud. Man söker någon som kan ge inre erkännande. Huvudpunkten i den klassiska kristna människosynen är högaktuell i dag – människan vill bli älskad. Människan behöver fastheten i lagen och insikten om Guds kärlek genom evangeliet.
Anna Samuelsson, Göteborg