Gamla testamentet är rikt. Vi möter en rad gestalter. Vi följer en spännande historia. Men samtidigt finner vi sådant som verkar stötande. Det gäller särskilt när vi läser om krigen. Hur kan Gud låta sitt folk strida? Det stöter oss.
Innanför skalet
Men tänk om det är med detta som det är med vissa frukter. De har ett hårt skal, men innanför skalet finns en söt frukt. Tänk om de ”hårda ställena” i Gamla testamentet gömmer på något gott innanför skalet!
Låt oss se efter! Låt oss gå till det som berättas om Gideon i Domarboken (kap. 6–8) och ge akt på sammanhanget. För detta är en del av ett stort sammanhang. Det kommer fram redan i berättelsens början: ”Israels barn gjorde det som var ont i Herrens ögon.” Vad gjorde folket? Svar: De dyrkade kananéernas gudar, de bröt förbundet som Herren ingått med dem.
Här är sammanhanget. Folket var i förbund med Herren. Vid Sinai berg hade Gud slutit förbund med dem. Men det hade börjat långt tidigare, när Gud kallade deras stamfader Abraham: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort och du skall bli en välsignelse. Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och förbanna dem som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade” (1 Mos. 12:1–3).
Varför talar Gud om att ”välsigna” och ”förbanna”? Svar: Därför att när Abraham kallas, dras han och hans folk in i den kamp som Gud inledde efter syndafallet:
Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen. 1 Mos. 3:15.
Gud för en kamp mot satan. I denna kamp blev Abrahams folk på ett särskilt sätt indraget. Ty i och med att Gud utvalt detta folk – där Frälsaren skulle födas – vände sig den onde mot detta egendomsfolk för att göra Guds plan om intet. Och han utnyttjade hednafolken. Genom grannfolken angrep han Guds folk – frestade dem till synd och avfall, eller överföll dem med våld och krig. Men Gud lät inte folket gå under! Här skulle ju Frälsaren födas.
Detta är sammanhanget. När vår berättelse börjar hade folket låtit sig lockas bort från Herren. De hade avfallit från förbundet. Därför hade de råkat i djup nöd. Detta fick de höra av profeten (6:7–10). Men Gud ville inte lämna dem. Ännu en gång förbarmade han sig över dem. När de omvände sig och ropade till Herren tog han sig an dem. Han kallade Gideon till att befria folket från förtryckarna (6:11ff).
Men de första befallningar som Herren ger Gideon gäller inte aktionen mot fienderna. Det är något annat som först måste ske. Gideon skall riva ned det altare till Baal som tillhörde hans far och slå sönder Aseran som stod bredvid. Sedan skall han uppföra ett altare åt Herren och frambära ett offer till honom (6:25ff). Här ser vi sammanhanget – förbundet. Det första och mest angelägna är att relationen till Herren återställs – att folket vänder sig ifrån de främmande gudarna och sätter sin tro till Herren, att förbundet upprättas på nytt.
Gideon gjorde som Herren befallt – fast på natten, av fruktan för männen i byn. Och han var i fara – på morgonen när folket såg vad som skett och fann Gideon skyldig ville de döda honom. Men fienderna var i antågande! Och nu visar det sig att det skett något med Gideon. Herrens Ande kommer över honom så att han vågar det som ingen vågat på sju år. Han kallar folket till strid. Samtidigt är han svag i sin tro, svag och rädd. Han ber Herren om tecken. Och han blir bönhörd.
Men när Gideon med sin här slagit läger mitt emot fienden, talar Herren till honom: ”Folket som följer dig är för talrikt för att jag skulle vilja ge midjaniterna i deras hand. Israel skulle då kunna berömma sig mot mig och säga: Min egen hand har räddat mig.” Gideon fick skicka hem alla som var rädda – 22 000 man. Och han fick minska hären en gång till. Till slut hade han bara 300 man kvar, medan fienderna var ”talrika som sanden på havets strand”.
Herren såg hur Gideon kände sig. Han befallde honom att på kvällen gå in i fiendens läger för att där få höra ”att Gud gett midjaniterna och hela deras läger i hans hand” (7:14). Så fick han mod, och visste hur han skulle göra. Han utrustade sina män med krukor och facklor och horn. I skydd av mörkret ställde sig männen runt fi endens läger. När Gideon gav signal blåste de i hornen, krossade krukorna och svängde facklorna. Men sedan stod de stilla medan fienderna gripna av panik anföll varandra och flydde. Sedan deltog flera stammar i förföljandet (7:19ff).
Inte kamp mot kött och blod…
När vi kommit så här långt kan vi se vad som finns ”innanför skalet”.
- Sedan Gud utvalt Abrahams folk blev de på ett särskilt sätt indragna i den stora kampen mellan Gud och satan – den kamp i vilken vi nu står. Satan attackerade dem från grannfolken, ”andligt” med frestelser till avfall och ”fysiskt” med överfall och krig.
- När folket avföll gav Gud dem i fiendernas våld. Men han lät inte sitt folk gå under – här skulle ju Frälsaren födas! När de vände om räddade han dem, och lät dem ta till vapen mot fienderna.
- I striderna gjorde de också sådant som var emot Guds vilja. Så är det genom hela Bibeln – de människor som Gud kallar är syndare, som felar och faller. Gud kallar dem, och han fostrar dem.
- När folket segrar sker det inte i deras egen kraft (Ps. 44:4). Gud hindrar dem från att kunna säga: Min egen hand har räddat mig.
- När tiden är fullbordad kommer Frälsaren – Jesus Kristus. Han tar över kampen – han går i folkets ställe och i vårt ställe. Han står emot alla frestelser. Och han offrar sig själv. Han kan göra det utan att förgås. Därför befaller han Petrus att sticka svärdet i skidan (Matt. 26:52). När han dör kan döden inte behålla honom. Han står upp ur döden med liv och seger.
- Därmed har den stora kampen gått in i en ny fas. Vi lever i det nya förbundet. Vi strider – men inte mot kött och blod utan – som aposteln säger i Ef. 6:10ff – mot ondskans makter. I denna vår kamp – mot djävulen, världen och vår gamla människa – är Gud nu med oss. Nu ger han oss sin Ande. Nu styrker han vår tro. Nu hindrar han oss från att förtrösta på vår egen kraft. Nu ger han oss den rustning vi behöver.
Så finner vi att det som står i Gamla testamentet är skrivet för oss, för att vi ”genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp” (Rom.15:4).
Gustav Börjesson, präst, Sätila