Karin och Christer Johansson, Örkelljunga, som tjänstgjort som MBV-missionärer i Afrika, besökte Peru under en månads tid kring jul och nyår. Huvudsyftet med resan var att hälsa på äldste sonen Andreas och hans norska fru Helene, som är missionärer för Norsk Luthersk Misjonssamband (NLM) i södra Peru. De bor och arbetar i Huancané, vid världens högst belägna sjö, Titicacasjön. I höstas fick de sitt första barn, dottern Lydia, som blev resmål nummer ett!
Karin och Christer Johansson, Örkelljunga, som tjänstgjort som MBV-missionärer i Afrika, besökte Peru under en månads tid kring jul och nyår. Huvudsyftet med resan var att hälsa på äldste sonen Andreas och hans norska fru Helene, som är missionärer för Norsk Luthersk Misjonssamband (NLM) i södra Peru. De bor och arbetar i Huancané, vid världens högst belägna sjö, Titicacasjön. I höstas fick de sitt första barn, dottern Lydia, som blev resmål nummer ett!
Planerna fanns redan när Andreas och Helene reste ut för något år sedan. En gedigen Peru-handbok inköptes och under tre terminer studerade Karin och Christer spanska på kvällstid.
– Vi kunde hänga med en del, men steget är stort mellan att hanka sig fram och att verkligen kunna kommunicera.
Vid ankomsten till Lima kom de sist i passkön p.g.a. migrationsstrul, vilket påminde dem om missionärstiden i Afrika. Intrycket av huvudstaden var annars dess storhet och allmänna rörighet.
– Som en byggplats, där armeringsjärn sticker upp överallt.
Resan gick sedan vidare till Huancané på 4 000 m.ö.h. och den väntade höjdchocken.
– Trots att vi gjorde så lite som möjligt och drack mycket, gav oss första dygnet med syrebrist, oregelbunden puls och huvudvärk en väldig respekt för höjden. Missionärerna, som har vant sig vid höjden, måste resa ner emellanåt för att sova ut ordentligt, och även de upplever höjdchock när de kommer tillbaka.
Från generation till generation
När jag frågar hur det var att möta sin son mitt i hans missionärstjänst blir Christer riktigt rörd.
– Det var en mycket speciell situation att sitta i kyrksalen och se honom där framme. Jag har själv många gånger stått i den rollen med Andreas som pojke i bänken. Nu får jag sitta där som far och uppleva att han har tagit över och i sin tur för ut evangeliet.
– Ett av de djupare intrycken var att se Andreas roll i ett annat folk, bevittna insikten han har i kultur och tänkesätt och hans tålamod med att göra det mesta själv och samtidigt få peruanerna att göra mer och mer.
– Inte minst att få se att det han sagt och gjort har fått betyda något för andra känns fantastiskt.
– Vi får inte glömma Helenes roll, avbryter Karin. Konfirmanderna har makarna tillsammans, med mycket av undervisningen i sitt hem. Tack vare samtalen och gemenskapen uppvisar nu konfirmanderna en större mognad. Helene läser också för grannbarnen, som ofta kommer in, och Lydia är givetvis en god kontaktskapare.
Andreas och Helene är de första missionärerna i Huancané. Efter år av förberedande studier och sedan språkskola upplever de sig nu vara på rätt plats och hoppas få fortsätta där perioden ut. De trivs bra med att vara själva, men uppskattar kontakten med andra missionärer i staden Juliaca, dit de reser varje vecka. Relationen till kyrkan är bra, både lokalt och i distriktet, ett berikande utbyte, där de får mycket och samtidigt kan ge utifrån sin utbildning och erfarenhet.
– Andreas har mycket med i bagaget som missionärsbarn, som underlättar för honom att förstå hur folk lever och tänker.
Visst behövs det mission i Peru
Folket har en blandning av påtvingad katolicism och traditionell tro. Vid begravning offras lite av läsken på jorden, innan man sårar den med spaden för att gräva graven – detta för att blidka moder jord så att man får sin gröda även under morgondagen. Peruaner har respekt för den katolska traditionen, men kan de tjäna på det, är de inte blyga för att använda vad som helst. ”Vad får jag om jag blir medlem i din kyrka?” frågade någon Andreas. Att då få vara ett Guds barn av nåd, att få ta emot evangeliet som en befriande del, är oerhört radikalt.
– Trots att de är katoliker behöver de verkligen ett frigörande evangelium. Folk på gatan är ofta intresserade så att man får chansen att vittna om vad tron är, men församling i Huancané är liten och svag. Församlingsföreståndaren är med och leder delar av gudstjänsterna, men måste ofta hämtas när det är dags för möte. Dörren till kyrksalen står öppen och många stannar och tittar en stund. Framme i kyrkan står det målat med stora bokstäver: ”Gud vill att alla människor skall bli frälsta.”
– Vi blev väldigt väl mottagna i församlingen och de tyckte det var fantastiskt att vi kommit för att besöka Huancané. Det var rikt att vara med och vi kunde hänga med hjälpligt.
– Folket är själva dåliga på spanska, så när Andreas använde flanellograf på julafton följde de med mycket bättre, även om predikan också tolkades till lokalspråket, aymara. Musiken är alltid viktig, med härlig sång och handklappande, och vid julkrubban användes speldosa och bandspelare samtidigt, vilket är lite typiskt för kulturen på platsen.
– Det bedrivs ett spirande arbete, som kräver kontinuitet. Tidigare har det saknats undervisning och samtalsgemenskap, men nu finns möjligheten att växa. Fler arbetare skulle vara positivt, men man ser mycket hellre en kvalificerad peruan än fler missionärer. Den ende aymaratalande studenten vid seminariet praktiserade där i januari – en verklig förmåga, som fungerade utmärkt.
Ett fantastiskt land
– Vi blev mycket förtjusta i landet, även om vi kanske inte såg så mycket av det. Det är ett fantastiskt land, som vi verkligen rekommenderar att man åker till. De milsvida höjdplatåerna, den sterila bergsöknen, Stilla havet med dess kyla och mäktighet, och så den goda maten – bl.a. fisk, alpacka och marsvin…
– Det mest fantastiska med resan var ändå barnbarnet och hennes föräldrar. Att få följa dem en hel månad och se utvecklingen går inte att beskriva.
– Få månader i livet är så kompletta som besöket i Peru. Förväntningarna infriades och jag fick mycket med mig hem, inte bara dagboksanteckningar och bilder, tillägger Christer. Till sist uppmanar Karin och Christer missionsvännerna att be för Perus folk och då även för kyrkan och dess ledning i södra Peru. Redan i dag finns en fin kontakt med vännerna i Chiclayo.
– Vi hoppas på en framtid med en kyrka i hela Peru.
Henrik Birgersson, missionssekreterare