Ända sedan ökenvandringen har det judiska folket firat påsk. Faktum är att det mesta i det judiska påskfirandet är sig likt sedan dess. Den påskmåltid som Jesus firade med sina lärjungar för snart 2 000 år sedan ser i stort sett likadan ut idag – den enda skillnaden är egentligen att templet är borta och att man därför inte längre kan äta påskalammet. Men berättelserna man berättar, bönerna man ber, bägarna man dricker och sångerna man sjunger är desamma idag som för 2 000 år sedan.
I ANDRA MOSEBOKEN KAN VI LÄSA om den första påsken. Gud dödar alla förstfödda i Egypten men skyddar dem som har blod på sina dörrposter, och till minne av detta firar judarna ännu i dag pesach. Ordet pesach betyder ”gå förbi”, och det är det som försvenskats till ordet påsk. Vi har även behållit uttrycket påsk för den högtid som firas till minne av Jesu död och uppståndelse. I engelskan har man två olika uttryck: passover för den judiska påsken, som är en direktöversättning av det hebreiska ordet, och easter för den kristna påsken, som är ett ord som härleds från den nordiska mytologins vårgudinna Ostara.
Befrielsens högtid
Trots att det kan uppstå viss förvirring tycker jag ändå att det är bra att vi svenskar använder ordet påsk för båda högtiderna. De hänger ju mycket nära samman såväl historiskt som tematiskt – båda handlar ju om Gudsfolkets befrielse från sitt slaveri under onda makter! Israels folk fick se Gud sända tio plågor över Egypten, och den näst sista plågan var mörker över hela landet. Denna plåga följs sedan av den tionde och sista plågan, då påskalammet slaktas och blodet stryks på dörrposterna för att skydda folket från förintaren. I berättelsen om den kristna påsken har vi direkta kopplingar till den judiska påsken: tänk på hur mörkret sänker sig över landet när Jesus hänger där på korset. Det är det som förebådar den ”tionde plågan”, där ”påskalammet” Jesus offras för att hans blod ska kunna rädda oss undan förintaren! Faktum är att Jesus troligen dör vid exakt den tidpunkt då tusentals påskalamm offras i templet några hundra meter därifrån!
Denna artikel kommer att handla om den judiska påskmåltiden. Den har en mycket central betydelse också för oss kristna eftersom det är vid en sådan måltid som Jesus instiftar nattvarden. Och faktum är att det allra mesta i påskmåltiden har precis samma utformning i dag som det hade på Jesu tid.
Det osyrade brödet
Själva påskmåltiden kallas för seder. Eftersom israeliterna i Egypten inte hade tid att baka bröd var man tvungna att äta osyrat bröd. Därför äter man inget jäst bröd på påsken. För att vara säker på att det inte finns något jäst bröd i huset städar man mycket noggrant före påsk. Någon brukar då gömma lite jästa brödbitar i huset, och dessa letar husfadern efter med ljus och lykta. Brödbitarna bränner man sedan morgonen därpå för att visa att man uppfyllt budet om att göra sig av med allt syrat.
Familjens högtid kring bordet
Sedern börjar direkt efter mörkrets inbrott den 15 nisan. Det är en familjehögtid, som firas i hemmet, och den är omgiven av många speciella ceremonier och ritualer. På Strandhem har jag ibland ordnat en påskmåltid för mina konfirmander, och då har vi använt den bok som tar upp de olika momenten i måltiden. Boken kallas för hagadan. Ur denna läser man tillsammans under sedern.
Bordet är dukat på ett särskilt sätt. Alla deltagare har vinglas, även barnen. Dessutom har man ett extra vinglas för profeten Elia. Vid husfaderns plats står två fat: sederfatet och ett fat med matsa, osyrat bröd. På sederfatet finns flera olika saker: ett köttben, ett kokt ägg som bränts på skalet, bittra örter, en grönsak samt en kompott, som kallas för charoset och består av äpplen, nötter och vin. Alla dessa saker symboliserar något som har med den första påsken i Egypten att göra. Köttbenet ska påminna om påskalammet som man offrade på templets tid, och ägget är även det en påminnelse om offren i templet.
Fritt folk lutar sig åt vänster
En annan sak som är speciell med sederbordet är att husfadern har extra kuddar på sin stol för att kunna luta sig som en fri man. Förr i tiden låg de fria männen till bords medan slavarna satt. För att markera att man är fri har judarna i alla tider – även under tider av slaveri, i getton och koncentrationsläger – lutat sig åt vänster när man dricker bägarna under sedern för att markera att man är ett fritt folk!
Själva måltiden börjar med att man läser en välsignelse och därefter dricker man den första av de fyra bägarna, helgelsens bägare. Efter det tvättar man händerna. Kanske är det vid denna punkt i måltiden som Jesus tvättar lärjungarnas fötter. Sedan är man redo att fortsätta måltiden med att äta den grönsak som ligger på sederfatet. Grönsaken är en symbol för våren, men man doppar den i saltvatten för att den ska påminna om folkets tårar under slaveriet i Egypten. Naturligtvis äter alla sin grönsak lutade åt vänster!
Sedern är också barnens måltid. Efter att ha ätit grönsaken delar husfadern det mellersta av de tre osyrade bröden och gömmer sedan den ena halvan, som kallas afikoman. Ingen får lov att avsluta måltiden innan afikoman är upphittad igen! Senare under måltiden brukar barnen gömma afikoman på ett nytt ställe – då kan de utöva utpressning på husfadern för att han ska få veta var den är!
Varför firar vi denna måltid?
Även i nästa moment är ett barn inblandat. Det faller nämligen på det yngsta barnets lott att ställa frågor till husfadern som leder till att denne berättar om varför man firar påsk. När han berättar om de tio plågorna tar alla en droppe vin från den andra bägaren med en tesked eller med lillfingret, och droppar på tallriken. Det ska påminna om att plågorna dödade och skadade människor, och att det inte finns någon anledning att glädja sig över det. Därför kallas den andra bägaren för vredens bägare. Efter detta följer en lång uppräkning av alla de under som Gud gjorde med folket. Därefter är det tid att dricka ur vredens bägare, och man bryter sedan det osyrade brödet och delar ut till alla vid bordet.
Smak av bitterhet och sång om frihet
Nu är det snart dags att äta måltiden, och när Jesus levde var det också då man åt påskalammet. Men innan man får hugga in på all den goda maten måste man äta de bittra örterna, ofta pepparrot eller något liknande. De ska påminna om slaveriets bitterhet, och de doppas i kompotten som kallas charoset och som ska påminna om teglet som judarna tillverkade när de var slavar i Egypten.
Efter maten måste husfadern hitta afikoman för att kunna avsluta måltiden. Om någon har lyckats gömma den för honom så måste han lösa ut den från den person som har den. Därefter avslutas måltiden med ytterligare två bägare vin, välsignelsens bägare och rikets bägare, och man sjunger hallel, lovsångerna i bland annat Ps. 115–118.
Vredens bägare och välsignelsens
Intressant är att notera att de fyra olika bägarna har fyra speciella namn. När Paulus i 1 Kor. 10:16 kallar nattvardsbägaren för ”välsignelsens bägare” använder han det uttryck som används om den tredje bägaren i påskmåltiden. Det bör alltså vara vid detta tillfälle som Jesus instiftar nattvarden. Men kanske hajade du till vid ett annat uttryck: ”vredens bägare”. Det är det uttrycket som Jesus använder när han i Getsemane ber Fadern om att få slippa sitt lidande: ”Tag denna kalk ifrån mig!” (Luk. 22:42) Det var ju ur den bägaren man hällde ut vin för att symbolisera de tio plågorna. I Getsemane börjar Jesus dricka denna plågornas bägare, som kulminerar i mörkret på korset och med den förstföddes död – för att befria dig ur ditt slaveri under synden och ondskan!
FREDRIK HECTOR
Bibelskollärare, Örkelljunga