”Jag har så svårt att samla mig när jag ska be. Än kommer det ena, än det andra in i mina tankar. Varför blir det så? Vad skall jag göra?”
Vi känner igen frågorna. Låt oss ta dem en i sänder – och börja med orsaken. Vi kanske tänker att det enbart handlar om stress och förströddhet. Men det finns en djupare orsak till att våra tankar ”skenar iväg” under bönen. Vi är vana vid att agera själva. Men när vi ber bryts detta invanda mönster. I bönen vänder vi oss till Gud. I bönen öppnar vi oss för Gud och det som Han gör. Vi är vana vid att ha vårt eget JAG i centrum. Men att be är att låta GUD ara centrum. Detta strider mot det som vi är vana vid. Bönen blir en kamp, en kamp mellan det invanda – att vi agerar – och det annorlunda – att vi lämnar åt Gud att handla.
I bönen bär vi ju fram våra bekymmer. Kanske är ett problem särskilt svårt. Det lägger vi fram för Gud i bönen. Men i samma stund händer det att våra tankar börjar sysselsätta sig med problemet: ”Hur ska detta gå?”, ”Tänk om det kunde ordna sig så här”. Att det ofta blir så när vi ber, beror på att vi har svårt att lämna över till Gud – verkligen lämna över – det som vi talar med Gud om.
Detta vet Gud. Han känner oss bättre än vi känner oss själva. Och Han är beredd att hjälpa oss. Därför skall vi, när vi märker att tankarna skenar iväg (rättare sagt går ner i våra invanda hjulspår) genast vända oss till Gud med detta. Vi får säga som det är: ”Åh, käre Gud, nu är jag tillbaka i mitt eget igen. Jag tror, hjälp min otro!” Vi kan känna igen detta i Psaltaren, såsom i Ps. 42 och 43, där den som ber först klagar: Varför är du så bedrövad, min själ, och orolig i mig? och sedan säger: Sätt ditt hopp till Gud. Jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom. På detta sätt kan vi behöva vända oss till Gud om och om igen. Och varje gång kommer Guds Ande och hjälper oss. Anden hjälper oss att vända oss från vårt eget till Gud. För detta är bön: att vara vänd till Gud och hämta hjälpen från Honom.
Men också annat kan oroa oss. Många av oss bär på nöd för anhöriga som kommit ifrån Gud. Vi har kanske bett för dem i flera år, men inget tycks hända. Det kommer stunder då vi undrar om Gud hör våra böner.
Då kan vi ha hjälp av att påminna oss om hur det blev för Monica, Augustinus mor. Hon bar på stor oro för sin son. Därför reste hon från Nordafrika till Milano, till biskop Ambrosius. När hon berättade om sin nöd för Ambrosius och frågade vad hon skulle tänka om sina böner svarade han henne: ”En så många böners son kan inte gå förlorad.” Vi har nog hört om detta svar förut. Men har vi tänkt på att Monica blev bönhörd långt utöver vad hon själv kunnat tänka? Efter sin omvändelse blev Augustinus ett välsignat redskap i Herrens hand, inte bara för sin samtid – undervisningen i hans skrifter har blivit till gagn för kyrkan genom århundradena ända fram till våra dagar.
För så är det: Gud förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker, genom den kraft som mäktigt verkar i oss (Ef. 3:20). Hans tankar är större än våra egna. Han har en annan ’tidtabell’ än vi. Det finns märkliga exempel på detta. En man vid namn George Müller bad för ett par män i sextio år. En av dem blev omvänd samma år som Müller dog. Den andre blev omvänd året efter Müllers död. Ulf Grenstedt har i ett föredrag berättat om en predikant med elva barn, vilka alla hade lämnat sin tro. Han sörjde över detta och bad för dem. Inget hände. Men kort efter det att mannen hade dött kom en av dem ’tillbaka’, och så en till – ”och nu är alla elva tillbaka i tron på Jesus”, sade Ulf Grenstedt i sitt föredrag.
Därför skall vi när ’inget händer’ låta Guds Ord tala till oss med tröst och uppmuntran. Vi skall fortsätta att bedja även när vi inte med våra ögon ser något hända. Vi skall hålla fast vid att Gud vet bästa tiden och bästa sättet för den bönhörelse som Han har i beredskap för oss och som är större än vi själva kan tänka.
GUSTAV BÖRJESSON
Präst, Sätila