Kasta alla bekymmer på Herren!

Intervju med Birte och Jens Aage Nielsen

Jens Aage Nielsen, diakon och sjuksköterska, har svarat jakande på att gå ut i ett viktigt korttidsuppdrag inom Lutherska Kyrkan i Etiopien (se Till Liv nr 7/00 sid. 17). Hustrun Birte stannar dock kvar hemma i Tange på Jylland. Paret Nielsen var missionärer i Qersa, Asella och Addis Abeba under åren 1972–1989, en mycket svår tid i Etiopien, då trångmål och förföljelse präglade kyrkan.

Också i dag finns det – fast på annat sätt – stora svårigheter i landet och inom kyrkan. Nu liksom då finns det bara en sak att göra: kasta alla bekymmer på Gud.

Ni kom till Etiopien 1972 och under de följande åren blev det stora politiska omvälvningar i landet. 1974 avsattes kejsare Haile Selassie. Vad var det som hände?

Jens Aage: De ledande under Haile Selassie miste sitt inflytande, och ett maktvakuum uppstod i ett land där de flesta var mycket fattiga. Kommunistisk propaganda med löften om vatten och mat hade därför stor framgång hos befolkningen. 1975 kom kommunisterna till makten, och med kommunismen kom förföljelsen av de kristna och propagandan mot kristendomen: ”Det finns ingen Gud. Gud är död!” Detta medförde att missionärer från missionssällskap som inte utförde socialt arbete inte fick sina uppehålls- och arbetstillstånd förlängda. Ett flertal kyrkor stängdes av myndigheterna. Det var svåra tider för missionsarbetet och för kyrkans medlemmar. På grund av detta yttre motstånd lämnade många kyrkan, några dock bara för en kortare tid. Också ledande personer inom kyrkan, bland dem några av våra närmaste medarbetare, blev gripna av den kommunistiska propagandan och lämnade oss.

Hur påverkade detta dem som stannade kvar i kyrkan?

Birte: Det var en stor vånda och smärta att inte veta vem man kunde lita på. Den kommunistiska regimen hade spioner överallt och upprätthöll sin makt med fruktans vapen. Det gjorde ont att så många övergav kyrkan. Samtidigt blev de som stannade kvar tvungna att leva med en välgrundad frukan för vad som skulle kunna hända dem och deras kära.

Jens Aage: Det var många kristna som hade det mycket svårt, även bland ledarna. Ansvaret var stort. De fick tålmodigt uthärda lidandet, men levde ett rikt böneliv under förföljelse och nöd. Bön för söner som blivit tvångskommenderade till militärtjänst. Bön för fängslade. Bön om regn så att de kunde få mat. Bön till ”all trösts Gud” (2 Kor. 1:3). En versrad ur en sång kännetecknade på många sätt situationen: ”Naken, dig om kläder ber, hjälplös upp till nåden ser.”

Vad fick detta för betydelse för kyrkan?

Jens Aage: Motståndet innebar en luttringstid och medförde en tätare sammanhållning bland dem som var kvar. Kyrkolokaler kunde stängas, men förföljelserna kunde inte stänga Kristi kyrka. Ju fler stängda kyrkor, desto fler öppna möten. Gud förde många från kyrkor som hade blivit stängda av myndigheterna till gudstjänster i kyrkor som fortfarande var öppna. I vår kyrka i Addis Abeba finns det plats till 400, men under denna period kom det upp emot 1 000 deltagare till ungdomsmötena, många fler än man dittills hade kunnat nå med evangelium. Med så många från andra kyrkosamfund var det nödvändigt att framhålla den lutherska profilen och därför var det kyrkans präst som ledde liturgin.

För att motverka tillströmningen till kyrkorna kallade de lokala myndigheterna till stora möten på bästa gudstjänsttid. Det rådde obligatorisk närvaro vid dessa möten, all frånvaro noterades och bestraffades vid upprepning t.o.m. med fängelse. Jag kommer ihåg en ung soldat som var med på gudstjänsterna. Varje gång det kom in någon, kastade han ängsliga blickar ned mot ingången, orolig för att det kunde vara någon angivare. Trots yttre motstånd och förföljelser var det stor efterfrågan på biblar. 1978 fick vi bl.a. genom svenska pingstmissionen en hel del biblar.

Birte: Det var en verklig högtidsstund att vara samlade till bön om att dessa biblar skulle få bli till välsignelse för läsarna.

Hur kom det sig att ni fick lov att stanna kvar i Etiopien under denna tid?

Birte och Jens Aage: De gamla missionärerna sade ofta: ”Vi är här, så länge Gud vill.” Eftersom Gud ville det, fick vi lov att stanna.

Vilken betydelse hade det att det fanns missionärer i landet?

Birte: Missionärernas närvaro hjälpte till att stötta och uppmuntra kyrkans medarbetare. Låt mig nämna en händelse: En lördag, medan vi bodde i Addis Abeba, kom det ett par uniformerade vakter, utsända av de lokala myndigheterna, och ville ”låna” kyrkans musikinstrument för att använda dem vid deras politiska möten. De vände sig till prästen, som försökte förklara för dem att han inte hade någon befogenhet att låna ut kyrkans egendom. Under samtalets gång kom prästens fru och ställde sig vid sidan om sin man för att bistå honom. Jens Aage gick också dit och undrade om han kunde vara till någon hjälp. Då han fått klart för sig vad det hela rörde sig om, erbjöd han sig att som missionens representant skriva ett brev till myndigheterna. Detta gick de uniformerade männen med på. Så skrev vi ett brev, satte missionens stämpel på och gav det till de utsända vakterna. Det kom ingen ny förfrågan om musikinstrument. Prästen och hans fru tackade för hjälpen. För prästen kunde en fortsatt vägran att lämna ut instrumenten annars ha slutat med böter eller fängelse.

Hur upplevde ni själva denna tid i Etiopien?

Birte: Som utlänningar var vi inte så utsatta som de nationella. Men vi var påverkade av situationen. Utegångsförbudet ledde ofta till rastlöshet. Eller stor oro för dem som inte kom hem i tid. Eller ängslan när vi blev stoppade vi olika kontrollstationer där vi kroppsvisiterades av unga män med skarpladdade vapen.

Jens Aage: De osäkra förhållandena för kyrkans medlemmar gjorde att vi åter och åter fick luta oss emot löftena i Ps. 72:12–14: ”Ty han skall rädda den fattige som ropar och den betryckte och den som ingen hjälpare har. Han skall vara mild mot den arme och fattige, de fattigas själar skall han frälsa. Från förtryck och våld skall han rädda deras själ, och deras blod skall aktas dyrt i hans ögon.” Orden i Ps. 33:4–22 togs också ofta fram.

Birte: Det var till stor hjälp att veta att vi hade så många förebedjare därhemma för arbetet i Guds rike och för oss själva och våra barn. Det vittnade efterlängtade brev också om.

Jens Aage: En gång var en medarbetare och jag ute på resa i landet. Vi blev bjudna på kaffe, som var helt odrickbart, men för att inte såra värdfolket måste vi svälja ned det. När vi körde från platsen kunde jag inte låta bli att kommentera ”kaffet”, men min följeslagare svarade bara: ”Jag tycker om folket.” För evangeliets skull fick man stå ut med ”kaffet”.

Vi hör ofta att Guds rike idag har stora framgångar i Etiopien, men också att där finns splittring och oenighet inte minst på grund av etniska motsättningar.

Jens Aage: Trots trångmål och motgångar bekräftas orden till Petrus i Matt. 16:18: ”På denna klippa skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall inte bli henne övermäktiga.” Detta gäller även om djävulen försöker splittra i dag. Dödsrikets portar skall inte få makt över Guds rike.

Ni har nu bott i Danmark sedan 1989. Kan man vid en jämförelse med tiden i Etiopien över huvud taget tala om nöd, motstånd och lidande i Danmark?

Birte: Knappast på samma sätt som vi upplevde det i Etiopien. Men ändå menar jag att vi här hemma kan tala om nöd hos den enskilda människan, inre trångmål. Vi lever i en tid med ett överflöd av information, och då vi i våra arbeten hela tiden ska sätta oss in i en massa nytt. Det kan vara svårt att koppla av och undvika att bli stressad, svårt att finna vila och ro när vi har andakt. Och det är skadligt. För gemenskapen med Jesus skapas och stärks i stillheten inför Ordet.

Jens Aage: Också här i Danmark möter oss mycket som vill föra oss bort från Gud. Som en svensk missionärskollega uttryckte det: ”Materialismen är en större fiende till kristendomen än kommunismen.” Jag tror att han har rätt.

Hur ska jag göra när jag råkar ut för nöd?

Jens Aage: Före detta samtal läste vi tillsammans 2 Kor. 1:3–11. Där talar Paulus om en svårare nöd än de kunde bära, så svår att de till och med misströstat om livet. Ja, de hade fällt en dödsdom över sig själva, för att de inte längre skulle lita på sig själva utan på Gud, som uppväcker de döda. Helt hjälplösa, helt beroende av Gud.

Så kan ”vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud” komma till oss. För ”Herrens öga är vänt till dem som fruktar honom, till dem som hoppas på hans nåd. Han vill rädda deras själ från döden och behålla dem vid liv i hungerns tid.” Ps. 33:18.

Birte: När vi möter det svåra, blir vi lätt missmodiga. Mister det vi kallar för överblicken. Därför bör vi sända våra tankar uppåt till Gud. Inte försöka att få kontroll över situationen eller mena att vi är herrar över den. Det kan jag ju i och för sig försöka i Danmark, men inte i Etiopien. Där var det alltför oöverskådligt, alltför ohanterligt. Där fanns det bara en sak att göra, att ty sig till löftet och uppmaningen i 1 Petr. 5:7: ”Kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er.” Kasta dem på Herren, som håller allt i sin hand.

Det får vi göra under alla förhållanden, också här hemma.

Anders Storgaard Andersen Ur Mørke og Lys, februari 2000