Profeten Daniel var en av de många som under slutet av 600- och början av 500-talet fördes bort från Israel till Babel, ”den babyloniska fångenskapen”. Av Daniels bok förstår vi att Daniel var en bönens man. Jan Johansson hjälper oss att se hemligheten bakom Daniels rika och föredömliga böneliv.
Profeten Daniel var en av de många som under slutet av 600- och början av 500-talet fördes bort från Israel till Babel, ”den babyloniska fångenskapen”. Av Daniels bok förstår vi att Daniel var en bönens man. Jan Johansson hjälper oss att se hemligheten bakom Daniels rika och föredömliga böneliv.
Någon har sagt att all bön börjar i himlen, i Guds hjärta. Det är en sanning som vi behöver påminnas om i vår människocentrerade tid. Det är inte vi som skall väcka Guds uppmärksamhet med våra böner, utan det är Gud som rör vid våra hjärtan så att det blir tillbedjan i ande och sanning.
Nog hade den egenrättfärdige Saulus från Tarsus bett många och långa böner i sitt liv, men det är först efter det att Jesus slagit honom till marken som Herren säger att han ber (Apg. 9:11).
Jesus varnar oss också för att vara som hycklarna, som gärna vill förevisa sitt – endast i människoögon – rika böneliv (Matt. 6:5).
Det är viktigt att vi har dessa sanningar levande i våra sinnen då vi nu skall försöka närma oss profeten Daniel och hans böneliv.
EN BÖNENS MAN
Daniel var verkligen en bönens man. Tre gånger om dagen gick han upp i övre salen i sitt hus, föll ner på knä, bad och tackade Gud. Och detta gjorde han även då det under trettio dagar var förbjudet. Den som överträdde förbudet skulle kastas i lejongropen och det brukade innebära en säker död.
Men inte ens detta kunde hindra Daniel från att tacka och be till sin Gud. Han nöjde sig inte med att knäppa händerna under täcket på kvällen utan föll ner på knä på samma tider som han brukat tidigare.
Hans motståndare kom på honom och fick honom kastad i lejongropen. Men Gud sände sin ängel, som stängde lejonens gap så att de inte skadade honom.
NYCKELN TILL ETT SUNT BÖNELIV
Vad är då hemligheten bakom Daniels rika böneliv, som skymtar fram genom hela Daniels bok? Han inte bara bad mycket, han fick också uppleva flera underbara bönesvar.
Säkert önskar de allra flesta av oss att vi hade ett rikare böneliv och fick se fler tydliga bönesvar. Men hur skall man få det? Skall man avsätta fler och längre stunder för bön – Daniel bad ju mycket och ofta?
Det ligger säkert mycket i detta. I vår tid råder stor brist på stillhet, och vi prioriterar inte heller bönen som vi borde och kunde. Och den som inte ber regelbundet ber inte oregelbundet heller, har någon sagt. Men huvudnyckeln till ett rikt böneliv är en annan, och den finner vi i kap. 9, där vi får se både vad som födde bön i Daniels hjärta och vad bönen innehöll. Slå upp Daniel 9 och följ med, för här måste det av utrymmesskäl stanna endast vid antydningar.
Det var när han läste skrifterna som bönen föddes i hans hjärta!
Ditt och mitt böneliv är i högsta grad avhängigt vårt förhållande till Ordet, till Gud själv. Ett sjukt och döende böneliv kan endast få liv och spänst genom Ordet, som är Ande och liv. Inte främst genom dess förmaningar till bön eller dess exempel på bedjare. Nej, huvudnyckeln in till bönelivets rikedom är att Gud genom Ordet får röra vid våra hjärtan, såväl när han hotar och dömer som när han benådar, tröstar och fostrar. Annars blir det med oss som med dem vi läser om i Jer. 12:2: ”Nära är du (Herren) i deras mun, men långt borta från deras innersta.”
Så var det inte för Daniel. Ordet var nära både i hans mun och i hans hjärta, och det skapade bl.a. helig fruktan, syndakännedom och bekännelse, tro och förtröstan.
Helig fruktan: Se hur Daniel inleder bönen, v. 4, och lägg vidare märke till hur han gång på gång framhåller att Herren är rättfärdig i allt det som hänt Israels barn. (De befann sig i den babyloniska fångenskapen.) Här möter vi inte en bedjare som går till rätta med Gud. Ordet hade upplyst hans hjärta också i det stycket.
Syndakännedom och bekännelse: Redan från början är bönen hållen i vi-form. Ordet har gett Daniel en djup syndakännedom; han är ”den mannen” ( 2 Sam. 12:7). ”Vi har syndat och gjort orätt, varit upproriska och ogudaktiga. Vi har vänt oss bort från dina bud och föreskrifter. Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna…” v. 5 ff.
Ändå torde det vara ställt utom allt tvivel att om majoriteten av Israels folk varit lika lyhörda och lydiga mot Herren som Daniel, så hade Herren aldrig behövt verkställa den babyloniska fångenskapen.
Tro och förtröstan: Daniels hjärta vet och förtröstar på att ”hos Herren vår Gud, finns barmhärtighet och förlåtelse”, v. 9 . Och det är på den grunden han vänder sig till Gud. ”Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner”, v. 18 . En sådan tro och förtröstan kunde han bara få genom Ordet. Allt runt omkring honom talade ett annat språk, vilket framgår av bönen, v. 12 ff.
BÖNEN ÅBEROPAR GUDS ORD OCH LÖFTE
Denna bön hade alltså aldrig stigit upp ur Daniels hjärta om inte Ordet först fått komma in där. Och därmed är vi framme vid sista punkten: Daniels bön är inte endast en frukt av Ordet, den bär också fram Ordet inför Gud. Ordet har blivit bön. Och nu vänder det tillbaka till Herren, efter att ha verkat vad han vill, och utfört det vartill han har sänt ut det, (Jes. 55:11 ).
Bönen hänvisar flera gånger till vad Herren sagt genom Mose, t.ex. v. 11 och 13 , men också de andra verserna är fyllda av Ordet. Slå gärna upp parallellställena! Detta visar vad denne bedjares hjärta var fyllt av och varför han var en bönens man och även fick se många bönesvar.
När inte bönen föds av Ordet framställs det många önskningar som Herren inte kan uppfylla. Däremot har vi väldiga löften då Ordet får verka bön: ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er , så be om vad ni vill, och ni skall få det” (Joh. 15:7 ).
Till fördjupning: Studera under bön t.ex. Ps. 119, Jona 2 , Neh. 9 och Apg. 4:24–31 .
Jan Johansson
Ungdomsledare, Vindeln