GUD VALDE SJÄLV den ’svaga’ vägen – född i ett stall, ett liv på jorden och döden på ett kors. Jesus utvalde sina tolv lärjungar och vi känner dem som ibland rätt svaga. Men den uppståndne Jesus visar sig särskilt för just den förtvivlade, den fallne, den tvivlande och för de besvikna. De får se honom och de blir upprättade. De sätter tro till honom. Och han ger dem uppdraget att gå ut i hela världen … i hembygden … på arbetsplatsen … i skolan …
Efter en tid lämnar han lärjungarna – för att kunna vara dem, och oss, riktigt nära. Den himmelska världen blir verklig på jorden. Jesus kommer till oss och mättar oss – med sitt Ord och vid sitt bord. Han är verkligen hos oss, vi är bara så begränsade att vi inte alltid ser honom. Han ber för oss inför Fadern och vi får med våra ord, i vår svaghet, överlåta oss till honom och bli en del av den himmelska bönen.
Men. Ibland hör vi allvarsord – och de är inte främst sagda till någon annan än till mig: Du har namnet om dig att du lever, men du är död. Det gäller att vara i Jesus och inte i sig själv. För det är två helt skilda världar – men gränsen mellan dem kan passeras med en enkel bön: Jesus, tänk på mig när du kommer i ditt rike!
Han vill ge oss ett liv i Honom, ett liv i överflöd, ett liv i glädje – över hans frälsning! Men, det må vara lärjungen nog, om det går honom såsom hans Herre!
Eva Andersson