Jesus är Herre – några tankar inför L 2000

Med tanke på Linköpingsmötet den 11–12 november har redaktionen bett Eva och Josef Appell att intervjua Tord Nordblom, kyrkoherde i Spekeröd i Göteborgs stift. Vad ser denne kyrkans man som löftesrikt respektive oroande inför framtiden?

Vad gör dig glad, när du tänker på framtiden?

– Jag hade lättast att komma på glädjeämnen när jag funderade för mig själv, säger Tord med ett leende. Det första som kom för mig är detta, som också är Linköpingsmötets tema, nämligen att Jesus verkligen är Herre. Han slår upp Rom. 14:9 och läser: ”Kristus har dött och fått liv igen för att han skall vara Herre över både levande och döda.”

– Jesus är Herre över alla, inte bara över dem som bekänner honom som Herre. Det är något Bibeln lär. Herre över döda och levande. Detta är alltså ett faktum, även om inte en enda människa på jorden nu skulle vara beredd att erkänna honom såsom Herre. Men en gång skall alla knän böjas och alla tungor bekänna det, vissa med stor glädje, andra med förskräckelse (Fil. 2:10–11).

Därefter kommer vi in på det som sker globalt, utanför våra egna sammanhang.

– Vi har lätt att bli hemmablinda och ”tycka synd om oss själva”, säger Tord. Men faktum är att den kristna tron aldrig har spridits så fort som den gör i dag. Detta är ett stort glädjeämne. Väckelsen går över alla gränser och är inte samfundsbunden.

För det tredje tycker Tord det är positivt och löftesrikt att kyrkan skiljts från staten.

– Det är orimligt att en helt sekulariserad statsmakt skall styra över kyrkan. Ett så omaka par kan inte dra jämnt. Att de ändå gjort det är mest en skam för kyrkan! Ur evangeliets synvinkel är det inte bra att kyrka och världslig makt är nära knutna till varandra. Människor har motvilja mot övermakten och överordnade. Nu behöver kyrkan inte längre bli förknippad med detta utan kan i stället komma ur ett tjänarperspektiv. Kyrkohistoriskt har det generellt sett varit så, att när kyrkan varit i minoritet har den varit som mest levande, men när den blivit etablerad har den fjärmat sig från människorna.

Vidare anser Tord att det är glädjande att människor från olika fromhetstraditioner samlas till Linköpingsmöten och till mindre lokala samlingar. Utan att överge den egna traditionen har vi mer och mer lärt oss att se det värdefulla också hos andra och allt det centrala vi har gemensamt. Det blir fel om någon tror att bara hans tradition har hela sanningen. Det är mot ondskans makter i himlarymderna vi kämpar och då kan inte var och en enbart hålla på sin front. Våra traditioner har vuxit fram ur väckelser där den Helige Ande verkat, det får vi inte glömma. Den Helige Ande verkar också nu, men det är lätt att traditionen får styra och vi glömmer att söka Andens ledning i nutid. Anden verkar genom nådens medel, men det är inte säkert att det sker på precis samma sätt nu som förr.

Slutligen ser Tord med glädje på att frågor om trons grund och innehåll nu hamnat i fokus. Tidigare har ämbetskonflikten dominerat, men nu är vi inne i trons centrum med frågorna om vem Jesus Kristus är. Det är på ett sätt allvarligare nu, när Jesus ifrågasätts, men ändå mera meningsfullt att kämpa trons kamp. För de första kristna var detta det viktigaste. Tord nämner ofta kyrkohistorien som något vi har att lära av. För oss som lever nu gäller det också att se det viktigaste och vara trogna. Vi skall vara trogna Kristus själv och evangeliet. På den yttersta dagen tror han inte att Kristus främst skall fråga efter segrarna, utan efter troheten.

 

FARHÅGOR

När vi kommer in på farhågor inför framtiden, funderar Tord en stund men säger sedan:

– Att vi lever i ett sekulariserat samhälle bekymrar mig inte så mycket, men att kyrkan inte längre tydligt är en kristen kyrka – det bekymrar mig mycket mer. Kyrkan har blivit en religionsblandad kyrka. Den är otydlig. Med detta menar jag att ett ateistiskt samhälle inte är till skada för kyrkan så länge kyrkan är frisk. Det är när kyrkan förvanskas inifrån som det är stor fara. I Paulus brev kan vi se att det främst är två ting som hotar de kristna. Det ena är faror utifrån, yttre fiender och förföljelser. Det andra är faror inifrån genom falska lärare. Det senare är det mest oroväckande. Där finns vi i dag.

Är det då dags att gå ur Svenska kyrkan undrar vi?

– Jag har väldigt svårt att tänka mig att överge Svenska kyrkan, säger Tord. Jag ser det som en kallelse att vara kvar så länge vi får, men samtidigt måste vi vara mycket vaksamma mot anpasslighet. Tillhörigheten är inte så viktig att vi kan låta tömma oss på våra övertygelser. C.O. Rosenius fick en gång frågan om det inte var dags att lämna kyrkan, varpå han svarade: ”Så länge det finns människor i denna kyrka som kommer till tro, så länge är det ett tecken på att Jesus själv finns där, och var skulle jag vara om inte där Jesus är?” Kyrkohistoriskt sett har splittringar inte lett till någon välsignelse.

– Det handlar om att förnyas i sin tro och i sitt kristna liv, inom ramen för det gamla. Då kan man påverka det gamla förstelnade, mer än man gör om man bryter sig ut.

– Kyrkoordningen är ett annat bekymmer. Skall en sådan fungera måste den vara formulerad så att det finns förutsättningar för en allmän uppslutning kring den. Det går inte att ha en massa splittringsregler, som t.ex. prästvignings- och kyrkoherdestopp med krav på lojalitet. Kyrkans olika traditioner måste känna sig inkluderade i den.

 

Hur skall vi agera när vi har en ordning vi inte kan ställa oss bakom?

– Vi skall så långt som möjligt vara lojala med den men inte vara rädda att utmana regelverket när det står emot sanningen, säger Tord bestämt.

Det rådande prästvigningsstoppet då, hur ser du på det?

– Systemet som vi har nu är djupt orättfärdigt. Om kyrkan håller fast vid den här linjen måste vi hitta former för att ändå prästviga dem som är kallade. Det är inte enkelt att säga hur det skall gå till. Det är viktigt att det tänks igenom och att man är överens i ett större sammanhang om det skall ha förutsättning att bli någonting bra. Men att vi framöver måste ha både prästvigningar och biskopsvigningar tycker jag är solklart.

 

Behöver en parallellstruktur byggas upp med gudstjänstgemenskaper där t.ex. stoppade prästkandidaterna kan få tjänstgöra?

– Ja, och det har man börjat med på många håll. Här i pastoratet, i Svenshögen, har vi varannan fredag gudstjänster som fungerar vid sidan av församlingens ordinarie arbete. Dessa sköts helt med ideellt engagemang.

 

Vilken roll skulle MBV kunna ha i en framtida kyrkostruktur?

– Den fasta förankringen i Bibeln som Guds ord samt att inte vara beroende av en dåligt fungerande kyrkostruktur är MBV:s stora bidrag. Inom MBV är man redan van vid en parallellstruktur och har ett starkt lekmannaengagemang. De många missionsföreningarna är ju gudstjänstgemenskaper och kan säkert fungera som mönster för vad som behöver växa fram på många andra ställen. Det man saknar är den episkopala struktur som finns i kyrkan med tillsyningsfunktion, som jag tror är biblisk. Kristus sände ut sina apostlar, som sedan sände ut äldste. Denna tråd bakåt finns det en välsignelse med.

 

Det finns de som är entusiastiska och det finns de som är skeptiska inför Linköpingsmötet. Varför skall man egentligen åka dit?

– Först och främst för sin egen uppbyggelses skull. Det är inspirerande att komma samman många. För det andra är det ett vittnesbörd inför världen att vi är många som vill bekänna Jesus som Herre. Jag tror att det är ett kraftigare vittnesbörd än vi själva anar. I sommar hade Svenska kyrkan sitt riksmöte i Göteborg, vilket samlade ungefär 3 000 personer. De flesta av dem åkte dit på sina kyrkokassors bekostnad. Om det kommer lika många till Linköping, där varenda en betalar ur egen ficka, är det också ett vittnesbörd.

– Jag tror inte vi skall fixera oss så mycket vid enskilda frågor som inte blivit lösta ännu, t.ex. prästvigningsfrågan. Den kommer att lösas så småningom, det är jag helt övertygad om. Men det måste mogna fram så att vi i de olika bekännelseriktningarna tänker ungefär lika. Den processen pågår.

Till sist säger Tord att vi behöver fokusera mer på uppgiften framöver, mer än på eventuella skillnader i traditionerna. Uppgiften att gå ut i hela världen, alltså både inre och yttre mission, är kyrkans ständiga kallelse och uppdrag.

– Sätt missionsuppgiften i centrum, då tror jag att vi har mycket lättare att hålla samman. Vi behöver se framåt mer än bakåt! Något av Lots hustru kan sitta djupt i oss. Ser vi bakåt och längtar tillbaka till det gamla inrotade, då stelnar vi!

Eva & Josef Appell