Och ni, vem säger ni att jag är? mark. 8:20
Vi var samlade till möte för kvinnogruppen uppe i den enkla lerkyrkan på kullens topp mellan kisii- och luo-områdena i Kenya. Nedanför bredde luoslätten ut sig, och från vår utsiktspunkt kunde vi se ända bort till en vik av sjön Viktoria.
Men vi hade inte kommit till denna plats för att beundra utsikten, hur attraktiv den än var. Inne i kyrkan samlades just kvinnor från de omgivande byarna för att bli andligt och lekamligt berikade genom dagens aktiviteter.
Snart var sömnadsstunden – som förflutit under livliga nyhetsutbyten – över och de trevande försöken i läsning och skrivning likaså. Den praktiska demonstrationslektionen hade som vanligt följts med odelat intresse och så hade det blivit dags för andaktsstunden.
Texten vi utgick från var hämtad från Markus 8:27–
29. Jesus hade ställt lärjungarna inför frågan: Vem säger folket att människosonen är? Frågan ställdes nu till de församlade kvinnorna: ”Vem säger kisiierna och luorna att Jesus är?” Det kom fram mycket av sådant som kvinnorna hört på marknader, i gudstjänstlokaler eller i hemmen. Falska profeter fanns det tydligen gott om. Någon visste om en person som trodde sig själv vara Kristus. Andra gick inte så långt, men hävdade att Jesus var ett gott föredöme, som borde efterföljas i det dagliga livet.
Så ställdes frågan till de församlade i den lilla lerkyrkan: ”Vem säger du att Jesus är?”
Det blev tyst några ögonblick, så hördes en röst från mitten av kyrkan: ”Han är min Frälsare.” Det kom från hjärtat, det kändes. Det blev en hjärterannsakande stämning, då frågan för en del tydligen låg kvar obesvarad. Den fick följdfrågor: ”Vad betyder det då att känna Jesus som Frälsare? Vad frälser han ifrån?” Vi läste från Romarbrevet 3:10–18, där vår situation beskrivs: Ingen rättfärdig finns … Ingen förståndig finns … Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade … Vi stannade inför ”syndens lön” – ”döden” enligt första delen av Romarbrevet 6:23. Men vi fick fortsätta och läsa sista hälften av versen och möttes där av orden: Men Guds gåva är evigt liv i Jesus Kristus, vår Herre.
Nu går samma fråga till dig och mig: Hur är det med vår personliga relation till Jesus om dagarna? Kan du säga som kvinnan i Kenya: ”Han är min Frälsare?” Behöver du dagligen hans förlåtelse och är han ditt enda hopp för evigheten?
Gunhild Andersson
Kenya-missionär, Örkelljunga